En för alla - alla för varann?

Förvirringen är total. Eller kanske är den gudomliga klarheten alldeles uppenbar. Mats Almgren som repeterar Gurnemanz i Göteborg hoppade in och räddade premiären på Parsifal i Karlstad i lördags. Och Tomas Lind är hela Sveriges Alfredo i Traviata. Igår i Göteborg. Ikväll i Stockholm. Är det en ny medveten strategi av Göteborgsoperan att skuggplanera och ständigt ha sångare beredda bakom glas? Krossas endast i nödfall. För första gången ser man en liten fördel med dessa eviga repertoarkrockar i lilla Opera-Sverige. Och den fatala nackdelen om en sångare är tätt uppbokad på flera av scenerna samtidigt. Faller en så - falleralla.
/ J

Vardag på Staatsoper

Mitt besök i Wien var ju inte endast en provsjungning. Jag fick se två föreställningar också. Fast ingen med Rolando Villazon. Han skulle ha sjungit i Bohème, men han var visst lite sjuk och ställde in. Jag önskar att jag kunde säga att båda föreställningarna var i absolut världsklass och att jag är helt uppfylld och inspirerad av dom. Men det kan jag inte. Två traditionella och vackra uppsättningar. Men ack så tråkiga. Inget samspel. Inga känslor. Inga gnistor. Bara slätstruken sång. I bästa fall. En Kärleksdryck utan kärlek. Och inte så mycket bubblor i drycken heller. Och en Zeffirelli-Bohème, som förstås brottades med interna oklarheter pga tenorbytet. Men ändå? Hallå! Var är stämningen? Var är samspelet? Var är timingen? Inte alls så imponerande. Det som var imponerande var intresset och engagemanget hos mina ståplatskamrater på Boheme. På Staatsoper finns det nämligen ståplatser. Som inte kan förköpas. Man köar samma dag i cirka två timmar. Sen får man köpa sin biljett (bara en!) och köa lite igen. Till slut får ungefär ett hundratal stå på bästa plats mitt framför scenen på parkett. Eller högst upp om man vill. Och priset är € 3.50. Fantastiskt! Och märkligt. Några meter ifrån tanterna med håren och de stora pärlhalsbanden trängs turister, icke bemedlade och ungdomar. Ja, faktiskt. Jag gjorde ingen statistisk gallup, men jag blev mycket glatt överraskad. En ganska stor del av ståplatspubliken var ungdomar. Inte bara turister. Utan helt vanliga ungdomar som ville se och höra lite opera. Utan att behöva betala en hel månadslön. Framtiden för opera kanske inte är helt becksvart?
/ J

Röster-rike

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det finns mycket att skriva och berätta om mitt lilla äventyr i Wien och på Wiener Staatsoper. Så här några dagar efter känns det något overkligt, och helt vansinnigt. Men det hände. Tror jag i alla fall...
Att bara beträda denna smått heliga sångarmark kändes ganska stort. Att stå där på scenen och blicka ut över den enorma salongen, med alla loger och balkonger som fortsätter ända upp i himlen. Och långt därborta. Där sitter några människor och lyssnar och antecknar. Nu är det min tur. Här och nu. Gasen i botten. Fast med kontroll. Och verka avslappnad och cool. Hur då? Hjärtat slår som aldrig förut. Och halsen känns torr som Gobiöknen. Tungan är fast i gommen och jag börjar få tunnelseende. Kanske har jag tappat linsen. Vad var det jag skulle sjunga? Vad gör jag här egentligen? Andas. La-ran-la-lera! La-ran-la-la!
Vi hoppar tillbaka till några minuter tidigare: Efter ett kort möte med pianisten står jag tillsammans med tre andra mer eller mindre nervösa sångare i korridoren precis utanför stora scenen på Wiener Staatsoper. På scenen pågår fortfarande repetition. Man håller på med Massenet's Manon. En ny produktion med Roberto Alagna och Anna Netrebko, två av operavärldens största stjärnor. Det låter fantastiskt, till och med från avstånd genom dörren. Klockan slår två, och repetitionen är slut. Ut genom dörren strömmar korister och personal. Där kommer Roberto Alagna. Han är väldigt kort, men verkar avslappnad och morsar på flera i korridoren. De två tenorer som snart skulle provsjunga såg plötsligt mindre avslappnade ut. Och där skrider stjärnsopranen Anna Netrebko förbi. Tillsammans med två kollegor drar hon iväg på lunch. Hon är vacker. Och för ett ögonblick glömmer vi att vi ska kasta oss ut i lejongropen. Men bara för ett ögonblick. Mera vatten. Måste prova rösten. Jag kan ju ha tappat den någonstans i korridoren. Pim pim pim. Måtte det gå vägen. Ryktet går i korridoren. Chefen själv, Ioan Holender är inte på plats. Men provsjungningen är igång. Vad innebär det? Är det positivt? Eller är vi här helt i onödan idag? Sopranen sjunger en Verdi-aria. Låter bra. Mycket bra. Hon kommer säkert få jobb. Direkt. De vill höra mer av henne. Men emellan tar vi en tenor. Den spanska tenoren tar sats, och levererar höga toner på rad i Regementets Dotter. Men är det tillräckligt bra? Jag vankar av och an i korridoren och prövar rösten konstant. Är den kvar? Ska jag springa mot utgången? Eller gömma mej i någon loge, och hoppas att ingen hittar mej? Dags för sångare nummer tre. Nu går ryktet igen. Holender är på plats. Samtidigt rusar dirigenten Bertrand de Billy förbi. Han hade stannat några minuter för att lyssna, och gav sopranen beröm. Den andra tenoren sjunger nu. Han var amerikan, och såg ut som Ben Affleck. Che gelida manina. Det låter också bra. Nu är det bara jag kvar. Måste göra ett bra första intryck. - Herr Taube, you're next. På väg in får jag nya besked. De vill höra sopranen igen. Holender missade ju hennes första. Jag får vänta i kulissen medan hon sjunger Wagner. Och snart är tiden ute. Just snyggt. Till slut är det dags. Nu är det jag. Här och nu. Leverera. Eller byt jobb. La-ran-la-lera!
Fortsättning följer...
/ J

