Svart som natten

Vad är nu detta? Ny design igen? Hur ska han ha det? Ja, man måste väl förnya sej lite ibland. Medger att den förra designen inte var så lyckad. Man är ju inte sämre än att man kan erkänna sina misstag...
Svart känns som det passar bra just nu. En vacker färg. Som man ser lite smalare ut i. Men ämnesvalen och texterna kommer inte vara smala. Ja, kanske ibland. Men det är ju som det är.
Håll till godo, mina trogna (?) läsare.
Och utanför fönstret är det svart. Som natten. Eller själen. Välj själva.
/ J

Leo Nucci - Il Primo Baritono Assoluto

Barytonen Leo Nucci firade nyligen 40 år som sångare, varav 30 med La Scala i Milano. Den 15 januari gjorde han en makalös recital (konsert) på just La Scala, där han framförde arior ur operor han medverkat i under sina 30 år!! 14 arior på samma konsert!!!!!! Fatta! Otroligt mäktig uppvisning av en av världens främst Verdi-barytoner.

Här är självaste låtlistan:
1. Largo al Factotum ur Barberaren i Sevilla (som liten uppvärmning...)
2. Cruda funesta smania ur Lucia di Lammermoor
3. Come Paride vezzoso ur L'Elisir d'Amore
4. Eccomi solo alfine/ O vecchio cor ur I due Foscari
5. Perfidi... Pietà, rispetto ur Macbeth
6. Alzati!...Eri Tu ur Maskeradbalen
7. Hela Posas döds-scen ur Don Carlo
8. Jagos Credo ur Otello
9. Vittoria! Ah!.. che zucconi ur Gianni Schicchi
10. Tutto è deserto/Il balen ur Il Trovatore
11. Cortigiani ur Rigoletto
12. Morir! Tremenda cosa /Urna fatale ur La Forza del destino
Och sen några små extranummer...
Di Provenza il mar il suol ur La Traviata (som han gör först i sommar på La Scala!?)
Nemico della Patria ur Andrea Chenier
Non t'amo più av Tosti
och som slutnummer (där han dirigerar och sjunger med publiken!) klassikern Mamma av Bixio.
Vilket program. Och det är helt igenom världsklass. Killen har fortfarande en grym teknik och kontroll. Och vilken klang. Vilken dynamik! Annars skulle ett sånt här program ta död på vem som helst. Garanterat!
Som det brukar stå vid Jackass eller andra galna program på TV:
Do not try this at home!!!
Men lyssna gärna och njut... (Direkt från Youtube)
Eller gå till hans egna (mycket kompetenta) hemsida.
Grazie Maestro!!!
När jag blir stor, ska jag bli som du. Vänta bara...
/ J

Vuxenmobbing

Jag har aldrig upplevt mej själv som problematisk eller intrigant. Ej heller kan någon hävda att jag skulle vara besvärlig eller underpresterande i min yrkesroll. Tvärtom har jag gång på gång blivit nästan trackad för min höga och jämna arbetsmoral och nivå. Blygsam? Kanske rentav lite osvensk. Men det duger tydligen inte till på min ordinarie arbetsplats. Varför? Vad ligger bakom skynket? Kan det verkligen vara så banalt och barnsligt att min egen chef mobbar mej för att jag försöker gå min egen väg? Kan det vara så att han fortfarande är irriterad för att han inte kunde tvinga mej att ställa upp under min pappaledighet? Försöker han få mej att sluta självmant? Eller vad är det som händer? Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Och kommit fram till att det värsta/bästa jag kan göra nu är att att inte göra något alls. Att gå till jobbet precis som om inget har hänt nästa säsong. Och göra så jävla bra ifrån mej. Som bara jag kan. Och le. Sen kan jag (och de som vill) räkna dagarna tills han försvinner. Men som sagt, räkna inte med några inhopp från min sida. Varför ställa upp för ett hus som inte har lagt två strån i kors för att göra min situation lättare eller försöka hjälpa mej? Aldrig. Det låter säkert bittert. Det låter säkert tragiskt. Attt det ska behöva komma till det här. Ja, men så blev jag ju just 35 också. Grattis Jesper! Ett stort jävla grattis från din arbetsgivare! Och välkommen åter! Verkligen...
/ J

