Sushi & Sussi!

Lätt utlands-skadad som man är efter veckor i främmande land kom det som en oerhörd överraskning när man stegar in paa stadens japanska restaurang och möts av bekanta ansikten. Mitt i mitt Tallinn satt Sussi V. Min kollega fraan Operan. Och hennes make. Mycket märkligt. Och roligt. Och mitt i allt slog det mej plötsligt: Första gaangen vi träffades var i Budapest. Närmare bestämt 1987. Just Budapest, där stora delar av Wallenbergs öde skrivs. Ännu ett märkligt sammanträffande...
Det känns mer och mer som just den här produktionen är ett vägskäl, eller kanske en samlingspunkt, där olika delar av mitt liv knyts ihop och blandas.
Är det slutet eller början?
Eller är det the curse of Wallenberg?
/ J

Tiden är relativ

För naagra veckor sedan tyckte jag att tiden bara kröp fram. Saa här i slutskedet av repetitionsarbetet (genrep ikväll!) kan jag inte annat än konstatera att tiden eller tidsbegreppet försvunnit fullständigt. All vaken tid ägnas aat genomdrag med kostym och mask och justeringar och finslipningar, baade musikaliskt och sceniskt. Och eftersom jag bor i huset ser jag knappt dagens ljus längre. Som en lite oväntad och trevlig överraskning dök plötsligt regissören Dimitri Bertmann upp! Och daa började allt snabbt falla paa plats. Med smaa medel (och ibland lite större) har Bertmann paa oerhört kort tid lyckats smälta ihop alla spretande delar i verket och samla ensemblen och produktionen. Oerhört tydligt att han har saknats. Av alla. Alla kritiska beslut rörande uppsättningen tas plötsligt i sekunden, istället för som tidigare enligt principen "Vi maaste fraaga regissören först". Jag fick till exempel igaar en helt ny scenkostym, som ändrade hela mitt utförande till det bättre. Och nu är det en kamp mot klockan. Ljussättningen är precis klar, och justeringar kvarstaar fortfarande. Men imorgon smäller det. Vare sej vi är redo eller inte. PREMIÄR!!!
One man can make a difference...
/ J

Ingemansland

Antingen är man en främling i ett främmande land. Eller så känner man sej som en främling på besök i sitt eget hemland. Ingenstans är hemma. Och överallt är ens hem. "Wherever I lay my hat, that's my home". Livet som utlands-frilansare är påfrestande. Inte nog med att man längtar hem, när man sen väl får komma hem känner man sej obekväm och vilsen. Har man vant sej för mycket vid sina egna vanor? Och sina olater? Men hemma är ändå hemma. Men det tar lite tid varje gång. För om man bara ska stanna hemma över en helg eller en kort period är man redan på väg tillbaka. Men när jobbet väl är gjort och avslutat är det sällan svårt att lämna det bakom sej. Bara man är någorlunda nöjd med resultatet... Jag vet inte längre vad jag ska tycka om Wallenberg. Det är så svårt att tycka någonting när man är så oerhört inblandad själv. Helt enkelt kan jag aldrig vara ett öga utifrån. Jag är alltid mitt i. Men jag tror faktiskt att det kan bli en bra föreställning trots alla förbannelser och motgångar. Men frågan är vad en publik tycker. En publik som hör musiken för första gången. Och som inte har gått igenom texten och verket noga. Vad kommer de att tänka? Och vad kommer de att minnas? Och kommer verket att gripa dem? Kommer de få med sej något hem? Vi får se nästa helg. Då är det dags. På riktigt. Men den här helgen är det Stockholm som gäller. Husvisning och umgänge. Också på riktigt. Fast på ett annat sätt.
/ J

Att spela en viktig Raoul

Märkligt hur vissa händelser, platser och tillfällen kan verka nästan spöklikt synkrona. Som om naagon medvetet har förberett och verkställt allting efter en snillrik och vältajmad plan. In i minsta detalj. Eller är allt som händer bara tillfälligheter? Igaar avtäcktes ett nytt minnesmärke av... Just det: Raoul Wallenberg. Denna gaang i Göteborg. Närmare bestämt ett stenkast ifraan där vi bor. I den park där vi tillbringar i stort sett varje dag med dottern. Tillfällighet? Läs mer här. Sammantaget med hela den märkliga diplomatiska situation som raader här i Estland efter den flyttade statyn och hoten mot regissören(som alltsaa inte har kunnat komma hit alls) undrar man lite försynt: Vill världen säga mej naagot? Är detta tecken som bör tydas? Samtidigt som jag skriver detta brakar ett enormt oväder loss över oss. Blixtar och dunder. Magiska under? Och SAS är i strejk. Men mitt plan mot Sverige ska nog lyfta. Det är inte SAS.
Men först ska jag krypa in i buren igen och sjunga andra akten.
Apropaa buren förresten, häromdagen besökte jag det gamla fängelset här i Tallinn. Patarei. Skrämmande och ofattbart. Det användes ända fram till 2002. Och är nu öppet för besök och utställningar. / J

Luftslott?

