Fri kultur?

Läste att Deutsche Opers uppsättning av Idomeneo har stoppats för att undvika hot och eventuella attacker från muslimskt håll. Idomeneo själv skulle tydligen ha kommit ut i slutscenen med ett antal avhuggna huvudden, bl a ett av profeten Muhammed.
Är detta verkligen fri kultur? Varför väljer man att stoppa föreställningen? Eller är det bara ett nytt sätt att skapa rubriker och få publik till operan? Och vad vill regissören säga? En ganska otäck och märklig utveckling av kulturklimatet. Man kan förstås alltid ha synpunkter på regissörers tolkning av verk, och det är verkligen inget som tyska scener är främmande för, men därifrån till att hota artister och regissörer eller utföra andra attacker mot kulturen är inte rimligt.
När man iscensätter Mozarts Così fan tutte ställs man inför ett delikat politiskt/religiöst problem. Pojkarna, som ska testa sina flickvänners trohet, klär ut sej till (i originalet) albaner. Tanken är väl att de ska maskeras till något exotiskt. Nåt som var exotiskt på Mozart och Da Pontes tid. Dessutom säger myten att just albaner ska vara "välutrustade", något som säkert Mozart var väl medveten om. Turbaner och mustascher är tradition. Vill man kan man säkert tycka att ett sånt schablonmaskerande är kränkande. Men det känns inte nedlåtande eller förnedrande. Härom sommaren gjorde jag också Così i en annan produktion i Ystad. Där valde man en annan lösning, och vi pratade ganska mycket om problematiken. Regissören och scenografen ville att karaktärerna skulle istället för albaner förklädas till muslimska nordafrikaner. För regissören var det både mer exotiskt och kanske lite spännande för kvinnorna än den vanliga schablonen. Men var går gränsen? Hur långt får konsten gå för att nå sina mål? Hos vem ligger ansvaret? Och hur indignerad får man bli över nåt som visas på scen eller film?
Om scenen blir en politisk plattform som censureras är nog mycket förlorat. Vi måste kunna tillåta vissa såna utspel, precis som vi kan visa mord på scenen utan att för den skull tycka att det är rättfärdigat.
/ J

Mamma, quel vino e generoso

Jag har redan berättat lite om den nyöppnade krogen Via Appia, på precis lagom krypavstånd från Karlstads teater. Mitt i city. En italiensk krog med bra ambitioner. Igår kväll gled vi in efter lördagens föreställning för lite välförtjänt belöning i form av mat och vin. Nästan hela ensemblen. Och en gäst. Om vi börjar med maten, så var den lite ojämn. Vissa av oss fick riktiga höjdare, medan andra rätter var direkt dåliga. Barnsjukdomar? Nåväl, det är ändå vinautomaten som folk minns. Ja, ni läste rätt. Vinautomat. En apparat som ser ut som en avancerad vinkyl, med ett femtontal olika sorters italienska viner. Man köper en kreditkort i kassan som laddas med pengar. Sen är det bara att tanka. Olika sorter. Olika mängder. Tills det är dags att fylla på. Rolig idé. Och det är inte dumt om man vill prova lite olika sorter. Och det vill man ju...
Vi fick också en snabb tjuvtitt på Skybaren, som inte öppnar förrän nästa helg. Kupolen/skybaren har en fantastisk utsikt över Klarälven, och är inredd med en stjärnhimmel. Hiss direkt från restaurangen. Vi kommer tillbaks!
På restaurangen fick vi också besök av en viss Margot Wallström, som hade bevistat vår Così. Hon tackade så mycket för föreställningen. Speciellt för andra akten, då hon tyckte att vi hade sjungit upp oss... Dessutom gillade hon inte våra långkalsonger. Varför inte?
Nu är man hemma i soliga (ja, faktiskt!) Göteborg igen några dagar innan det är dags igen. Fram och tillbaka. Och inte riktigt hinner man landa nånstans. Otroligt förvirrande och svårt att vänja sej vid. Är det åldern? Eller är det bara mycket svårare nu när man har familj? Helt klart får man andra perspektiv på hela grejen nu. Och det känns bra. Ibland.
/ J

Mitt i city

I dagarna har Karlstad begåvats med en splitter ny galleria. Massor med affärer, restauranger och folk. Tjusigt! Och i ena hörnan ligger en helt ny italiensk krog, med utsikt över Klarälven och teatern. Via Appia. Självklart var vi där och provsmakade redan igår. Klart godkänt. Mer än man kan säga om filmen som Tobias och jag hamnade på igår kväll. "Snakes on a plane". Ja, titeln säger nog allt. Herregud! Det värsta är att den var ganska effektiv i sitt onda syfte. Alla som har minsta skräck för ormar (vem har inte det?) eller för att flyga inser säkert att kombinationen är inte bara dubbelt värre... Idag har vi föreställning igen. Sist var både Annlo och Jonas lite illamående, men det gick trots detta riktigt bra. En sällsynt diskret och svårflörtad publik bara. Det ska inte behöva påverka, men det gör det. Jag lovar.
Den senaste veckan har min kalender framöver börjat fyllas lite mer. Mest konserter framöver. Av olika karaktär. Och en överraskning framåt sommaren. Än kan jag inte riktigt berätta vad det gäller, men det verkar spännande. Snart måste jag bestämma mej hur jag ska göra med nästa säsong också. Tillbaka till Operan eller? Vi får se.
En familjefråga som måste diskuteras och planeras noggrant.
Den här veckan har ju också gänget på Folkoperan haft premiär på Rigoletto. Tyvärr har jag inte kunnat se den ÄN, men det är kul att se och höra att alla utlåtanden tyder på en mycket bra uppsättning. Grattis. Gå och se den, alla. Jag kommer och tittar senare!
/ J