Inhopp eller magplask?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kanske lite av varje. Det här låter säkert helt ofattbart och märkligt, men det händer idag. Telefonen ringer, och jag får förfrågan om att hoppa in i Tosca, eftersom min kollega blivit sjuk. Vad händer med barytonerna där nuförtiden? Jag råkade ju faktiskt var i stan, och kunde utan stor tvekan säga att det kunde jag tänka mej. Jag har ju gjort föreställinngen förut. Jag var till och med först i den här uppsättningen. En av mina alltför sällsynta premiärer. Nåväl, jag beger mej till Operan för att friska upp mina arkiverade Tosca-repliker. Det går nog. Sen ringer Operan igen. - Tack, men vi behöver inte dina tjänster. OK, tänker jag. Då är kollegan frisk i alla fall. Men nejdå. Man väljer istället att ta in en helt ny och på Operan oprövad sångare till morgondagens föreställning. Det går säkert alldeles strålande, men varför ringde man då mej överhuvudtaget? Det känns ju inte direkt som man får större lust att komma tillbaka till ett hus som beter sej så här konstigt mot sina egna artister. Räkna inte med några inhopp där för min del. Om chefen själv får bestämma.
/ J

Jag och Fuglesang

Det lär nog knappast stå några skolklasser och vänta. Inte något porträtt på mej, där jag ler och säger: - Welcome to my hometown! som väntar på att avtäckas. Det lär inte heller finnas någon minister som håller ett vackert tal och tackar mej för mina insatser för landet. Inte ens en liten ensam vimpel. Trots att det är min födelsedag och allt... Nej, jag får vackert ta mej till flygbussen själv, med dotter och barnvagn. Och med packningen på ryggen.
Stockholm, ready or not - here I come!
/ J

Likhet inför lagen?

Bara för att jag råkade blogga lite tidigare idag om dubbla lag och problematik runt det, så händer det förstås precis ikväll på Operan. Jag har inte all information, men tydligen så blev kvällens Pappa Germont (Anders Larsson - gäst) hastigt sjuk under föreställningen och gick av scenen. En extra paus följde, och därefter kom den andra inkallade Pappa G (HS Karl-Magnus Fredriksson - ensemble) och slutförde föreställningen. Stor dramatik! Inte så dumt med dubbla lag ibland... Sådana hjälteinhopp borde automatiskt generera en extra ersättning (för sveda och värk) oavsett anställningsform. Och stor respekt. Tycker jag.
/ J

Traviata lag II

Jag har sedan premiären på Traviata i helgen noterat att det inte bara var jag som tyckte som jag tyckte. Intressant. Oftast brukar man ju inte förstå vilken "annan" föreställning som recensenterna har sett. Om de alls har sett någon, förstås... Återstår att se om lag två har bättre lycka med sej. Eller ska man kalla det något annat. Tajtare samspel kanske. Jag har hört från säkra källor att kvällens Traviata (Carmen) är minst lika bra som första Violetta. Märkligt fenomen det här med premiärer och dubbla lag. Allt ställs på sin spets för en premiär. När sedan det riktiga jobbet börjar och publiken på allvar får möta uppsättningen, då har tidningar och annan media redan försvunnit för länge sedan. Med sina rubriker och domar klara och snart bortglömda. På väg mot nya premiärer. På vissa andra scener, med genomgående minst dubbla parallella besättningar, brukar recensionerna vara gemensam för båda lagen. En viss jämförelse är förstås ofrånkomlig. Det har mycket sällan, om aldrig, hänt på Stockholmsoperan. Men då har man också sällan haft dubbla lag. Parallellt. Som man åtminstone kallar likvärdiga. Kommer man in som nybesättning får man vara lycklig om Operan själva har koll på det. Det kanske står rätt namn i tidningen.
Och det här med dubbla besättningar bygger ju också på att man kan hoppa in för varandra om det skulle hända något. Det fungerar inte alltid så. En blandning av ensemble- och gästsångare skapar vissa delikata problem. Och det handlar inte enbart om ersättningen. Om en gästsångare delar roll med en sångare ur ensemblen, och gästen blir sjuk (vilket väldigt sällan händer) förväntas ensemblesångaren ställa upp. Utan extra ersättning. Med några timmars varsel. Om man inte har tagit tjänstledigt just det datumet. Vilket man förstås inte får, eftersom man ska vara tillgänglig. Om däremot ensemblesångaren insjuknar eller får förhinder (Gud förbjude!) står man kanske med en gäst som är kontrakterad för bara ett visst antal föreställningar. Allt därutöver kostar. Skjortan. Och lite till. Om han/hon överhuvudtaget är tillgänglig. Alltså har man en mycket konstig och svårhanterlig situation på Operan. Reglerna gäller inte alls för alla, och utövas inte heller så. Det vore förstås bättre om man hittade ett bättre system. Ett heltäckande system som passar nutidens flexibla arbetssituationer bättre. Och skapar åtminstone liknande förutsättningar för de som är anställda i ensemblen och de som kommer som gäster. Lika förutsättningar är det nu i all fall i scenporten på Operan. Lika svårt att komma in för alla. De stora dörrarna är nästan omöjliga att få upp med vanlig handkraft. Det är nåt med luftmotståndet, tror jag. Eller är det bara jag?
/ J

