Skrockfull?

Tur att man inte är alltför skrockfull, eller flygrädd för den delen. Då hade nog gårdagen blivit ännu jobbigare. Det började redan på Landvetter. 06:00. Pigg? Knappast. Fick mitt boarding-card. Plats 13 F. Ingen bra start, men så långt var det väl OK. Men lite olustigt. Vissa bolag har ju helt enkelt tagit bort rad 13, förmodligen eftersom många är känsliga när det gäller flygning. Väl framme i London vandrade jag omkring i kvarteren runt Covent Garden innan min provsjungningstid, vid klockan 13. Ser ni mönstret? OK, det kanske är lite krystat. I London skulle man ju säga 1 pm. Men i alla fall. Efter uträttat värv tar jag mej ut till flygplatsen igen. Ljuvliga Stansted. Och vad får jag se? Flyget till Göteborg - Gate 13! Gulp! Något försenade kommer vi iväg. Kaptenen berättar att det är lite lätt turbulens över England. Fasten your seatbelts. Jag tittar mej omkring i den mycket tomma kabinen. Är det bara jag som börjar bli riktigt nervös? En snabb räkning får mej att börja leta efter fallskärmen. Antal passagerare: 13!!!
Mats Sundin, Mats Sundin, Mats Sundin.
Det är inte bara ett olycksnummer. Eller?
Nu gick resan bra. Jag kom hem ordentligt.
Vi får väl se om det var en signal på hur det går med ROH Covent Garden och mej. Inga höga förhoppningar...
Men det vore kul med lite medflyt nu för en gångs skull. Har varit lite för mycket stolpe ut nu den senaste tiden.
Kalla mej konstig, men jag förstår inte riktigt hur man ska kunna bedöma hur en sångare låter om man har provsjungningar i korsalen. Eller som ibland på Operan i Stockholm - Schweizeriet. Ett litet ensemblerum. Helt andra förutsättningar än "på riktigt". Och lite svårt för sångare att tända till ordentligt. Alla vet att det är en konstlad situation. Jag skulle önska att man hade fler provsjungningar på scenen. Det skulle vara mer ärligt mot sångarna. Men, ärligt talat: Hur många sångare får nuförtiden ett jobb efter en s k allmän provsjungning? Låter det cyniskt? Kanske, men nog handlar det lika mycket om rätt kontakter och bra (rätt?) management. Även i Sverige. Tror jag.
Förresten - varför har inte Ingvar Kamprad och IKEA tagit över lågprisflyget för länge sedan? Inte så att man måste bygga sitt plan själv, men tänk er ett bolag (blågula plan) där alla får köttbullar med mjölk eller gravad lax och alla åker ekonomiklass. Helt i Ingvars anda. Lockande? Ja, fast bara utan rad tretton, tack!
Tvi-tvi-tvi.
/ J
PS. Det är jättekul att få så mycket respons (mest positiv) för min blogg. Uppenbarligen tycker några att det är underhållande, och kanske till och med inspirerande. Jag trivs med den, och har lyckats dra in några fler i blogg-träsket. Men allvarligt John, nu var det lite länge sedan du skrev nåt nytt... DS

Covent Garden 12:45

Imorgon bitti, klockan 07:00 lyfter jag mot London. Mitt i all pappaledighet ska jag göra det omöjliga.
Provsjungning på The Royal Opera vid klockan 13:00 (lokal tid).
Jag tänkte sjunga Barberaren (Laranlalera, ovanligt faktiskt! Inte.) och kanske lite Eri Tu (Maskeradbalen).
Måste ju överraska lite...
Så håll alla svenska tummar imorgon. För mej. För framtiden. Och för galenskapen.
Återkommer med rapport.
/ J

Sing the Blues

Ibland tappar man lusten. Ibland känns allt lite grått.
Man tänker på det som borde varit, och på tiden som bara gått.
Och man sitter lite bredvid, med sitt kaffe och ser på.
Tänk, där skulle jag ha varit. Hur hade det varit då?

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Vem ska man lita på när allt rasar?
Vems ord väger tungt, när allt annat flyger lätt?
Se mot nya horisonter, mot nya mål.
Det är bara saknaden man inte tål.

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Den som alltid varit säker
Den som klarar allt med glans
Kan också vara liten
i livets galna dans.

Om jorden bara snurrat...

/ J

Copyright: Jesper Taube, 2006

Jag mötte Janne...

