Världsteaterdagen

Eftersom jag inte medverkar i någon föreställning idag väljer jag istället att här citera det som kommer att läsas upp vid varje publikt framträdande(?) idag.

Kära publik!

Idag är det ”Världsteaterdagen”.

Det här är en protest som just nu läses upp på teatrar över hela landet med anledning av hur de nya arbetsmarknadsreglerna slår mot scenkonstnärer och andra yrkesverksamma inom scen, film, tv, och radio.

Kulturen och scenkonsten är ett oumbärligt element i en levande demokrati. Svensk kultur har dessutom gett Sverige ett rykte internationellt.

Nittio procent av svenska scenkonstnärer är frilansare, det vill säga anställda för viss tid.

De nya reglerna i arbetslöshetsförsäkringen hotar våra möjligheter att fortsätta verka inom vårt yrke. Det är ett hot mot scenkonstens bredd, mångfald och kvalitet. Och inga åtgärder i form av kompenserande kulturstöd har vidtagits!

Regeringen har dessutom undanröjt ett beslut angående teatrarnas momspengar. Beslutet innebär att verksamhet som planerats nu står utan finansiering.

De fria grupperna lovades före valet höjda statliga anslag men fick en sänkning.

Alla hörbara röster för scenkonstens sak är viktiga.

Någon lär ha sagt till Winston Churchill under andra världskriget att ”Vi borde ta från kulturen och satsa mer pengar på försvaret”. Var på Churchill svarade

”Vad ska vi då försvara?”

/ J

Hur populär var du i skolan?

Hur många fick liksom jag i dagarna det skakande beskedet? Det som vi kanske viste, men fortfarande försökte förtränga? Eller försökte förtvivlat hitta tillbaka till? Alla har vi våra livsavgörande historier från skoltiden. Mer eller mindre smärtsamma. Och en tjänst som inte så lätt låter oss glömma den tiden är Stay Friends. Deras senaste utskick bär titeln: Jesper, hur populär är du och var du i din klass? För mej personligen väcker det kanske inga större trauman, även om jag känner mej som en helt annan person nu än då. Verkligen. Men jag tänker mej hur andra som kanske inte hade det lika lätt tänker. Hur kul är det att läsa det som man så plågsamt blivit påmind om år efter år. Hur ointressant och intetsägande var du i skolan? Eller omogen och felplacerad? Här har du listan. Och du är fortfarande i botten... Tack för kaffet! Helt otippat hittade jag mej själv på plats 13 i skolan just nu. I min årgång. En plats som jag inte ens skulle drömt om då. På den tiden. Och jag hoppas att det kanske beror på att jag är en bättre och intressantare människa nu. Och att jag faktiskt gjort något med mitt liv. Eller att jag kanske hade fel. Då. När jag inte trodde på mej själv. Utan var mest runt om andra. Tänk om man faktiskt fick gå om delar av skolan nu, när man vet det man vet idag. Om både livet just då, och vad man skulle kunna ändra på. Men även det man vet om livet efter skolan och vad man behöver ta fasta på och ta med sej. Oj! Vad annorlunda det skulle kunna bli. Många kanske är helt nöjda med sin skoltid, men jag skulle nog ändra på en del. Jag är väldigt nöjd med min tid i grundskolan. AF passade mej väldigt bra, och trots en ganska stökig klass hade vi en bra tid tillsammans. Men vad hände sen? Hur tänkte jag? Och varför stoppades jag inte? Av någon outgrundlig anledning valde jag att gå gymnasiet i Huddinge. Visserligen nära hemmet. Och med flera nära kompisar i klassen och i närheten. Men Sveriges största gymnasieskola. Hallå? Och plötsligt var man inte någon. Musiken förenade inte oss längre. Inte alls. Och jag vantrivdes. Eller snarare försökte jag nog bli någon jag inte var. Att hitta en plats i en hierarki där jag inte passade in. Och inte ville passa in. Varför flydde jag inte? Varför gav jag inte upp? Det jag sökte fanns ju någon helt annanstans. Det tog lång tid, men jag lyckades till slut hitta det. Eller hitta tillbaks. Kanske var det just det som trots allt var värdefullt. Saknaden. Den lilla taggen i foten. Något känns fel. Jag borde inte vara här. Musiken behöver mej. Eller jag behöver musiken. För att synas. För att höras. För att finnas. För att leva.
Plats nummer tretton. Inte så illa ändå.
/ J

Rätt ställe för brandlarm?