Den vilseförda (publiken) ?

Jag har funderat en hel del sedan genrepet på Traviata i torsdags. Jag förstår inte. Vad vill Kasper och gänget säga med den något märkliga, men ack så övertydliga, World Trade Center-animationen i ouvertyren? Är det bara jag? Och varför fick jag känslan av att solisterna inte spelade med/mot varandra utan snarare bredvid varandra? Är det bara jag? Och varför kändes hela slutscenen, med obligatoriska plastpåsar och sovsäckar, lite sökt och utstuderad? Och därför också märkligt känslokall? Eller är det också bara jag? Och varför kändes samarbetet mellan dike och scen skrämmande otydligt? Bara jag? Och varför blir jag nästan lite illa berörd över spridda bravo-rop på ett genrep? Jo, det kan jag berätta. Det beror på att det känns helt ogrundat. Med det menar jag inte att personen/sångaren/sångerskan inte förtjänar all uppskattning den/han/hon kan få. Tvärtom. Men jag tycker faktiskt att bravo-rop och andra överdrivna hängivenheter inte hör hemma på ett genrep. Om traditionen hade varit en annan, kanske. Om vi hade haft (som andra scener) ett antal publika genrep, fine. Men nu, med ett genrep för enbart anställda på Operan (ja, så är det väl sagt?) i publiken känns det nästan lite magstarkt och skrattretande. Vi som står på scenen är mer än väl medvetna om pressen och nyfikenheten kring en stor premiär. Och den ska finnas där. Men är det verkligen rimligt att skrika bravo på en intern repetition? När man aldrig-aldrig- aldrig i Sverige ger uttryck för den andra sidan av myntet. Jag vet inte. Lösningen: Det är dags för även Operan att låta uppsättningar möta publiken tidigare. Fler öppna genrep inför publik. Många betalar för att se även icke färdigt resultat. Och skolor och andra borde vara där, för att lära och se hur arbetet går till. För ofta känns det som om de första tre, fyra föreställningarna egentligen är rep, men för betalande publik. Och då är det förstås också fritt fram för både inbördes och utbördes beundran. För det vill vi ju ha...
/ J

I'm afraid that's another chip up the nose...

Tur att man inte behöver börja varje dag sittandes i en timme med en lång slang genom näsan ner i halsen, alltemedan doktorer och forskare försöker få bilder av undertecknads stämband i olika gymnastiska övningar. Men det gjorde jag alltså idag. Vad gör man inte för forskningen? Alldeles gratis fick man själv en liten titt på de små fladdrande skinnbitarna, och de verkade må bra. Skönt. Hemska tanke. Tänk om man skulle sitta där, och så utbrister doktorn med kameran: - Vad i h-lvete är det där? Eller, ut i korridoren: - Hörni, det här måste ni se. Kolla här. Aldrig sett nåt liknande. Burr... Nåväl, efter denna morgongymnastik var det raka spåret till Operan, och dagens genrep av La Traviata. Jag tänker inte ge mej in och recensera spektaklet, men min helt personliga upplevelse av genrepet var ganska sval. Snygg scenbild. Snygga statister. Men lite tråkigt. Och inte helt tajt. Kanske är man avtrubbad, speciellt till sin "egen" scen, men ändå..? Jag har högre förväntningar och krav. Både på mej själv och på andra. Toi-toi- toi för lördagens premiär! Viva Verdi!!!
Nu ska jag försöka toppa gårdagens Requiem. Laddad till tusen. Bra - Bättre - Här och nu.
/ J