När Matilda var bara tre veckor gammal träffade hon en mycket trevlig man. Han hade just hållit ett inledningstal i Göteborgs Konserthus i samband med en konsert. Frank Martin's In Terra Pax var det visst. Han kom fram till henne bakom scenen, och sade: Gratulerar till ett mycket vackert litet barn! M har nog lite svårt att minnas det. Men idag blev han Sveriges nya utrikesminister.
Tack Janne. Grattis. Och lycka till.
/ J

Rampfeber - underhållning eller förnedring?

Är det bara jag som förundras och våndas över den mycket tydliga, och alltmer dominerande, TV-trenden med "antihjälts-program"? Vad är det som är så intressant och kul? Är vi så förtjusta i våra antihjältar, och deras misslyckanden? Idol och Let's dance var ju bara början. Och den senaste hemskheten drabbar (på sätt och vis) vårat eget skrå. Nu ska kändisar slängas ut på scenen, för att sjunga duett tillsammans med ett proffs. Lycka till! Rampfeber - jo, jag tackar. Och sen ska de sågas av den (ovanligt nog...) trehövdade juryn, där en av dem förstås är "snäll". Och sen ska alla ringa in. Och rösta, rösta för allt vad tygen håller. Gör inte folk nåt annat än sitter hemma och ringer in till TV? Tycker folk verkligen om det här? Är det känslan av att jag/vi (hemma i soffan) är mycket bättre än dom där uppe på scenen som folk njuter av. Eller tycker man att de är bra? För att vara amatörer, typ. Är detta på något sätt bra och utvecklande för branschen? Jag ställer mej något tvivlande.
Dessutom kan man mixtra lite med ljudet på ett sätt som inte riktigt går när Peppe dansar. Kom bara ihåg att jag varnat redan tidigare för Skating with Celebrities!!! Snart är den här, om inte vi säger stopp.
Jag säger stopp till Rampfeber!
Lite lustigt dock var att programmet sponsrades av en pan-pizza, ett kaffebröd och en viss värktablett (Inte den intelligenta). Det är humor! Som Operan, som sponsras av Apoteket. Lämpligt.
Själv hade jag ÄKTA rampfeber igår, när det var dags för Carmina Burana. Jag hade riktig noja innan, men jag lyckades konfrontera mina demoner och bestämde mej i sista stund för att kasta mej ut och sjunga stycket utantill. Läskigt, eftersom texten är himla knölig och svår att hålla reda på. Och låter typ likadan, nästan. Dessutom är det inte helt optimalt att kasta sej ut och in ur pappaledighet, när man ska sjunga ett så pass krävande stycke. Pust! Jag är i alla fall otroligt stolt. Det blev en riktigt bra konsert för alla inblandade. Och publiken var inte helt missnöjd. Jag fick till och med skriva autografer. En bra uppvärmning inför GSO i maj...
/ J

Blogg för barnen II

Hoppas jag inte har skrämt iväg er alla med min lilla kampanj. Det är inte tänkt att den ska vara huvudnumret, men ibland blir man bara helt vansinnig och desperat och känner att man måste göra något. Och här kan jag (ganska lätt) göra något bra, med er hjälp. När man hör allt vad som händer i världen, senast en man i England som förgrep sej på en tolvmånaders baby, så måste man göra nånting!!!
Dagens intäkt hittills är ungefär tio kronor. Fortsätt gärna!
Nåt helt annat: Idag hör man på nyheterna att män tar ut mer och mer pappadagar. Statistik från TCO. Vänta bara till fotbolls-VM och Friidrotts-EM i Göteborg i sommar...
Fast enligt min alldeles egen statistik, som är mycket färskare än TCO's, så kan jag understryka att fler och fler pappor visar sej på gatorna med vagnar. Idag räknade jag till åtminstone tio-tolv ensamma pappor. Och så jag. Det är lite intressant faktiskt. Papporna går nästan alltid ensamma, eller med sin fru/sambo/partner. Men när man möter mammagrupperna, som kommer som en hel armada med ibland fyra vagnar i bredd, gäller det att flytta på sej.
Imorgon bär det av med bebis och allt till hufvudstaden. Ett litet mingel-stopp på gamla Operan, och sedan rep inför Carmina Burana i övermorgon.
Om bara X2000 går som det ska.
/ J

