Så gör vi alla!

Mina damer & herrar! Jag ber att få tacka er för ert intresse och era positiva kommentarer. Det betyder mycket. Jag har äran att meddela att i dagarna passerade vi/jag 5.000 visningar. Det är inte alls så dåligt. Tycker jag.
Repetitionerna i Karlstad går på för fullt. Vi har faktiskt tagit oss igenom stycket och ställt allt. Igår hade vi en lång diskussion på ett filosofiskt plan, och vad det är vi spelar egentligen. Vilken spelstil använder vi, och hur löser vi de olika problemen med karaktärer som klär ut sej till andra. Och om det är tillräckligt tydligt. För Värmland... Och för oss...
Vi får se om Sverige och Karlstad är redo för en sån här uppsättning. Vi får se också om vi är redo när det blir premiär (eller ska man säga ny-premiär???) i augusti. Vissa scener känns geniala, medan andra känns mellanstadienivå. Hoppas vi får ihop det på nåt sätt. Och sen har vi hela personkulten med Konwitschny. Den har ju inte riktigt haft genomslag i Sverige, men i Tyskland verkar han ha ett rykte och en status som vi bara kan jämföra med Ingmar Bergman här hemma. Fast nån egen toalett får han nog inte. Vi får höra hela tiden om allt han gjort, och hur fantastisk han är. Det är bara ett problem för oss nu. Vi är halvvägs in i produktionen, och han har inte ens varit här... Hmmm. Vad ska han göra när han kommer tre veckor innan premiär. Och får se spillror av den ursprungliga uppsättningen sjungen på svenska. Jag tror han kommer säga lycka till, och istället åka och fiska. Om han nu kommer.
Ikväll har vi en efterlängtad fest, med nästan hela Così-gänget. En belöning för det hårda och intensiva jobb vi lagt ner de senaste veckorna.
Det har vi verkligen förtjänat!
Così fan tutti!!!
/ J

Solo i Karlstad

Vart tar all tid vägen??? Är det någon som har sett den? Hälsa i så fall från mej att det var länge sedan vi sågs och att jag gärna ses snart igen...
Herre gud! Veckorna bara rusar iväg, och helgerna försvinner fortare än en avlöning. Senaste helgen var absolut inget undantag. Tvärtom. Direkt från Karlstad-tåget anslöt jag till Svensexegänget i Göteborg. Jaha, det var fredagkvällen. Och en bit av lördagen. Sen var det visst Eurovision. Middag med Mamma-gruppen i Göteborg. Hela gänget med fyra barn i ettårsåldern. Ni förstår säkert. Mitt tippande var ju inte direkt någon succé, men jag står på mej. Mina topp 5 är bättre låtar. Jag valde dessutom helt utan att ha sett bidragen "live" (förutom Carola), utan bara hört på skiva. Det blir något helt annat. Vissa artister har uppenbarligen väldigt svårt att sjunga utan Auto-Pitch. Brrr. Och röstningen har ju förlorat all spänning. Bara kompisröstning. Och säkert mygel och fusk. Fortfarande en skandal att Litauern inte bara kom till final. De slog nästan Sverige och Carola. We are the Weaners. Rysare...
Söndagen skulle ha blivit vilodag, men ack nej. Kollegan ringde och kraxade. Förklädd Gud i Säffle. Hoppa in? Javisst, sa jag och åkte. Det var ju ändå på vägen. Härligt stycke att sjunga, men alltid lika snopet. Redan slut? Och lika snabbt var plötsligt helgen slut. Var det en dröm? En illusion? Måhända en hägring? Förbi, förbi. Vi vänder blicken framåt och ser mot nya mål.
Förresten, var det bara jag som nästan missade hela hockey-VM? Märkligt.
Lite kändis-spotting från Karlstad: I veckan har jag inte bara sett en livs levande bäver och en utter (tror jag) i Klarälven. Igår promenerade en något skamsen Sven-Erik Magnusson mitt i centrala Karlstad. Kanske på väg från Polisen?
I två dagar har det regnat här i Karlstad. Precis de två dagar som mina tjejer var på besök. Jättekul.
Repetitionerna går (sakta) framåt, och med lite tur kommer vi genom stycket den här veckan. Nästa vecka flyttar vi in på stora scenen. Ett steg på vägen...
Till helgen laddar vi för Värmlandsbröllop. Det ska bli mycket trevligt. Och vi har barnvakt!
/ J