Jag kan inte lata bli att tänka tanken. Kanske är det alldeles för högt ställda förväntningar. Eller är det just faktumet att författaren är avliden? Kanske är det bara att jag har mycket svaart för fenomenet ljudbok. För det var ju just vad som special-promotades i det här unika fallet. Först kommer ljudboken. Annars far du vänta. Och det kunde man ju inte. Inget ont om uppläsaren. Han eller hon maa vara alldeles utmärkt skaadespelare (oftast), men jag kan bara inte haalla mej vaken. Det gaar inte riktigt i mitt tempo. Och i det här fallet är det saa oerhört maanga referenser och anknytningar till framför allt den förra boken i serien saa man känner nästan att man läser/lyssnar till den förra boken igen. Luftslott? Hmm. Jag undrar jag. Är det verkligen Stieg Larsson vi faar höra och läsa? Eller är det ett Mozarts Requiem? Och isaafall färdigställt av vem? Tanken kittlar. Hur kan vi vara säkra? Han kan i alla fall inte försvara sitt sista verk. Eller?
/ J

Ach, Golgata!

Ja, inte är den här operan nagon liten dans pa rosor. Snarare ett maratonlopp. Med 30 kg packning. Och bara ett ben. Egentligen är det ju den totala egotrippen. Hela operan fran början till slut kretsar kring mej. Jag är pa scenen hela tiden. I alla fall nästan. Och är den enda som maste försöka gestalta hela resan genom charm, entusiasm, idéer, mod, smärta, frustration, neuros, apati och hopplöshet till slutet. Som sagt, ingen lek i parken direkt. Och inte lätt att bära oket heller. Nu börjar vi sätta ihop allt ocksa. Med orkester och dirigent i monitor. Snart med scenkläder ocksa. Och redan nästa fredag är det dags... Premiär! Det ska nog ga. Pa ett eller annat sätt. Det är ju jag som ansvarar för det mesta.
Välkommen in i buren, Mr Wallenberg.
/ J

No, Pagliacci non siete...

Var paa Cav/Pag alldeles nyss. Här i Tallinn. Och vet inte hur jag ska beskriva spektaklet. Det saknas ord, paa naagot sätt. Och daa pratar vi inte överord. Det var mycket som inte var saa bra, och väldigt lite som var bra. Men lite positivt ska man väl kunna faa ur sej. Orkestern lät bra, även om man inte riktigt fick den rätta sicilianska stämningen. Mer Paa Estniska landsbygden, typ. Turiddu (60+) var ganska behaglig att lyssna till, och hade ett snudd paa fläckfritt italienskt idiom. Men Santuzza... Aj stopp. Det vobblar fortfarande i öronen. Scenbilden var fin och användbar, men vad hade regissören gjort? Gaatt paa semester? Saa traakigt när musiken vill saa mycket mer.
Och Pagliacci? Ja, komedi var det aldrig riktigt fraagan om. Snarare medlidande. Med artisterna och resten av publiken. Nedda var ensam lysande stjärna. Stundtals. Canio blev aldrig riktigt farlig. Inte Tonio heller. Och produktionen. Hjälp! Släng in saa mycket moderna attiraljer och kläder och feltolkningar som du kan och rör om i grytan. Klart! Eller? Nej, det här var inget att skriva hem om. Saa det gör jag inte.
/ J