Blogg för Barnen

Kära vänner/gäster:
När ni är inne och skummar på min fantastiska blogg uppmanar jag er att antingen googla något eller klicka på annonsen som finns på min sida. Detta ger nämligen helt automatiskt (!) lite intäkter till min blogg, som oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål. Närmare bestämt till Rädda Barnen. Det enda ni behöver göra är att trycka till. Eller googla lite. Var med och gör (lite) skillnad. Det kostar er alltså absolut ingenting!
Jag har snittat 45 visningar/dag senaste veckan. Inte så dåligt för en pappaledig sångare. Som inte har så där himla mycket att säga...
Om en vecka kommer jag börja redovisa hur det går, och sedan fortlöpande. Detta är ingen tidsbegränsad kampanj, utan kommar att pågå så länge jag fortsätter blogga.
Tryck till!!! Men glöm för all del inte bort att följa min blogg också. Ibland har jag lite att dela med mej av.
Till exempel har min dotter Matilda börjat gå själv precis i dagarna. Något ostadigt, men man kan riktigt se lyckan i hennes egna ögon. Och förvåning. Helt otroligt.
/ J

Dagen efter (för) Carola

Ojojoj, vilken spänning! Skulle Carolas hals hålla? Halsfluss eller trakit eller Gud vet vad det nu var. Det spelade ju inte någon roll nu, men det hördes att hon inte var helt 100 %. Nu blir det mycket intressant att se vad allas vår barndomsidol kan ställa till med nere i Aten... Vidare från kvalet?
Björn Kjellman sjöng ju tyvärr helt uppåt väggarna. Synd. Och den där hatten, jag vet inte riktigt.
Hela finalen kändes faktiskt något avslagen. Alla visste att det var Carola för hela slanten. Kikki fick två poäng. Grattis. Eller?
Tänk om vi skulle ha en tillställning av det här formatet i operavärlden. Vad bisarrt! Vem skulle i så fall vara operavärldens Carola? Eller skulle alla vara mest Kikki? Eller Roger Pontare kanske? Loa kan ju vara konferencier i all fall. Symfonin ljuder stark och fin!
Det närmaste jag har kommit den här typen av arrangemang är nog när vi gjorde det helgalna projektet "Slave to the Rhythm" på Gustav Adolfs Torg 2002 (tror jag att det var). En fantastisk sommarvecka. Bogdan Szyber och Carina Reich hade på nåt sätt lyckats föra ihop några vilsna operasångare med 16 dragspelare, Mats & Morgan och ett helt hysteriskt medley på cirka 50 minuter. Jag fick sjunga bl a Ted Gärdestads "Satellit" och Tom Jones "It's not unusual" inför 15.000 personer varje kväll. Underbart!
Apropå ingenting: Har ni tänkt på att Symfonin och Elysions Golden Star (Finns det inte ett typ kryssningsskepp som heter så?) inte bara har vissa kult-paralleller, de går faktiskt i samma tonart!!! Hmmm. Na-na-na-na-naa. Tillfällighet???
Det är kanske dags för en återgång till gamla tider, då Ingvar Wixell tävlade mot sej själv. Låten i centrum?
Farväl, Melodifestival 2006.
/ J

Tala ur skägget 2?