Ute och cyklar

Allt medan jag tillbringar dagarna i Karlstad, med en jätteturban på huvudet och en halvmetersmustasch i ansiktet, rullar allting på även på andra kanter. Idag var en mycket nervös dag. Min kära fru provspelade för Radiosymfonikerna. Förutsättningarna har verkligen inte varit de bästa. De som följt mej vet att jag har haft ett minst sagt fullt schema. Sen har vi ju en liten dotter också. Ekvationen talar för sej själv. Och resultatet borde bli därefter. Men icke. 74 stycken hungriga och duktiga flöjtister kom dit idag, och endast 11 stycken gick vidare till en andra runda. En av dessa var min fru! Efter en andra runda beslutades att de 11 skulle samtliga få komma tillbaka till även en tredje runda imorgon (tisdag). Fortsättning följer...
Och så hade ju Trubaduren premiär på Operan i helgen. Här kan man t ex läsa hur Lennart Bromander sågar hejvilt. Och jag som trodde att jag sett det mesta inom fyndiga rubriker. Hehe.
I eftermiddags gjorde jag och killarna en liten utflykt till Karlstads förorter. På jakt efter cyklar. Jag hade hittat en annons som verkade intressant, och vi blev inte besvikna. Väl framme möttes vi av en riktig cykelmånglare. Hela garageuppfarten var fylld med olika cyklar i alla former och storlekar. Tobias och jag valde ut varsin, och sen kunde vi glada åka tillbaka inåt centrum.
Jag lyckades också missa den stora premiären ikväll. Den fantastiska danska serien Krønikan hade nypremiär på SVT. Tur att man har spelat in den hemma! Jag missade den, för jag och Jonas D var på bio. MI3 gjorde ingen av oss besviken. Nonstop-action så man blev alldeles svettig. Faktiskt inte alls sämre än föregångarna. Bättre än tvåan i alla fall. Tycker jag. Trots galna Tompa.
Till slut har jag kommit fram till en topp-fem för Eurovision på lördag.
Så här tror jag att det går:
1. Belgien
2. Rumänien
3. Sverige
4. Grekland
5. Schweiz
Som smygare utser jag Island, Irland och Malta.
Sist, allra sist kommer Litauriska pekoralen We are the winners. Allt annat är en skandal.
Men det är ju inte jag som bestämmer. Tyvärr.
/ J

Tjänstledig!

Fiktivt pressmeddelande:
Jesper Taube - tjänstledig från Kungliga Operan
En av Kungl. Operans mest lovande och framgångsrika barytonsångare lämnar tillfälligt nationalscenen, och söker nya mål och utmaningar. Efter sju säsonger, och ett tiotal ledande roller har Jesper Taube bestämt sej för att ta en paus från Operan. Han har med stor framgång synts bl a som barberaren Figaro i Barberaren i Sevilla, Greve Almaviva i Figaros Bröllop, Marcel i La Bohème och redan som 28-åring(!) som Rodrigo, markisen av Posa i Verdis Don Carlos. Senast har Jesper synts i titelrollen som Eugen Onegin. Under hösten kommer han i stället bl a synas på Värmlandsoperan, i den mycket intressanta uppsättningen av Così fan Tutte i regi av Peter Konwitschny. Enligt sångaren själv finns inga djupgående konflikter bakom beslutet.
- Det är i huvudsak en familjefråga, säger Jesper. Dessutom har jag jobbat här i sju år. Redan innan jag hade avslutat min utbildning på Operahögskolan blev jag handplockad av dåvarande operachefen Walton Grönroos. Då fick jag direkt många intressanta möjligheter. Nu känns det som om jag behöver lite nya miljöer, nya utmaningar och lite frisk luft.
Stockholmaren Jesper har sedan drygt ett år tillbaka varit bosatt med sin familj i Göteborg, där hans fru jobbar som musiker i Göteborgs Symfoniker. - Det var ett svårt, men samtidigt ett ganska lätt beslut. Min fru hade under en lång tid pendlat till sitt jobb i Göteborg. När vi sedan fick veta att vi skulle få tillökning i familjen var vi tvungna att bestämma oss. Långsiktigt.
Kungliga Operan väljer att inte kommentera beslutet, men flera anställda talar redan om ett tomrum som blir svårt att fylla.
- Jesper är en av Sveriges mest pålitliga och mångfasetterade sångare. En förlust för nationalscenen. Frågan är om han kommer tillbaka, säger en anonym källa.
- Han saknas redan. Lyckliga Värmland, som får chansen att höra och se honom nu, fyller en annan i.
- Skulle jag vara operachef eller ansvarig någonstans skulle jag kasta mej över Jesper Taube. Ett fynd som fortfarande är i stark blomning. Vi har nog inte sett mer än början än, tror en tredje.
Jespers agentur, Svenska Konsertbyrån kommenterar inte heller, men hälsar att alla intressenter är välkomna med förslag och bokningar.
- Det känns som om en ny tid börjar nu, avslutar Jesper. Och ler.