Jag kan inte låta bli. Trots att jag vet att det förstås är allvarligt och allt det där, men ändå. Hur komisk verkar inte händelsen: Brandlarm avbröt kvällens "Singin' in the rain" ??? På en skala...
/ J

Buller från en klar himmel

Man ska vara väldigt försiktig med vad man skriver på sin blogg. Särskilt om det är lite kritiskt mot arbetsgivaren. Även om det är ytterst modest och någorlunda välgrundat. Och tydligen kan man, om man vill, läsa mina små inlägg på helt fel sätt och misstolka dem. Jag har ingen dold agenda med min blogg. Och jag har ingen anledning att bara ogrundat spy galla över min huvudsakliga arbetsgivare. Men jag tycker att jag har en enskild persons rättighet att uttrycka förvåning och irritation över vissa företeelser som i synnerhet rör och påverkar mej i mitt dagliga liv.
Jag har tagit åt mej av kritiken och pekfingret. Och ber om ursäkt om jag trampat på ömma tår eller skrivit saker som tolkats som onödigt negativa mot Operan. Jag försöker hela tiden väga mina ord på guldvåg. Det är inte alltid helt lätt.
Det enda positiva med detta är väl att det faktiskt tagits upp i ledningsgruppen, vilket visar att jag har läsare. Både inom och utanför Operan. Nu hade jag helst sett att mitt namn på Operan förknippas med helt andra saker än min blogg och misstolkad kritik, men det är kanske inte försent att ändra på...
/ J

Vår i lungorna

Vilken vår-chock! Från ingenstans kom den smygande. Och lovade att stanna. Härligt! Mera sol. Nu! Synd bara att man är dyng-förkyld och dottern likaså. Men en liten sväng till parken blir det i alla fall. Där kan man väl knappast smitta? Och det eviga (?) traglandet med mina "kära" moderna projekt framöver gör mej inte friskare just nu. Suck! Längtar till hösten, då jag får återgå till min Mozart. Och min Verdi. Varför kan det aldrig bli en bra blandning. Allt kommer bara på en gång. Men det var i alla fall kul att dottern fick en ordentlig två-årsdag. Innan förkylningen slog till för fullt. Med litet kalas och tårta och presenter. Två år. Hur snabbt gick inte det? Sjukt snabbt. De var innehållsrika. Och lärorika. Och omvälvande. Och alldeles... alldeles underbara.
Och när man plötsligt nås av några vänners ofattbart sorgliga besked kan man bara sorgsamt konstatera att livet är grymt. Och orättvist. Och ibland ofattbart.
Ganska ofta, faktiskt.
/ J

Guldmasken III - Vinna eller försvinna?

Jag noterar att det faktiskt inte bara är jag som tycker att priset Guldmasken klingar lite ihåligt och ifrågasätter dess värde och plats i utmärkelsevärlden. I SvD tar man upp ämnet, men det verkar som man hellre ser priset försvinna än att utvidga och berättiga dess verkliga existens. Varför? Är det Jante som spökar? Problematiken med orättvis bedömning och hur juryn ska hinna med känns lite märklig. Att ägarförhållanden skulle påverka musikalens kvalitet vet jag inte riktigt heller. Visst, de statsunderstödda teatrarna har en annan budget. Men för en helt annan repertoar. Privatteatrarna kan satsa allt på ett kort. Så varför spelar man då musikal fem dagar i veckan på ett operahus? För att publiken kräver det? Eller för att staten kräver det? Eller för att det ofta säljer bättre än obskyra operaverk, och ger möjlighet att satsa på mer riskabla projekt? Finns säkert lika många svar som frågor.
Men någon opera-Guldmask lär vi knappast få se. Vi får nog starta en helt egen gala i så fall. Hurra för oss!
/ J

The Scottish Play

Inte lika helt i skymundan som Kungliga Operan presenterade igår Göteborgsoperan sin nästa säsong. På operasidan välkomnar vi en fransk pärla, som alltför sällan spelas i Sverige. Faust av Gounod. Kommer snart spelas i både Göteborg och Malmö. Samtidigt. Sedan kommer Barberaren i Sevilla tillbaka. Och sen kommer en ny Figaros Bröllop. På svenska. Och säsongen avslutas med Eugen Onegin. Och Verdis Macbeth. Bra grejer. I teorin. Men hur mycket krockar ska vi ha i repertoaren på svenska operascener egentligen? Det blir ju lite fånigt när samma pjäs faktiskt dyker upp på Sveriges alla tre stora operascener inom en tvåårsperiod. Bryr man sej inte, eller tror man inte att det spelar någon roll? Och som vanligt kommer Stockholm alltid lite efter... Den skotska pjäsen har premiär på Malmö Opera redan om två veckor. Nästa säsong gör man alltså den i Göteborg. Och lite senare i Stockholm. Fantasi? Samordning? Eller kanske lite kommunikation? Om det ändå var så att man gjorde samproduktioner för att spara pengar, eller att låta publik från fler delar av landet njuta av samma vackra produktion. Men nej. Tre olika. Precis som Traviata nyss. Och Eugen Onegin. Och Figaros Bröllop. Och så vidare... Sverige är för litet för att motivera såna fatala krockar hela tiden. Och det finns så mycket att välja på. Men det är klart, när sångarna blir sjuka är det ju bra att ha andra till hands på nära håll. En ny typ av besparing. Men en typ av kulturskymning också. Jag är av den starka övertygelsen att man måste våga lite mer. Ta ut svängarna. Jag berömmer Malmö som gör det både nu och nästa säsong. Med en favorit som tyvärr aldrig spelas i Sverige. La Fanciulla del West. Puccini i vilda västern. Boka in redan nu. Den kommer inte krocka. Och kören kommer inte lyfta några kulisser.
/ J

Guldmasken II - eller Vem drog ur proppen?

