Vad hände egentligen? Blev du sjuk? Och hur gick hemresan? Och vad händer nu? Det gåtfulla uttalandet?
Alla frågor ska besvaras. Så småningom.
Nu börjar man äntligen så smått hämta sej från den värsta jetlagen, och livet börjar hitta tillbaks till det "normala". Obeskrivligt skönt att komma hem. Men det är en del pyssel och knåp innan man har fått undan all tvätt, resväskor och annat skräp. Bara att öppna post efter sex veckor tog sin lilla tid... Räkningar ska (tyvärr) betalas, telefonsvarare ska avlyssnas, släkt och vänner ska ringas och mat ska handlas. Och en dotter ska tas hand om. Nu är det ju min tur igen att ha lite mer ansvar för Matilda. Linda börjar jobba på tisdag, och måste hinna bli varm i kläderna tills dess. Och sen ska vi hinna med att göra en liten Sverigeturné också. Linköping och Stockholm. Provsjungning i Stockholm på måndag. Och försöka träffa så många som möjligt. Matilda och jag stannar nog någon dag extra.
Nå, hur gick det med min sjukdom och sista föreställinngen? Jo, det gick. Jag skaffade lämplig medicin, och genomförde föreställningen. Lite matt och trött, men det gick. Den sista Padlock var nog den bästa på många sätt. Äntligen hade vi alla släppt regissörens strama och ibland felriktade tyglar, och börjat spela och agera tillsammans. Det var kul. Sen gick jag inte med på sista kvällen-festen, vilket var mycket olikt mej. Måste varit febern eller nåt. Resan hem var lång, men inte så jobbig. Matilda sov ungefär en timme på planet, och resten av tiden (8 timmar) flirtade hon med flygvärdinnorna och de andra på planet, vi promenerade runt runt, och vi lekte med säkerhetsbältet.
Det jobbigaste med hemresan var bytet i Frankfurt. Efter en sömnlös natt är man lite mör, och orkar inte riktigt med motgångar. Först en milslång passkö, sen en mils vandring till transferdisken. Kö igen. Ytterligare en full säkerhetskontroll, precis när Matilda hade somnat i vagnen. Sen några mils vandring till. Slutligen vid gaten kommer det underbara beskedet: Planet är överbokat. Vi behöver några frivilliga som kan ta nästa flyg. Och försening förstås. In i det sista visste vi inte om vi skulle komma med, eller få vänta i Frankfurt (hurra!) i fyra timmar. Men vi kom med. Alla tre. Och vagnen. Men inte Lindas väska. Den kom med det senare planet. Alltid är det nåt. Vi blev i alla fall mötta på Landvetter av Lindas familjebekant Britt. Mycket skönt. Och väl hemma stöp vi i säng alla tre. Sov några timmar. Och plötsligt så är det onsdag.
Det är kallt i Göteborg. Och snö. Och ljust. Väldigt ljust. Och inga höga hus någonstans. Det tar ett tag att vänja sej. Men det är skönt. Skönt att vara hemma igen. Faktiskt.
/ J
