Kravaller i Tallinn

Ja, vi får väl se om det finns något kvar när jag kommer dit...
Här kan man läsa mer om de tråkiga nyheterna. Måste sånt alltid hända precis när jag ska någonstans? Jag får väl (i min rollkaraktär) åka dit och medla. Wallenberg löser krisen i Tallinn! Hjälte i Baltikum! Eller kanske Inställt? Segerdagen 9 maj. Då är jag där.
/ J

Att göra en Jesper

Att göra en Jesper. Ja, så heter det faktiskt. Det är numera ett vedertaget uttryck (kanske något lokalt) i branschen. Innebörden av detta märkliga epitet är ungefär "att i ett till synes helt omöjligt läge, av omständigheter begränsat i tid eller av andra besvärande yttre förutsättningar, med stor framgång genomföra ett eller (helst) flera framstående konstnärliga uppträdanden". Exempel? Ja, att sjunga tre Pajazzo i Malmö samma vecka som man gör sina allra första Barberar-föreställningar i Stockholm. Eller att inför sin debut i USA strax efter 9/11 åka till Miami som turist och INTE repetera, för att en vecka innan premiär återvända till Stockholm bara för att hämta sitt försenade arbets-visum på ambassaden, och sen flyga direkt tillbaka in till förberedande genrep. Direkt från flygplatsen! Eller också att lyckas klämma ihop repetitioner i Karlstad, Carmina Burana med Göteborgs Symfoniker och en Eugen Onegin i Stockholm. På fyra dagar. Eller att hoppa in och rädda uruppförande i Vadstena. Med endast 23 timmars varsel. Och nu senast göra ett mycket krävande uruppförande i Sundsvall, för att direkt efter den tredje konserten (på tre dagar) sätta mej i hyrbilen och åka själv 40 mil till Stockholm, bara för att kunna sova några timmar och idag tillbringa hela dagen i Hölö Kyrka och spela in En svensk Markuspassion för skiva på Caprice. Och denna lilla nätta vecka precis efter sömnlösa nätter och ännu ett praktfullt muterat dagisvirus.
Jag har gjort det igen. Hur? Jag vet inte. Men det gick. På något underligt vis.
Och jag känner mej starkare än på länge.
/ J

Buss på!

Det höll på att gå illa. Innan det knappt hade börjat. Och vi blev faktiskt ganska skärrade. Hur gick det till? Vad hände? Ja, den lilla utflykten till Ö-vik för veckans andra konsert började inte riktigt som vi tänkt oss. Samling för avresa med buss från hotellet. Och vi hann knappt sätta oss ner förrän vi hörde och kände något illavarslande. Helt kort lyckades chauffören i en manöver göra mos av en parkerad BMW med bakvagnen. Oväntad dramatik, alltså. Inga personskador, tack och lov. Och vi kom iväg till slut. Framme i Ö-vik fick jag se att kvällens konsert i Nolaskolans aula annonserats som Taube-afton!?. Jag kan tänka mej att några blev grymt förvånade och besvikna. Eller åtminstone överraskade. Blev ju inte direkt Calle Schewens vals. Konserten blev trots detta ytterligare en framgång. Stycket växer och växer. För mej i alla fall. Jag känner mej säkrare och säkrare. Och hittar nya vägar och vågar ta ut svängarna ännu mer. Kul! Och kul fick vi i bussen hem också. En ny buss. Och ny chaufför. Och Borat på dvd. Vi skrattade oss trötta hela vägen tillbaka till Sundsvall. Idag är det dags för Härnösand. Och dessutom radioinspelning. Min andra inspelning från Härnösand. Och mitt andra uruppförande i bygden. Cirklarna sluts. Jag undrar om det är ett tecken att just samma dag som jag gör premiär i Ö-vik blir Foppa utslagen ur Stanley Cup. Och kanske är karriären över? För Foppa alltså. Jag tänkte hålla på ett tag till.
/ J