Rolando eller Joseph?

Som man kan läsa här är tydligen Rolando Villazòn inte helt kurant, och ställde med kort varsel in Boheme på Wiener Staatsoper härom kvällen. Som tur var hade de Joseph Calleja (min gamla Boheme-kompis) i krokarna, och han kastade sej in och räddade kvällen. Så nu får vi se om jag får se Joseph i Kärleksdrycken. Eller om det blir Joseph i Boheme. Eller Rolando. Kul ska det bli i alla fall...
/ J

Tredje gången gillt?

När slutackordet klingade ut för sista gången den 5 november 2006 i Karlstad, och vi försökte för sista gången klämma oss förbi de stackare som köpt biljetter på första bänk utan att veta vad som väntade dom, trodde jag faktiskt att det var sista gången jag sjöng Guglielmo i Così fan Tutte. Så fel man kan ha... Sedan några dagar tillbaka har min höstsäsong på Kgl. Operan totalt ändrats från Eugen Onegin till Così. Ny uppsättning. Min tredje Così på lika många år. Nu med bara tre veckors rep. Eftersom det (förstås) är andra-besättning. Ironiskt nog (som jag skrivit om tidigare) kändes det som vi bara repade typ tre veckor i Karlstad också. Resten var mer eller mindre utfyllnad. Utan demonregissören. Och första gången i Ystad hade vi också drygt tre veckor. Och det gick. Så det ska nog gå bra. Vid en hastig genomläsning av Operans version av Così kan jag säga direkt att den kommer bli minst en timme kortare än senast. Språng och strykningar all over the place. En helt annan pjäs. Hoppas jag kan hålla isär versionerna bara! Tur att man är ung och alert.
Men först ska jag ner till Wien och ge järnet. Imorgon lyfter jag. Och på fredag är jag tillbaks igen. Fingers crossed! Halz- und Beinbruch! In Bocca Lupo!
La-ran-la-lera!
/ J

Veckans tenor

För er som inte ska se honom på Wiener Staatsoper i dagarna rekommenderar jag konserten på svt på söndag. Killen är ganska kompetent. Jag återkommer när jag hört honom (live) i Bohème. Snart.
/ J

Nymodigheter och gammalt tänkande

Ungefär samtidigt som Microsoft lanserar sin alltför ofärdiga och skrämmande dåligt fungerande senaste produkt Windows Vista (kanske borde döpts till Visst, ja?) lanserar Kungliga Operan sitt intranät. Ta-taa! Med datakiosker i hela korridorerna. Och en hel del problem redan nu... Meningen är ju att man ska kunna logga in sej från var som helst. Men icke. Helst ska man alltså befinna sej på Operan. Då ställer den kloke sej frågan: Om man nu är på Operan, kan man inte bara ta reda på den informationen på plats? Per telefon? Eller ta trappan upp. Hiss finns. Nyckelordet, som jag ser det är Användarvänlighet. Utan den så är hela intranätet fullkomligt skräp och helt onödigt. Och nu kommer förklaringar och små fixar på alla problem. Och jag säger bara: Varför då? Är det inte färdigt? Dåligt underbyggt? Vad är problemet? Använder man måhända Windows Vista? Året är 2007. Men inte riktigt överallt.
/ J

Guldmasken - varför?