One man can make a difference

Wallenberg lever! Ja, produktionen alltsaa. Repetitionsarbetet fortskrider i ganska rask takt. Paa naagra dagar har vi ställt större delar av första akten. Med kör och allt. Bara resten kvar. Stycket växer. Kan nog bli riktigt bra. Hoppas jag. Dimitri Bertman (regissören som inte är här) har även här använt sej av ett scengolv som lutar KRAFTIGT mot salongen. Ni som är bekanta med Eugen Onegin paa Operan fattar. Hej ryggproblem och ömmande vader. Orkestern kommer vara placerad i Folkoperan-position, dvs bakom oss paa scenen. Alla slagverk faar inte plats i diket...
Samtidigt sitter man här utomlands och försöker hitta en ny bostad. Hur bisarrt är inte det? Men Hemnet är min drog. Och jag kan nästan inte slita mej. Det kan ju ha kommit in naagot nytt den senaste minuten. Eller har budgivningen redan startat? O, öppen budgivning. Smaskigt. Var slutar det? Inte klokt. Makalöst. Ofattbart. Hämta lite popcorn. Nej, hur är det möjligt? Är de inte helt rätt vaggade? Nu faar det väl ändaa vara slut. Sista budet. Nähä. Och sen försvann det huset ocksaa...
Och i samma takt som priserna stiger krymper avstaandet till den tänkta flytten. Och en ny pannkaksvändning i familjens snaariga tillvaro. Hur ska det sluta?
Vilse i pannkakan. Men pannkaka är gott.
/ J
PS. Tycker man det märks paa meningsbyggnaden att jag nyligen läst Jens Lapidus "Snabba cash"? Japp. Stämmer. Läs saa förstaar ni. Kanske. DS.

Good news - Bad news

The good news: Vi är igaang med de sceniska repetitionerna paa Wallenberg.
The bad news: Det är bara tvaa veckor (drygt) till premiär.
The good news: Vi har en regissör.
The bad news: Det är inte den rätta regissören.
The good news: Vi hade kollationering idag.
The bad news: Den var paa estniska och ryska...
The good news: Jag börjar känna mej ganska bekväm och trygg i rollen. Trots allt.
The bad news: Det är naagra fler roller i operan.
The good news: Jag/vi letar hus/boende i Stockholm.
The bad news: Jag och naagra andra letar hus i Stockholm.
More bad news: Priserna? Hallaa?
/ J

Wallenberg i luften

Mycket ska man vara med om... Men att staa inför en huvudroll i ett vanvettigt svaart stycke i ett främmande land, och faa beskedet att regissören tyvärr inte kommer pga visumproblem(Behöver jag säga att han är ryss?), det var nytt. Tre veckor har vi. Och naagon annan ska försöka iscensätta regissörens idéer och visioner. Och skapa lite ordning i kaoset. Musikaliskt är vi en bit paa väg, men hur ska detta gaa? Den enda uppsidan paa det här ödesmyntet är att jag faar en kort permis, och kan träffa min familj. Hurra! Flyger idag och kommer tillbaka maandag kväll. Underbart är kort!
/ J

Moldavien!

Jag glömde en personlig favorit till finalen: Moldavien. Bra laat som fastnar direkt, och kanske kan den gaa laangt. En fiol, ett par trasiga byxor och lite viftande med väldigt stora näsdukar kan funka. Tycker jag.
Kanske är den lite för lik Vitrysslands "Work your magic". Eller tvärtom. Men hon sjunger mycket bättre än den översminkade och osäkre vitryssen.
Alltsaa: Ryssland, Vitryssland, Moldavien, Sverige och Serbien.
Slovenien har nog ingen chans, men hon maaste vara med ändaa.
Som sagt, bara inte de pinsamma höga hattarna fraan Riga. Snälla?
/ J

ESC - eftersnack

Det var, inte helt oväntat, inte bara de bästa artisterna eller laatarna som gick vidare fraan semifinalen. Det har vi sett förut. Men nog var det ibland skrämmande daaligt? Dj Bobo, Belgiens disco-kitsch eller Albaniens gamla avdankade Tommy Körberg-kopia. En del bra laatar var otäckt uselt framförda, och en del bidrag var bara skräp. Och tvaa av "mina" gick vidare. Inte Island. Synd! Imorgon är det final, och daa kan allt hända. Nästan. Kan Finland vinna, saa...
Mitt tips för topp-5: Ryssland, Vitryssland, Slovenien, Serbien och Sverige.
Bara inte Lettland!!! (Även om laaten är svensk!)
/ J

ESC - Semifinal

Ja, nu är det dags igen. För en Eurovision Song Contest. Och för mina tips eller favoriter. Jag har bara hunnit lyssna lite, men ikväll tror (och hoppas) jag paa:
Slovenien, Island och nykomlingen Georgien. Alla tre starka och bra bidrag med bra artister. Och eftersom jag är i Estland maaste jag även ta med deras bidrag. OK. Allra minst tror jag pa Lettlands pinsamma Il Divo-kopia. Jag menar, en kopia paa ett svagt original kan faktiskt bara bli - svagare... Och hattarna? Nej tack!
/ J

Segerdagen - för vem?

