Igår var en (tror jag) historisk dag. Till repetitionen var samtliga solister kallade. I Falstaff handlar det om 10 solister. Dubbla lag. Och kör. Fullsatt alltså. Idén var intressant och inte så dum i teorin. Men resultatet? Det man kanske trodde sej vinna i effektivitet skapade just nu mer förvirring och osäkerhet. Och många fick mest sitta och titta hela dagen. Inte så bra. Men sen är det också väldigt svårt att under en kort och intensiv period försöka repetera in två lag parallellt. Jag undrar om det gjorts någonsin förut på Operan. Jag har inte varit med om det. Och tiden är kort. Mycket kort. Redan i slutet på den här veckan går vi in på stora scenen. Om knappt två veckor är det samsjungning med orkestern. Och om en månad är det premiär. Dessutom cirkulerar det i produktionen bekymmersamma rykten. Eftersom det bara är rykten kan jag inte skriva något om dem just nu. Men det är klart störande. Och märkligt, så här i början på en kreativ och lustfylld produktion. Jag hoppas att det klaras ut. Snart.
Igå kunde man också på Idrottsgalan bevittna något märkligt. Malena Ernman uppträdde i ett specialskrivet nummer. Läktarfraser till operamusik. Och stjärnorna såg förbryllade och obekväma ut. Frågan är: Var detta roligt? För idrottarna? För kulturmänniskor? För någon? Känslan som fyllde mej var snarare att man cementerade en redan vid klyfta mellan idrott och kultur. Litar man inte på konstformen kanske man ska låta idrotten ha sin egen gala ifred. Det kändes överflödigt. Och var är förresten våran egen gala? Alla andra konstformer och idrotter har någon form av gala. Priser och hyllningar. Men operakonsten ska bara "gala" hos andra. Helst under lustiga former. Till förmån för vem? Dags att vara stolta, och hylla oss själva. För inte så många andra kommer göra det åt oss.
/ J