I dagarna har det tillkännagjorts årets främsta insatser inom scenkonsten(dvs pjäser och musikaler som haft premiär på privatteatrar i företrädesvis Stockholm mellan 1 feb 2006 och 31 jan 2007...). Föga spännande och oväntat är Singin' in the rain nominerad till minst 10 kategorier. Säkert till bästa regn. Men känns det inte lite väl navelskådande? Och märkligt? Varför kan man bli nominerad till en föreställning som faktiskt gått förut ( Linda Bengtzing - Rent)? Varför är det bara nomineringar till Stockholm? Varför finns inte andra teatrar överhuvudtaget med? Är alla andra så dåliga, eller ligger det annat bakom? Ta bara Värmlandsoperan som exempel. Där "måste" man spela musikal varje säsong för att överleva. Och ganska ofta gör man det med stor framgång. Både publikt och konstnärligt. Under året som gått (Guldmaskåret) har två extraordinära musikaler gjorts i Karlstad, Jekyll & Hyde med Christer Nerfont samt nyligen hyllade Sweeney Todd. Jag har tyvärr inga egna erfarenheter av dessa, men många har understrykit att båda dessa föreställningar har varit absolut strålande. Men de spelas ju inte på privatteater i Stockholm. På samma sätt "ratas" t ex Cats på Göteborgsoperan, Tolvskillingsoperan på Stadsteatern och åtskilliga andra. Varför då? Och till vilken nytta? Borde inte ett bredare underlag också ge ett bättre ansikte åt Guldmasken själv? En insats är ju en insats är ju en insats. Eller? Och nu slänger jag in den riktiga vedklabben: Varför inte ta ett steg till? Några nya förslag på klasser i Guldmasken: Årets produktion - Opera, Årets manliga/kvinnliga huvudroll- Opera. Kanske också dans? Är detta helt uppåt väggarna? Jag tror faktiskt att det skulle skapa lite mer pondus och trovärdighet åt ett relativt dammigt och introvert pris. Scenkonsten är större än bara halvdana musikalförsök på privatteatrar i Stockholm. Och hela den världen är värd att navelskådas. Noggrant. Tycker jag.

Schlaget kan börja

Visst är det roligt nästan jämt. Men ibland är det inte fullt lika uppåt. I fredags ringde de från dagis och berättade att dottern var hängig och hade lite problem i de bakre regionerna. Vi har (något panikslagna) läst det stora anslaget varje dag den här veckan: DET GÅR VINTERKRÄKSJUKA PÅ AVDELNINGEN! Och nu var det då våran tur. Eller? Ja, både dottern och jag har sett bättre dagar. Och frun är i Stockholm. Hjälp! En märklig blandning av magsjuka och halsont. Otroligt plågsamt, faktiskt. Tänk er själva. Inte helt balanserad i magen. Och så kommer en hostattack, som inte går att stoppa... Ja, ni förstår säkert.
Natten (vilken natt?) trasades sönder i ett antal besök på blöjbordet och toaletten, och nu blir det bara inne och vila hela helgen. Förutom ett litet besök på apoteket. Mera suppar åt folket! Vilken rackarns timing att det är första delfinalen i det stora Melodikalaset ikväll. Efter att ha skumlyssnat igenom dagens bidrag kontaterar jag följande: Även i en proppfull blöjhink kommer något slutligen att ligga överst. Därför tror jag att Anna Book och Tommy Nilsson går vidare. Mest på gamla meriter. Och lite G:son. Resten var verkligen inte spännande. Mest ser jag fram emot Luuk's överraskningsinledning. Hoppas Sverige vinner, så han kan leda hela stora finalen nästa år. Men då måste det till lite mer än kvällens bidrag. Kanske en Magnus Uggla eller The Ark. Host-host.
/ J

In Wien-o veritas?

Kryptiskt? Ja, kanske. Förklaringen kommer här. För hemskt länge sedan var jag i Wien för en provsjungning på Staatsoper. En typisk vardag för en sångare. Inte på stora scenen, utan en första gallring i repsal. Men inför hela ledningen. Typ 14 personer... Självklart var jag sjuk, och fullproppad med alla möjliga medikamenter. Trots det lyckades jag faktiskt pressa fram en riktigt hyfsad Barberare följt av en kompetent Greve. Jag var högst osäker själv, men redan då ville de att jag skulle komma tillbaka. En s k call-back! Och nu på stora scenen. Gulp. Och jag fick flera datum att välja mellan. Av olika anledningar (dvs Operan) passade tyvärr inte datumen, och sedan har det liksom runnit en del vatten under både svenska och österrikiska broar. Plötsligt poppar idag ett mail fram: Kan Herr Taube möjligtvis komma ner i februari för fortsatt audition? Kan jag? Jajamensan! Jag redovisar inte precis när det händer, men lovar att rapportera allt från Wien. Håll tummarna!
/ J