Blue monday

Vi vaknar i ett lite nyare Sverige idag. Allians för Sverige tog till slut hem spelet, och jag ser med nyfikenhet, spänning och lite förhoppning fram emot en intressant och dynamisk förändringens tid i Sverige. Och Stockholm. Kanske får vi nu löst frågan om kultursektorns pensionsvillkor. Kanske får vi nu öppning i frågan om ett nytt operahus i Stockholm? Och troligen öppnas för avdragsrätten för kultursponsring på allvar. Vem blir ny kulturminister? Får kulturen en lite mer framskjuten och tongivande plats i politiken? Man kan ju alltid hoppas.Hoppas att det blir tydligt. En nystart för Sverige. För framtiden.
Själv drar jag återigen till Karlstad. Imorgon (tisdag) väntar en speciell föreställning. Klockan tolv väntar skolungdomar på teatern. Förhoppningsvis fulla av förväntan. Och tålamod. Man ska aldrig underskatta ungdomarnas (eller några andras) förmåga att uppskatta en fyra timmars opera. Flera gånger har jag blivit glatt överraskad vid Högskolekvällarna på Kungliga Operan. T ex har vi spelat Carmen på franska. Många trodde att det skulle bli mycket svårt att övertyga. Tvärtom har jag sällan varit med om en så öppen, spontan och uppskattande publik. Ingen gammal stel osäkerhet där inte. Och inga gamla fördomar och jämförelser med gamla "guldåldrar" eller andra uppsättningar långt tillbaka i tiden. Förhoppningsvis har vi där en trogen publik även i framtiden. Därför är skolföreställningar något av det viktigaste för både oss, men också för de som kanske återkommer många gånger framöver. En nystart för Sverige. Och för kulturen?
/ J

Lördag hela veckan

På väg till tåget. Ska försöka ta mej tillbaka till Karlstad igen. Ja, det är sant! Vi är igång igen efter uppehållet. Nypremiär i onsdags. Det gick faktiskt oväntat bra, med tanke på omständigheterna. Vi hade två otroligt flamsiga och okoncentrerade repdagar, där vi alla undrade vad vi egentligen håller på med. Det är ganska lustigt vad saker och ting förändras, bara man får lite distans till det. En uppsättning tenderar ju ofta att bli ganska intensiv, inte minst nära premiär. Då kan det börja hända saker efter premiär, bara för att man låter både tanken och kroppen vila lite. Bearbeta kanske? Klart är att jag använde mitt uppehåll till att måla och pyssla i lägenheten. Och att gå till naprapaten. Tre gånger! Men, så går det väl när man tvingas springa omkring och sjunga med en jätteturban på huvudet... Aldrig mer, typ.
Häromkvällen fick jag nästan höra Verdi's Requiem här i Göteborg. Dvs jag stod bakom scenen, med dottern i vagnen. Hon somnade strax efter Dies Irae... Det var en helrysk solistensemble, som inte imponerade särskilt. Tjejerna var hyfsade. Men dirigenten Vedernikov gjorde en lysande insats med stycket. Jag drar mej plötsligt till minnes när jag hörde samma stycke i Globen för hundra år sedan. Eller närmare bestämt 1991. En viss herr Pavarotti hedrade Sverige med sin "närvaro". Lite halvt nochalant trallade han sej igenom stycket med klaverutdrag i handen halvsittandes på en barstol. Wow!
Men då blev man tagen av den enorma kören, som med sina drygt fyrahundra röster fyllde denna jättearena med mäktigt välljud. Det blev man inte riktigt häromdagen. Det var bra, men inte riktigt så maffigt som jag gärna vill att det ska vara.
Nu är det dags att rusa. Man vill ju inte missa tåget...
/ J