På min blogg skriver jag precis vad jag vill. Ibland låter jag associationerna vandra helt fritt, och jag förstår om de kan råka inkräkta på ert privata territorium. Det kan inte hjälpas. Kanske kan jag ibland inte helt fullfölja alla tankegångar och ställningstaganden. Varför? Som kulturarbetare/sångare, oavsett anställningsvillkor, känns det inte helt säkert att vädra ALLA avgaser och avfall här på bloggen. Kanske är man hindrad av diverse avtal och andra mindre moraliska förpliktelser. Men allt har sin tid... En del måste man ju spara till sina memoarer också:-)
Säkert kan mina tankar också vara något ofullständiga och ibland helt obegripliga, men vilkas tankar är inte det då och då? För mej är denna blogg först och främst en process för mej själv. Inte ett sätt att synas för andra, eller ett sätt att kommunicera med folk. Utan en slags terapi. Konstigt? Kanske. Men faktiskt inte helt vansinnigt. Jag känner att det funkar. Hjärnan och hjärtat pumpar idéer och impulser till mej. Fingrarna svarar. Bättre än mina taffliga pianolektioner i skolåldern. Tyvärr. Nu hade jag uppskattat fingersättningen mycket bättre. Men jag kunde i alla fall briljera i lumpen med ett tangent-snitt på över 400 t/min. Wow!
Idag kunde jag för första gången på en vecka sjunga ordentligt. Skönt. Nu måste jag verkligen sätta Carmina Burana i rösten igen. Det är inte helt lätt. Kräver lite jobb. De "starka" partierna är ingen match (förutom de 12 höga G'na), men jag tycker det lyriska partiet "Dies, nox et omnia" är det absolut svåraste. Man måste hitta en bra mixed voice som funkar. Alltså en blandning av falsett och helröst. Och nu, med en snorig ettåring och taskig nattsömn har min mixedvoice varit på sistaminuten-semester till Egypten. Typiskt.
Ryktet säger att konserten på torsdag är i stort sett slutsåld. Jättekul! Balkongplatser kan finnas. Om ni inte har läst eller hört det, så är de andra solisterna Kerstin Avemo och Gösta Zachrisson. Dirigent är Gunnar Julin, Dir Mus KTH.
Och platsen är alltså Nybrokajen 11.
/ J
PS. Detta skrev jag inte alls med 400 t/min. Det är ju fredag kväll. DS.
PS 2. Jag tror att Carola kommer vinna imorgon, men jag hoppas att Björn Kjellman lyckas bra. Älskar du livet, så lev det nu med mej. Skulle kunna vara nationalsången för min blogg. Yeah right. DS 2.
PS 3. Kommer inte förrän i november. Tidigast. DS3.

Tala ur skägget?

Omnia sol temperat purus et subtilis
Novo mundo reserat faciem Aprilis

Nästa vecka blir det lite "uppvärmning" inför min debut med nationalorkestern GSO i början på maj. Det har varit lite osäkert om det gick att kombinera med Onegin på Operan, men det verkar som vi ska kunna lösa det, trots Operans bristande empati. Cross your fingers...
Välkomna till Nybrokajen 11 på torsdag 23 mars. Det blir av i alla fall!

Wafna! Wafna!
Quid fecisti sors turpissima?
Nostre vite gaudia abstulisti omnia!

/J

Förskola, eller inte?

Idag är första måndagen efter Matildas ettårsdag. Idag skulle hon ha börjat på förskola. Det trodde vi inte ens själva, men vi har i alla fall begärt detta. Det handlar om köplats. Döm om vår förvåning när dagen idag kommer, och vi inte har hört ett enda ljud från vår kära stadsdel och dess underbara tjänstekvinnor. Inte ens ett litet tyvärr, ni får vänta. Inte ett ljud. När vi för några veckor sedan stötte på och undrade hur det skulle bli med den där utredningen om barnpassning på obekväm arbetstid som utlovats i januari, så fick vi snabbt svar: Den ansvarige är sjukskriven. Det blir ingen utredning förrän ni fått besked om ni får ordinarie plats. Så, nu väntar vi med spänning. Ska Matilda få någon plats? Helst innan hon flyttar hemifrån. Vore ju himla käckt med ett besked någon gång, så man kanske kan planera sitt något röriga liv.
Att försöka kombinera pappaledighet med att vara "frilansande" sångare är inget jag rekommenderar. Det är ju inte direkt bara att stämpla ut och sedan komma tillbaka några månader senare. Nu måste ju ordnas jobb för flera år framöver, och provsjungningar måste göras. Nu. Och helst ska man ju hinna förbereda sej lite. En helt ny översättning av Cosi ligger och väntar på mej. Jag har börjat, men det är ett digert arbete. När ska man hinna? Och orka?
Som den uppmärksamme har noterat har jag ändrat lite på min blogg. Kommentarfunktionen är borttagen. Inte så många som använt den. Och det passade inte riktigt mej heller. Inte det att jag inte vill ha comments, men det finns för många sätt att nå mej på ändå. Det blir helt enkelt för mycket jobb för mej att kolla hela tiden. Måste ransonera. Maila eller ring eller skriv ett vykort eller skicka flaskpost om ni vill nåt. Och på förekommen anledning (Henrik...) har jag även tagit bort funktionen maila vidare till en vän. Om ni gillar bloggen, skicka vänner en länk eller ge dem adressen direkt. Det var alltså inte ett sätt att maila till mej, som man kanske trodde. Hmmm. Det gör man lättast via min profilsida. Länk överst till höger.
Synpunkter och glada tillrop mottages tacksamt, men inte längre här.
Måste öva. Och byta blöjor. Tralala.
/ J

Grattis Matilda!