Joråvischon Sång Kontäst

Nu börjar det närma sej. Efter otaliga svenska delfinaler och debatterande är det nu upp till bevis. Håller Carola. Kan hon göra det osannolika? För oss nostalgiker, som var i precis rätt ålder då det begav sej 1983, är det kittlande och berusande. Även om Carola på nåt sätt blivit en parodi eller karikatyr på sej själv, kan man inte låta bli att heja lite på henne. Även om hon inte har en chans. Den gula mysdressen är inte kvar, men i tanken finns du där. Främling. Fångad av en stormvind. I evighet. Invincible. Topp fem blir det nog.
Numera har det blivit svårtippat hur resultatet blir, på grund av alla kompisröster mellan grannländer. Men Irland blir farliga som vanligt. Brian Kennedy imponerar. Armeniens Without your love fastnar. Och Schweiz sötslisk Six4one, med svensk medverkan går nog hem. Eller? Kanske Finlands absurda Rock Hallelujah är så annorlunda(!) att det fångar röster. Eller bara skrämmer. Sen är det lite roligt med Lettlands Real Group-kopia, men de har nog verkligen inte någon chans. Tyvärr.
Dark horses: Rumäniens Tornero och Maltas I do är smittsamma discohittar, som kan slå. Och Belgiens Je t'adore är en hit. Väldigt mycket lånat från gamla hederliga Tainted Love. Eller varför inte Andorras sköna Sensa tu? Vore det inte roligt om lilla Andorra vann?
Ja, när jag inte bloggar om Melodifestivalen (som det ju heter...) är det långa, intensiva dagar med repetitioner på Così i Karlstad. Ett Karlstad som visar sin bästa sida, med Sola och allt. Tyvärr blir det outhärdligt varmt i replokalen. Igår hade vi drygt 30 grader, trots Carolafläktar framför oss. Svettigt! Och det var inte enbart för den laddade erotiska stämningen i Così. Dit har vi ju inte ens kommit än i stycket... Men det går ganska fort fram. Märklig situation att bara gå in och "plagiera/återskapa" utan att få en chans att påverka sin karaktär eller impulser. Stå här, gör det och gå hit. På den takten. Jaha, skapande konst var det. Men å andra sidan är jag smärtsamt van vid att gå in i färdiga produktioner från Kungliga Operan, så det funkar. Men grejen som stör mej (oss?) lite, är Bergman-hypen kring demonregissören Konwitschny. Han är förstås inte här. Han kanske inte ens kommer. Möjligen på slutet. Vi har i stället en något nervös grekisk-tysk regiassistent, som inte varit med vid originaluppsättningen. Hans första uttalande var att han egentligen inte är assistent (längre), men han gjorde ett undantag för att det var KONWITSCHNY. Och senare, när vi tyckte han var lite otydlig svarade han: Don't do this for me. Do it for KONWITSCHNY. Don't ask me why. Tjena. Jag ska inte helt dissa projektet, för det har faktiskt stor potential, och en bit in i det tunga grundarbetet gillar jag hans skruvade konzept. Allting är verkligen draget så långt det går. Åt alla håll. Sen fortsätter man dra. Än så länge känner man sej lite vilsen, men när man har fått hela bilden klarnar nog en del. Det här med dockorna är intressant. Ska nog understryka kärleksparens barnslighet/naivitet och förmågan att upphöja sin käraste, och sätta henne eller honom på piedestal. När vi sen kommer tillbaka som "albaner" har vi inte vanliga turbaner. De är förstås en meter i diameter. Hej nackspärr! Och mustascher som är en meter långa. Hela konceptet bygger på orealistisk teater/spelstil. Just i det här stycket fungerar det väldigt bra. Frågan är ju vad som är äkta och vad som är falskt. Vilka roller vi spelar, och hur vi hanterar kärleken. Den är ju inte bara en lek...
Men hur ska Karlstad klara detta? Och hur ska vi klara konkurrens från Sven-Ingvars 50-årsjubileum???
Fortsättning följer.
Nu väntar tåget till Stockholm, och min sista föreställning där för överskådlig framtid. Känns lite konstigt.
Jag har ju ändå varit där på heltid ända sen innan jag gick ut Operahögskolan. Men det är nog väldigt nyttigt för mej att komma därifrån lite. Innan det är försent...
/ J

Cosy faan tutte...

