När ska dessa regissörer lära sej? När ska de inse att det faktiskt är människor av kött och blod de arbetar med? Att vi simpla sångare faktiskt inte bara är platta, odimensionella varelser som bara kan flyttas hit och dit på scenen. Hur svårt kan det vara att se lite djupare? Att en sångare mycket väl kan gestalta en karaktär väldigt långt ifrån den egna personen, bara han eller hon får förtroendet och chansen att pröva. Jag är just nu mycket ledsen och bitter, men inte slagen. Långt ifrån. Men förbannad och sårad. Sårad, för att jag blivit ratad på grund av en (tror jag) positiv egenskap i mitt privata liv. Inte på scenen. Men tydligen så kan man inte ändra på att man är för trevlig privat. Omöjligt att låta bli på scenen. Och det är ju (tydligen) ingen bra egenskap att ha för bra kemi med sin medspelerska... Tack och hej. Jag vet vad jag kan. Tyvärr får de (ni) inte se det som jag hoppats. Det värsta är att jag lurades tro att det var klart. Bara en formalitet. Dumt av mej att gå på, men det kändes ju så skönt. Behagligt. Men det är bara att beklaga. Lite smärtsamt, men jag lämnar det snart bakom mej. Som mycket annat. Jävla värld.
/ J