En sån här dag är det lätt att bli lite sentimental och titta tillbaks. För ett år sedan var det verkligen helt annorlunda, och man var på en helt annan plats. Och jag pratar inte om Melodifestivalen. För ett år sedan var vi med om en upplevelse som slår det mesta. Vår älskade dotter kom till världen. För exakt ett år sedan låg vi, trötta och lyckliga, och luktade på vår lilla dotter. Ett år. Gud, vad tiden har rusat iväg. Och plötsligt står dottern där, med sju tänder i munnen, och säger: Heäöeäöj! Helt obeskrivligt. Vad var det som hände? Och samma dag får man se Carola dominera totalt. Det är inte utan att man får lite gammal ståpäls. Jag menar, den som var med i svängen redan 1983 vet vad det handlar om. Carola är drottning. Punkt. Och ikväll var Björn kung. Kungligt.

Men idag handlar det förstås mest om Matilda. Tack för att du finns. Jag har lärt mej så mycket av dej. Och om mej.
Älskar du livet? I evighet? Ja!

/ J

Livet går vidare

Det känns fortfarande lite märkligt. När jag fått lite distans till det som hände igår kommer jag nog kunna skratta lite åt det. Skratta åt hur illa och taffligt det sköttes av de ansvariga. Pinsamt. Varför? Jamen, någon slags nivå kan man väl kräva? Raka rör och lite vanlig respekt kan väl inte vara för mycket begärt..? Eller? Det verkar som om opera-Sverige har lite svårt att fatta ibland att planering innebär lite mer än några veckors förberedelser. Och att både vi artister och publiken vill veta långt i förväg vad som ska hända. Ska det vara så svårt? Alla andra lyckas ju på nåt sätt. Nåväl, nu ser jag (nästan bara) framåt, och gläds åt att jag åtminstone har något att glädjas åt. En underbar familj. Roliga projekt. Sommaren. Och stödet från vänner och bekanta runt omkring mej. Tack. Det behövs och det hjälper.
/ J

Type Casting - I hate you

När ska dessa regissörer lära sej? När ska de inse att det faktiskt är människor av kött och blod de arbetar med? Att vi simpla sångare faktiskt inte bara är platta, odimensionella varelser som bara kan flyttas hit och dit på scenen. Hur svårt kan det vara att se lite djupare? Att en sångare mycket väl kan gestalta en karaktär väldigt långt ifrån den egna personen, bara han eller hon får förtroendet och chansen att pröva. Jag är just nu mycket ledsen och bitter, men inte slagen. Långt ifrån. Men förbannad och sårad. Sårad, för att jag blivit ratad på grund av en (tror jag) positiv egenskap i mitt privata liv. Inte på scenen. Men tydligen så kan man inte ändra på att man är för trevlig privat. Omöjligt att låta bli på scenen. Och det är ju (tydligen) ingen bra egenskap att ha för bra kemi med sin medspelerska... Tack och hej. Jag vet vad jag kan. Tyvärr får de (ni) inte se det som jag hoppats. Det värsta är att jag lurades tro att det var klart. Bara en formalitet. Dumt av mej att gå på, men det kändes ju så skönt. Behagligt. Men det är bara att beklaga. Lite smärtsamt, men jag lämnar det snart bakom mej. Som mycket annat. Jävla värld.
/ J

Pari(s) siamo

En måndag morgon är egentligen inte bra till speciellt mycket. Men kanske minst av allt är den utmärkt för en provsjungning. För Parisoperan. Det enda man kan hoppas på är att Herr Neef också inser att man får ha speciella måndagsöron på sej. Klockan 10 en måndag ska man inte behöva sjunga Factotum-arian. Men det gör man. För Parisoperan. Och klämmer till med en Valentins bön när man ändå är i farten. Och man hoppas. Hoppas att han ska tycka det är tillräckligt bra för att man ska få en chans på plats i Paris. Vive la France. Eller? Vi får väl se. För att vara en måndag morgon, och med tanke på de inte så optimala förutsättningarna (tack för middagen...), så får man nog vara mycket nöjd. Det slår aldrig fel. Man vet aldrig hur det ska gå, och när man minst anar det, så går det riktigt bra. Jag tror stenhårt att man ofta tänker alldeles för mycket på just hur det ska gå och allt runt omkring. Det bästa är när man hamnar i nåt slags Zone, och allting bara fungerar. Ingenting kan störa eller förstöra. Oftast är dessa moment korta, och svåra att framkalla. Men ack så njutbara.
Ödesveckan resulterade i just ingenting. Än. Men kanske, kanske kan det hända nåt den här veckan. Håll tummarna!
Dagarna i Stockholm har rusat förbi, och imorgon bär det av hemåt igen. Lite trött och mycket lycklig. Har inte riktigt hunnit träffa alla, men ganska många. Nästa gång blir redan om drygt två veckor. Boka tid, typ. Då blir det lite Carmina Burana på Nybrokajen 11. Kan bli kul.
/ J