Bra - bättre - Brahms

En tysk dödsmässa kanske inte låter så himla lockande. Men Brahms' Requiem är verkligen allt annat än dåligt. Inte många (här i Sverige) har någonsin hört den i den här avklädda versionen. Det är nämligen en kammarversion för två flyglar, kör och solister. Låter lite fattigt, kanske? Nejdå. Alls inte. Speciellt inte med Radiokören i huvudrollen. Då kan man för en stund vara utan den fantastiska och berusande orkestersatsen. Och bara njuta av vackra och välklingande röster. Och så lilla jag. Trots att jag gjort stycket ett antal gånger i kyrkor runt om, kändes det lite som första gången idag, när jag plötsligt befann mej framför Radiokören och dirigenten Peter Dijkstra. För ett ögonblick befinner jag mej tillbaka i skolan, och hörde min tyskalärare Björn upprepa frasen "Ljudet Ich ska låta som I Kina. I Kina. I Kina." Tyska C i gymnasiet. Varför valde jag inte tyska som B-språk? Varför??? Och nu står jag här. Undra om min tyskalärare kommer på konserten. Får jag betyg på min tyska då? Inte underkänt, hoppas jag. Hoffe ich...
Tänk att jag jobbat som operasångare i typ åtta år, och fortfarande väntar på min tyska debut. Dvs att sjunga opera på tyska. Auf deutsch.
Och det första jag får göra är... en opera i Tallinn. Komponerad av en est. På tyska. Om en svensk. Grattis!!!
Nu är det hög tid för avslutningen (snyft) på den danska superserien Krønikan. Näst sista avsnittet kändes tyvärr lite krystat. Och vart kom Frida Hallgren ifrån? Och varför?
Den kanske skulle fått vila i frid. Bara Palle och Ida nu äntligen får till det. Allt verkar ju upplagt för det. Eller?
/ J

Nedräkningen har börjat!

Nu är den snart här. Eller snart, förresten. Det verkar som det dröjer till hösten. Men är det inte höst nu? Den eviga hösten. Känns så. Till hösten... Tidig höst, sen höst? Vem vet. Tydligen släpps den i USA i juni. Lyckostar!
Ja, ingen kan väl(?) ha undgått att se och höra om att Apple nu äntligen släpper sin iPhone. I WANT!!! I NEED!!! I AM READY!!!
Ja, vi är några som längtat och undrat varför det dröjt ända tills nu. Varför? Varför ska vi plågas med skräp-mobiler som har lika lång hållbarhet som mjölken? Varför håller ni oss på sträckbänken? Jag vill inte vänta längre! Kom, kära höst! Kom genast och få slut på denna sprängande och kittlande väntan. Eller vänta lite. Jag kanske kan få suktas ett litet tag. Men bara till i höst. Lova det?
/ J

Tillbaka till framtiden?

Det känns lite som att ha gjort ett hopp i tiden. Fast vissa förutsättningar och detaljer har ju förändrats. Vid årsskiftet fick vi tillbaka vår "enorma" lägenhet i Stockholm. Passar perfekt, eftersom frun börjar provveckor i Radiosymfonikerna nu. Henne kan man (kanske) skymta på tv i helgen, då den årliga Trettondagskonserten visas. Själv har jag marktjänst huvudsakligen, förutom ett litet musikaliskt äventyr på Kungliga Slottet på lördag.
Nyår firades av med vänner i Hässelby. Inte riktigt som vi planerat, men minst lika trevligt. Det verkade som många var där i närheten. I alla fall om man ser på antalet raketer som avfyrades. 2007 blir nog ett bra år. Det känns så.
/ J