9/11

Fem år sedan. Det känns helt overkligt. Fem år sedan man satt och förtvivlat försökte förstå vad som pågick. Fem år sedan de där bilderna som ingen kunnat glömma, när planet flyger rakt in i World Trade Centers norra torn, spreds över hela världen.
Ofattbart och skrämmande. Men verkligt. Och påtagligt, inte minst när man efter detta ska åka till och från USA. Jag höll på att inte komma iväg till min USA-debut strax efter 11 september. Alla visumbehandlingar tog förstås extra lång tid. Amerikanska ambassaden hälsade bara: Återkom senare. Vi vet inte när. Det slutade med att jag fick göra en vansinnesresa tillbaka till Sverige mitt i rep-perioden för att hämta mitt visum. Kontrasten från det trettiogradiga Miami till snökaos och tio minus i Stockholm var overklig. Och skrämmande.
11 september markerar också något positivt. Vår dotter "fyller" nämligen 1 och ett halvt år idag. Grattis! Tiden bara rusar fram, och hon är plötsligt en stor tjej, som går till dagis med ett leende på läpparna och ryggsäcken i högsta hugg. Redo att möta världen och ta den med storm. Makalöst. Och skrämmande.
Sedan är det nu dags att damma av Così igen. Förhoppningsvis är alla friska. Själv är jag visserligen allt annat än frisk just idag. Kanske har dagisbacillerna nått även mej. Ont och tjockt i halsen. Det var 25 dagar sedan vi gjorde föreställning nr 2. Vad finns kvar? Och vad är borta? Overkligt. Och skrämmande. Men lite spännande.
/ J

Maxtaxflax

Jag berörde ämnet redan i förra inlägget. Nu kommer utvikningen. Livet med dagisbarn har börjat. En enda lång väntan på svinkoppor, moraxella och andra intressanta streptokockmutationer. Men mest av allt känns det som man har fått tiden tillbaka. Tid till sej själv. Och varandra. Tid till kontemplation. Tid som varit försvunnen. Eller kanske rentav kidnappad.
Eftersom vi har så ovanliga arbetstider i kultursektorn har vi också fått stifta bekantskap med något fantastiskt. Smaka på detta: Kommunal barnvakt på kvällstid i hemmet. Tack vare enträgna, energiska och envetna insatser från (framför allt) föräldranätverket på Göteborgsoperan har vi nu tillgång till denna nödvändiga resurs. En kvinna som kommer hem till oss de kvällar vi båda har föreställning/konsert. Allt inom ramen för maxtaxan. Hurra! Annars skulle vi faktiskt inte kunna jobba fullt ut båda två. Och hur förklarar man att "jag bara kan jobba varannan helg" eller "inga torsdagkvällar" för arbetsgivaren? Visserligen har jag tagit en liten time-out från Kungliga Operan. Men det betyder ju inte att jag är helt ledig. Nästa vecka börjar vi om igen i Karlstad. Föreställningar hela hösten. Kom och titta!!!
Hur gör folk egentligen? Tar man hjälp av släkt och vänner? Hyr in Nisse från Manpower ? Eller funderar man igen på om det är värt det. Eller om man ska hitta en alternativ väg. Mot målet. Och vad är då målet?
Hur mycket ska man egentligen offra för konsten? Är man beredd att missa mycket på vägen för sin karriärs skull? Eller skulle man trivas med ett "vanligt Svensson-liv"?
Frågor som får svar. Så småningom. Hoppas jag.
/ J

Nystart

Vem känner inte en viss berusning av något nytt och fräscht? En "ansiktslyftning" eller bara lite nya pigga krafter i ansamling? Mot nya mål. Eller samma. Men med nya krafter och tag. I kamp mot hösten och mörkret. Eller något annat.
Som ni kanske märkt har jag inte varit så flitig den senaste tiden. Det betyder inte att jag håller på att avveckla. Tvärtom. Nu kommer en fräsch nystart, som förhoppningsvis ska nå ännu lite längre och djupare. Den nya utformningen på sidan känns lite rolig och inspirerande, tycker jag. Nytt och fräscht.
För Karlstad och Värmlandsoperan är läget ganska stillastående just nu. Efter premiären och föreställning nummer två var vår Despina tyvärr tvungen att opereras. Detta gjorde att Värmlandsoperan beslutade sej för att ställa in tre föreställningar. Precis efter premiär. Och med ganska fina recensioner. Nåväl, vi får helt enkelt försöka samla kraft och återkomma med dunder och brak den 13 september. Nytt och fräscht.
För min agentur Svenska Konsertbyrån var det en sorts bladvändning eller nystart i helgen. Kerstin Hammarström, som lett byrån sedan starten lämnade över rodret till Maximilian Schattauer. Kerstin hyllades/avtackades med en ceremoni och konsert i Grünewaldsalen i fredags. Flera av byråns sångare (ja, bland andra jag!)och musiker ställde upp och gjorde denna eftermiddag till ett fint minne för Kerstin. Tack Kerstin för det du och Konsertbyrån har gjort för oss sångare och musiker och dirigenter under alla år! Nu jobbar vi vidare mot samma (och nya) mål. Under ny ledning. Nytt och fräscht? Vi får se...
Sen har jag faktiskt inte legat på latsidan hemma bara för att vi har ledigt från Värmland. En hel del ytskiktsförvandling har åstadkommits i lägenheten. Känns bra. Nytt och fräscht.
Dottern har avverkat tre veckor på dagis. Nej, förskola ska det visst heta. Hon verkar i alla fall trivas som den berömda fisken. Varje morgon rusar hon rakt in och skriker ett litet morgonglädjetjut. Nu är jag här! Och som ni har längtat! Och sen tittar hon inte tillbaka. Mamma eller pappa är för stunden perifera.
Ett nytt stadium i föräldralivet har börjat. Tiden har givits oss tillbaka. Några dyrbara timmar om dagen. Nytt och ganska fräscht.
/ J