Föga överraskande och säkerligen välförtjänt tog musikalen (efter filmen) Singin' in the rain hem hela nio Guldmasker. Frågan är inte om de var värda detta. Men om inget annat värt namnet är gjort på musikalområdet under året är det ju ganska lätt att vinna. Om man väljer att begränsa urvalsområdet till bara privatteatrar. Och bara Stockholm. Då är det svåra att hitta lämpliga motkandidater till den enda större produktion som haft premiär under året. Återigen ställer jag mej frågan varför man väljer att ha en gala överhuvudtaget, när urvalet är så snävt och inavlat och de flesta står utanför än de som faktiskt är på röda mattan. Varför vågar man inte öppna t ex för musikalinsatser på andra scener, när många av de större scenerna ute i landet spelar musikal av hög klass? Och varför finns inte opera och dans med alls? Det känns som om alla skulle vinna på det. Guldmasken skulle vinna i status och vara åtråvärd för många. Själva galan skulle kunna vara mer än en vanlig firmafest för några utvalda. En värdig utmanare till Guldbaggegalan. Varför inte? Och man skulle även inom den opera- och dansgrenen kunna belöna högst framstående insatser och bragder. Återigen, varför inte?
Annars borde man nog lägga ner Guldmasken. Jag menar, firmafest kan ni ju ha i alla fall.
Förresten, Singin' in the rain. Det är ju min egen signaturmelodi nuförtiden. Så är det att bo i Göteborg. Jag lovar.
/ J

Ungdomens hus?

Alltmedan kravaller och kaos råder i Köpenhamn och man börjat rivandet av Ungdomens hus har vi i Stockholm ett fallfärdigt operahus som helst borde rivas, men nu (dvs 2010) ska renoveras och lappas och lagas för massa miljoner. Och det behövs. Samtidigt som man jobbar för ett nytt operahus. I nästan ett år ska operan vara stängd. Under tiden ska vi (eller dom?) turnera runt i folkparkerna och/eller spela någon annanstans. Cirkus har nämnts. Och visst är vi sång-akrobater. Men är det verkligen en bra operascen? Även tillfälligt. Och är den ledig? Kolla med Robert Wells. Han kanske är klar 2010. Kanske.
Läs mer här hos Mitt i musiken. Som numera finns både i p2 och p1. Förvirringen är total.
/ J

Nästa säsong

Helt i skymundan och lite i förbifarten presenterades Kungliga Operans nästa säsong. Någon som har sett notisen? Inte ett ord på hemsidan. Märkligt! Man är väl inte direkt förvånad, men undrar lite stilla varför man inte slår på den stora trumma som finns till hands. Varför inte försöka skapa lite spänning kring presentationen? Göra det till ett efterlängtat event.
Jämför t ex med Dramaten. Där skapas varje år en dramatisk och nyfiken spänning när man presenterar kommande säsong. Och man får känslan av att artisterna faktiskt är både närvarande och medverkande. Och inför nästa säsong har Operan ju ett gyllene läge. Eller vad sägs om en ny Orphée i regi av Mats Ek. med Ann-Sofie von Otter och Anna Larsson i huvudrollen. Eller en helt ny Falstaff. Med hela Sveriges Loa i huvudrollen. Och en ny(-gammal) Askungen. Med Malena Ernman. En ny Cosi fan Tutte. "Nu äntligen med Jesper Taube". Och så förstås En Ring som är på väg att slutas. Aj! Det där blev lite roligare än vad jag hade tänkt. Kort sagt, en säsong som jag tycker att man inte behöver skämmas för. Inte än! Det finns annat som man kanske borde skämmas mer över, men det är en annan historia...
För er som är intresserade kan jag då påpeka att jag (faktiskt) medverkar i tre av dessa nykomlingar. Ja, Cosi har visserligen premiär redan sent i vår. Utan mej. Och man kommer förmodligen inte kunna läsa om mej i recensioner från premiärerna. Men tro mej, jag kommer att medverka i tre nya produktioner nästa säsong. Cosi fan Tutte. Falstaff. Och Askungen. På Kungliga Operan.
Så nu vet ni det. Och ska ni läsa mer om det, så får ni nog komma tillbaka hit. Tyvärr.
Välkomna!
/ J

Met på svenskar?

Häromdagen släppte Metropolitan Opera information om sin nästa säsong. Den kan man läsa om här. Första säsongen för nya ledningen. Mycket spännande. Men en fråga ställer man sej direkt. Kanske har vi blivit bortskämda de senaste åren. Men - var är svenskarna? Alla våra högklassiga stjärnor? Inte ett namn så långt ögat når. De kanske gömmer sej i kulissen. Eller har Met blivit mätt? På svenskar?
/ J