Hallå! Var har ni varit? Var har jag varit? Borta, men inte helt utslagen. Fruktansvärt utmattad, men också vansinnigt glad. Jag har klarat mej genom en Hell Week, som jag inte gärna gör så ofta. Och med all heder i behåll. Kanske till och med lite mer än så...
Var ska jag börja. Hmmm. Just det, drygt en vecka tillbaka satt jag hemma och undrade vad jag gett mej in på. Hur kunde jag vara så dum, att jag trodde att det skulle funka. Man är ju inte barnet längre. Och just nu hade både frun och dottern bestämt sej för att skaffa sej en hosta som skulle passa bäst i slutet på La Bohème. Suck! Vad göra. Ja, det är bara att proppa sej full med alla möjliga hjälpmedel, och hoppas på det bästa. Tisdag var det repetition i karlstad. Eller snarare textredigering och allmän samling. Så mycket rep blev det inte. Men det gjorde inte så mycket. Jag var redan nån annanstans i tanken. Onsdag var det nämligen dags för att stega in på Konserthuset på Götaplatsen. Och den här gången för att repetera själv. Inte bara vara där och hälsa på, eller hänga i baren. Annorlunda. Jag har inte varit så nervös på länge. Som tur var syntes det inte så väl. Flera förundrades över hur jag kunde vara så cool. Om de bara visste... Det gick i alla fall bra, även om den dagen (förstås) färgades och påverkades av dödsbudet. Lars-Erik skulle ha varit "tenorsolist i Carmina Burana, så det blev speciellt och konstigt. Som om denna vecka inte var tung nog redan. Hmmm.
Torsdag bar det av mot hufvudstaden. Efter knappt sju månader var det dags att kastas in i Eugen Onegin igen. Vi hade ett rep. Typ två timmar. Och sen var det dags. Kändes inte så professionellt. Typiskt nog var Chefen där också. Han som aldrig syns där. Så man var ju tvungen att ge lite extra. Spara på krutet? Nej, det är inte riktigt min påse. Även Onegin gick över förväntan. Fast Olga/Larissa hade en riktigt jobbig kväll. Och Jonas hade operationssår på armen. Och jag var i Göteborg i tanken. Det var ett intressant experiment att växla mellan Sveriges bästa, och (förmodligen) en av de sämsta akustik på samma vecka. Göteborg är den bästa, för de som inte visste det. Vilken skillnad! Ojojoj.
Efter ett par timmars sömn (på pensionat) flög jag ner till Göteborg. Genrep klockan tio. Pigg som en plattfisk på land. Men nu gick det på ren vilja. Och sen hem och vila någon timme. Klockan sex var det sen dags för min stora debut. Som solist i Göteborgs Konserthus. Med alla kompisar i orkestern. Och med vänner i publiken. Och frun också. Matilda fick vara bakom scenen. Men inte ensam.
Det är svårt att förklara, men vid vissa speciella framträdanden händer det. Man vet inte riktigt vad som hände, men man kände en total känsla av trygghet. Precis lagom dos av nervositet. Och kontroll. Den fanns där i fredags. Och stannade till på lördag, då vi gjorde konsert nr två. Jag kan inte vara annat än mycket nöjd med min insats. Carmina passar mej bra. Tror jag. Undrar bara var recensenten var på konserten. Han tyckte tydligen att det räckte med att gå på "genrepet" kvällen innan. Och då var jag i Stockholm och sjöng Onegin. Som den klassiska PB-historien där artisten skriver ett brev tillbaka till PB och tackar för den (för en gångs skull) ganska positiva recensionen av en konsert. Men slutar brevet med att skriva ungefär: "...men det kanske kan intressera Herr recensenten att gårdagens magnifika konsert dessvärre var inställd pga sjukdom." Tänk på den Herr Haglund. Fast tvärtom.
Nåja, jag tog mej inte bara genom veckan. Jag gjorde det med stil och äran i behåll. Jag är mycket stolt. Men ödmjuk. Ibland.
Nu tror ni förstås att det var över, men tji fick ni.
Den här veckan är ju inte direkt tom. Efter en mycket välförtjänt ledig söndag på hemmaplan var det bara att packa väskan igen. Nu för ny Onegin i Stockholm, och direkt vidare till Karlstad. Jag kommer att återkomma en hel del framöver till vårt spektakel i Karlstad, så jag lämnar det tills vidare. Men kan konstatera att vi har turbaner i Globen-storlek. Och vi leker med dockor på scenen. Bland annat. Och vi brottas med översättningen. Och med det tyska Gestapo-dramaturgiatet. Och undrar om det verkligen är så att vi ska gör Così utan strykningar. Är Värmland redo för detta?
Vi får se.
/ J