Ja, så här i efterdyningarna till det monumentala Melodifestivalspektaklet kan man väl lugnt konstatera att det vore skönt att slippa det i knappt ett år? Men hur ska man någonsin få ur Patrik Isakssons låt ur skallen? Årets festival höll väl hyfsad klass, även om jag personligen gärna sett vissa andra låtar och artister i finalen. Det hade varit intressant... Nu blev det ganska avslaget och ospännande. Väl i finalen hade jag t ex mycket hellre sett Bröderna Rongedal (eller som min dotter kallar dom: De röda pojkarna) vinna. Eller varför inte min dotters absoluta favorit: Ola. Och hon har knappt ens sett honom... Låten går hela tiden. Love in stereo. Liksom min gamla körkompis Terran Anderssons underbara operaschlager.En sak var i alla fall väldigt skön. Att Christer Sjögren överhuvudtaget kom till final var ett fasansfullt misstag, men tack och lov stannade det där. Ett tag var jag lite orolig att den sjukdomen skulle sprida sej ännu värre. Men nu är faran över. För den här gången...
Nu väntar väldigt spännande tider för oss. Så fort som möjligt går hela flyttlasset (åter/äntligen/tillfälligt) mot huvudstaden, och vi samlar oss för en ny tid. En början på något nytt. En familj med jobb i samma stad. På heltid. Går det? Hur gör man? Och var bor man? Många frågor och en hel massa tid och energi innan allt är på plats, men jag vågar lova att vi kommer må toppen när allt är klart. Bara vi hittar vår plats. Igen eller på nytt. Med Patrik Isaksson under vårt tunna skinn.
/ J
PS. En extra konsert är inlagd. Nu på onsdag har jag lunchkonsert kl. 12.30 på Operan. Med Dödenprogrammet. DS.