En i laget?

I en del sammanhang kan man finna en person, som liksom inte riktigt trivs med tillvaron. Som känner att han/hon borde få lite större ansvar, lite mer respekt och kanske högre lön. Kanske rent av bara bli lyssnad på lite. En som har gjort stora insatser, både på hemmaplan och på andra planer. En som har idéer och visioner. En Pär Zetterberg. Missförstådd. Passar inte in. Spelar ibland, men oftast på fel plats. Funkar inte riktigt ihop med kaptenen. Men är hjälte i klubblag ute i världen. Där har ni mej just nu. Operans Pär Zetterberg.
/ J

Jättlagg i Göteborg

Vad hände egentligen? Blev du sjuk? Och hur gick hemresan? Och vad händer nu? Det gåtfulla uttalandet?
Alla frågor ska besvaras. Så småningom.
Nu börjar man äntligen så smått hämta sej från den värsta jetlagen, och livet börjar hitta tillbaks till det "normala". Obeskrivligt skönt att komma hem. Men det är en del pyssel och knåp innan man har fått undan all tvätt, resväskor och annat skräp. Bara att öppna post efter sex veckor tog sin lilla tid... Räkningar ska (tyvärr) betalas, telefonsvarare ska avlyssnas, släkt och vänner ska ringas och mat ska handlas. Och en dotter ska tas hand om. Nu är det ju min tur igen att ha lite mer ansvar för Matilda. Linda börjar jobba på tisdag, och måste hinna bli varm i kläderna tills dess. Och sen ska vi hinna med att göra en liten Sverigeturné också. Linköping och Stockholm. Provsjungning i Stockholm på måndag. Och försöka träffa så många som möjligt. Matilda och jag stannar nog någon dag extra.
Nå, hur gick det med min sjukdom och sista föreställinngen? Jo, det gick. Jag skaffade lämplig medicin, och genomförde föreställningen. Lite matt och trött, men det gick. Den sista Padlock var nog den bästa på många sätt. Äntligen hade vi alla släppt regissörens strama och ibland felriktade tyglar, och börjat spela och agera tillsammans. Det var kul. Sen gick jag inte med på sista kvällen-festen, vilket var mycket olikt mej. Måste varit febern eller nåt. Resan hem var lång, men inte så jobbig. Matilda sov ungefär en timme på planet, och resten av tiden (8 timmar) flirtade hon med flygvärdinnorna och de andra på planet, vi promenerade runt runt, och vi lekte med säkerhetsbältet.
Det jobbigaste med hemresan var bytet i Frankfurt. Efter en sömnlös natt är man lite mör, och orkar inte riktigt med motgångar. Först en milslång passkö, sen en mils vandring till transferdisken. Kö igen. Ytterligare en full säkerhetskontroll, precis när Matilda hade somnat i vagnen. Sen några mils vandring till. Slutligen vid gaten kommer det underbara beskedet: Planet är överbokat. Vi behöver några frivilliga som kan ta nästa flyg. Och försening förstås. In i det sista visste vi inte om vi skulle komma med, eller få vänta i Frankfurt (hurra!) i fyra timmar. Men vi kom med. Alla tre. Och vagnen. Men inte Lindas väska. Den kom med det senare planet. Alltid är det nåt. Vi blev i alla fall mötta på Landvetter av Lindas familjebekant Britt. Mycket skönt. Och väl hemma stöp vi i säng alla tre. Sov några timmar. Och plötsligt så är det onsdag.
Det är kallt i Göteborg. Och snö. Och ljust. Väldigt ljust. Och inga höga hus någonstans. Det tar ett tag att vänja sej. Men det är skönt. Skönt att vara hemma igen. Faktiskt.
/ J