En skön känsla

Så här dagen efter uruppförandet av det utmanande och krävande stycket Svalorna i katedralen känns det faktiskt oväntat bra. Oroväckande bra. Eller kanske välförtjänt bra. Allt det hårda arbete som jag utsatt mej själv (och i viss mån grannarna hemma i Göteborg. Förlåt!) för har nu verkligen gett utdelning. Och på ett härligt sätt. Gårdagens konsert var märkligt konkret och ändå med en härlig nerv. Jag hade stundtals känslan av fullständig kontroll. Över mej och över situationen. Och kunde leverera ett laddat framförande som inte alls behöver skämmas för sej. Och jag kunde faktiskt till och med njuta av situationen under tiden. Tro det eller ej... Och återigen förbryllas jag. Vad är det som gör att jag oftare och oftare presterar bättre när jag har alla eller många yttre förutsättningar mot mej? Är det så det ska vara? Eller är jag bara motvinds-beroende? Utmanings-junkie? Egomaniac? Ja, varför göra det enkelt för sej? Nu väntar Ö-vik otåligt ikväll. Det är bara att samla ihop resterna och ta sats igen. Host-host.
/ J

Ett bra genrep - ett dåligt genrep?

Inom musikbranschen finns ett vedertaget oskrivet faktum. Man vill inte ha ett för bra genrep. Det bäddar nämligen ofta för att man slappnar av lite för mycket på konserten/föreställningen och kanske inte är riktigt så fokuserad som man behöver. Bättre (i de flesta fall) är att göra sina ordentliga tabbar på genrepet. Och sedan kunna rätta till det. Innan det är dags på riktigt. Och vara fullständigt på tårna och helskärpt när det smäller. Enkelt? Men ibland gäller inte de vanliga reglerna. Idag gäller helt andra regler. När man har så här lite gemensam tid på sej med ett modernt verk som är så krävande känns det helt fantastiskt att ha haft ett fullkomligt lysande genrep. All den tid man lagt ner på ett grundligt förarbete bär äntligen frukt, och man har en känsla av frihet och total kontroll. I alla fall lite kontroll. Inte bara total panik. Visst, det händer lite småsaker. Det kommer det nog göra ikväll också. Men jag har redan börjat känna en helt annan trygghet inför den här konserten och att genomföra detta stycke. Jag struntar i hur halsen känns. Jag struntar i det mesta som inte handlar om konserten. Här och nu. Ikväll. Sundsvall - håll i er. Nu smäller det!
/ J

Form med besked

Som småbarnsförälder/operasångare ställs man ofta (?) inför hopplösa faktum. Jaha, nu är det dags att vara i toppform igen. Vad synd att dottern råkar ha bronkit eller halsfluss eller något annat muterat virus som aldrig vill släppa taget. Jag medger att jag inte i förväg preparat mej och sett problemet i vitögat. Jag trodde i min enfald att det skulle vara mindre och lite obetydligare. Men nej då. Särskilt inte när man är så fint samspelta att dotterns sjukdomstillstånd och mitt friskhetstvång är helt i fas. Eller kanska man ska säga ofas. Dvs ju mer jag behöver vara frisk för att utföra mitt jobb då och då, ju sjukare blir min dotter. Vid snart sagt avrje tillfälle det senaste halvåret där jag behövt vara i form har dottern varit sjuk, insjuknat eller smittat mej med något som hindrat mej från att göra något mer än att genomföra jobben. Utan att någonsin kunna känna: Vad kul! Idag var det verkligen min dag. Formen är toppad och ingenting kan stoppa mej. Eller snarare, det har faktiskt hänt. Men vem bryr sej när det händer hemma i vardagsrummet? Ensam vid pianot. Eller i duschen. Eller när man har en ledig dag. Är detta ett tydligt tecken från högre makter? En prövningarnas tid? Eller bara hederligt oflyt? Jag som aldrig, aldrig är sjuk. Eller snarare var. Pre-barn. Pre-dagis. Och i takt med sjunkna karriärs-skepp och brända broar över musikens och konstens breda floder blir jag mer och mer frustrerad. Dels för att jag inte varit i form offentligt sedan Sundsvall brann, men också för att jag är hopplöst okunnig om hur jag botar eller skyddar mej från detta oändliga Sisyfos-tillstånd. Varje gång jag tror att ljudet i tunneln börjar skymta, kryper en ny liten bacill eller nåt elakt virus fram och presenterar sej. Eller en gammal bekant dito, som återvänder till sin mest mottagliga värdfigur. Och sen är det kört för några veckor till. Många kollegor har (med tiden eller från början) mer eller mindre blivit medicinska specialister för att överhuvudtaget kunna fortsätta sitt utövande annat än på skiva. Men jag är lite rädd. Rädd för att bli beroende. Det är nog väldigt lätt att skaffa sej ett mycket konstigt beteende. Och bli tjenis med personalen på Apoteket. Kunna alla receptbelagda mediciner utantill. och kunna pricka formen med hjälp av doping. Men vad är alternativet? Finns det? Tiden får utvisa. Jag tar under tiden det ständiga, frustrerande men osynliga nederlaget med jämnmod och hoppas att det finns en ljusning i tunneln någonstans.
Tro mej, jag kan betydligt bättre än jag kanske visat den senaste tiden. Jag vet.
Nu väntar årets utmaning. I Sundsvall med omnejd. Trots en natt helt utan sömn. Och kräksfläckar över hela hemmet. Och tankarna överallt utom på själva uppdraget. Om det är någon gång jag ber om högre makters hjälp och stöd, så hör nu min bön: Ge mej kraft och styrka att genomföra mitt svåra uppdrag i veckan. Ge mej min röst tillbaka. Och min tro på mej själv. Ge också min familj styrka och ett snabbt tillfrisknande. Och inga flera megamuterade dagisvirus. Tack!
/ J

