En måndag morgon är egentligen inte bra till speciellt mycket. Men kanske minst av allt är den utmärkt för en provsjungning. För Parisoperan. Det enda man kan hoppas på är att Herr Neef också inser att man får ha speciella måndagsöron på sej. Klockan 10 en måndag ska man inte behöva sjunga Factotum-arian. Men det gör man. För Parisoperan. Och klämmer till med en Valentins bön när man ändå är i farten. Och man hoppas. Hoppas att han ska tycka det är tillräckligt bra för att man ska få en chans på plats i Paris. Vive la France. Eller? Vi får väl se. För att vara en måndag morgon, och med tanke på de inte så optimala förutsättningarna (tack för middagen...), så får man nog vara mycket nöjd. Det slår aldrig fel. Man vet aldrig hur det ska gå, och när man minst anar det, så går det riktigt bra. Jag tror stenhårt att man ofta tänker alldeles för mycket på just hur det ska gå och allt runt omkring. Det bästa är när man hamnar i nåt slags Zone, och allting bara fungerar. Ingenting kan störa eller förstöra. Oftast är dessa moment korta, och svåra att framkalla. Men ack så njutbara.
Ödesveckan resulterade i just ingenting. Än. Men kanske, kanske kan det hända nåt den här veckan. Håll tummarna!
Dagarna i Stockholm har rusat förbi, och imorgon bär det av hemåt igen. Lite trött och mycket lycklig. Har inte riktigt hunnit träffa alla, men ganska många. Nästa gång blir redan om drygt två veckor. Boka tid, typ. Då blir det lite Carmina Burana på Nybrokajen 11. Kan bli kul.
/ J