Tallinn haaller andan. Tusentals extra poliser i gula västar är utkommenderade, och all folksamling paa offentlig plats och all spritförsäljning är förbjuden. Och mitt i alltihop ska vi försöka repetera en opera. Om andra världskriget. Känns lite märkligt. Men inte desto mindre baade nödvändigt och ständigt aktuellt. Sällan har väl ett ämne kännts saa högaktuellt och känsligt...
/ J

Skyddspass?

Det är väl klart att allt inte kunde gaa helt smärtfritt. Den musikaliska instuderingen gaar bra, även om det är lite krävande att sjunga operan tre gaanger samma dag. Hrmm. Nej, problemet just nu är regissören. Eller rättare sagt, problemet är att regissören inte kommer in i landet nu. Eftersom han är rysk medborgare, och relationerna med ryska ambassaden är väl inte direkt paa topp. Inget visum för honom. Saa vi faar se vad som händer. Suck! Man kanske ska utfärda ett svenskt skyddspass till honom? Göra en Wallenberg? Men daa hamnar man väl i Ljubljanka. Bäst att haalla sej lugn för nu. Och fortsätta sjunga. Och räkna dagarna tills man faar komma hem igen. Som en annan Wallenberg...
/ J

Wallenberg!

Överallt på stan finns den. Jag syns, alltså finns jag...
/ J

Alea iacta Est-land!

Tärningen är kastad. Jag har börjat! Första repetitionsdagen var "bara" tre timmar med pianist. Nöta tysk text och musik. Och det gick oväntat bra, faktiskt. Efter den första urladdningen var jag tvungen att ta en promenad i solen runt i gamla stan. Mycket vackert! Men nu tyvärr delvis förstört av kravallerna. Förbommade skyltfönster överallt. Och poliser i varje gathörn. Och gott om svenska turister... Vem vet vad som händer paa onsdag, självaste "Segerdagen" 9 maj? Jag stannar inne i alla fall. Och ikväll hoppas jag kunna se Sverige mot Finland i hockey-VM. Paa finsk TV. Hjärtat säger svensk seger, men finnarna är ju alltid som vassast mot oss. Hoppas Tre Kronor är beredda. Det är jag.
/ J

Ankomst Tallinn

Saa var man här. Ja, datorn här har (av förklarliga skäl) inte bokstaven aa. Ni faar förstaa ändaa. Inte alls irriterande..?
I alla fall, via Helsinki och en flygning över Finska viken som fick inrikesflyg i Sverige att framstaa som rena atlantresor är jag nu här. Tallinn. För allra första gaangen. Jag har precis hunnit göra mej hemmastadd här i operahuset. För det är där jag bor under min vistelse. Till och med 9 juni, närmare bestämt. Högst upp i huset ligger ett par gästlägenheter. Inte dumt alls. Nära till repetitionerna, typ. Och till kantinen. Och med utsikt över den Gamla Staden. Imorgon börjar allvaret. Men först ska jag bekanta mej lite med staden. Medan den fortfarande finns kvar...
Just det, idag (snart) är det ju premiär paa Operan i Stockholm minsann. Cosi fan Tutte heter den visst. Jag önskar er lycka till! Jag ser fram emot att faa ta över till hösten. I min tredje Cosi paa tre aar. Ystad - Karlstad - Huvudstad. Och sedan? Av bilderna att döma blir det nog roligt. Och vackert. Finns paa Operans hemsida. Speciellt tjusig är Jonas D's Joey Tempest-peruk. Grattis? The rest is yet to come. / J

Avresa

Alldeles nyss vid incheckningen: - Pappa måste åka nu. Säger jag med fuktiga ögon. Dottern, två år svarar: - Hej då pappa. Ha så kul. Ses sen. Puss. Detta är alltså början. Och kanske slutet. På att vara borta länge från familjen. Inte kul. Blä! / J

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Jetzt ist anfang

En av mina repliker i operan Wallenberg lyder: Das ist ein anfang, oder ein anfang der anfangs. Aber es ist ein anfang...
Alltså, Det här är en början, eller starten på en början. Men det är en början...
Frågan är om det passar bäst in på operan eller läget i Estland just nu?
Jag reser idag för att försöka repetera i det oroliga Tallinn. Inte helt utan en olustig känsla i maggropen.
Victory Day den 9 maj närmar sej. Håll tummarna för mej. Och för Tallinn.
/ J