Njet tolka tot, kto znal

Nej, bara en som vet hur
man längtar till varandra
kan veta vad jag har lidit
och hur jag lider

Jag ser i fjärran... vagt
Mitt öga blir suddigt...
O, så långt borta är den
som älskade mej, kände mej!

O, bara en som vet hur
man längtar till varandra
kan veta vad jag har lidit
och hur jag lider

Mitt hjärta blöder...
Bara någon som vet hur
man längtar till varandra,
kan veta vad jag lidit
och hur jag lider.

(Lev Mey, efter Goethe)
Översättning: J

/ J

Ah, je ris de me voir si belle en ce miro!

En (än så länge) anonym givare har donerat en tavla av Mirò värd cirka 7 miljoner, och pengarna från försäljningen ska gå till unga lovande operasångare. Hurra för anonyma donatorer! Och hurra för operakonsten...
/ J

Hög stämning bland lågstämda

Tänk att ett så ytterst litet intervall kan betyda skillnaden mellan succé och fiasko. Välljud eller oljud. Att en halvton, en ynka liten sketen halvton kan bli så otroligt betydelsefull. Och vilken skillnad det gör i klang och anspänning. Och vad konstigt det känns innan man vänjer sej. När man är van att öva i "normal" tonart och sen sjunger det lågstämt. Ibland känns det som rösten inte riktigt lyder. Som den vill sjunga en högre ton. Som det sitter i muskelminnet.Tänk om vi sångare kunde, liksom musikerna, bara helt enkelt byta instrument runt påsk och ta på oss den lite djupare och mindre vibrerande tidstrogna rösten. Vad praktiskt det skulle vara... Nåväl, nu har jag nyss återvänt efter en ganska lyckad tidstrogen Matteuspassion i självaste Köpenhamn. Tänka sej att det faktiskt var mitt första framträdande på dansk mark. Bara en sån sak! Hoppas att det inte var det sista. Och alldeles nyss ikväll var det konsert i Stockholm. En helt annan passion, skulle man kunna säga. Många likheter finns visserligen. Till att börja med är ju förstås ämnet det samma. Och min roll i båda dramerna är ju Kristus. Men Markuspassionen är en passionsberättelse på svenska. Och med svensk folkmusik i grunden. Och inte lågstämt. Tack och lov. Nutidstroget, kanske? Om några veckor ska vi spela in stycket för skiva. En blivande storsäljare? Svensktoppen?
Jag skrattade riktigt gott åt dagens bästa Aprilskämt i GP. Planer på att bogsera Göteborgsoperan till andra sidan älven. Helt underbart. med grafik och allt. Läs här.
Tänk om det är på riktigt...
/ J