Hyllning till Göteborg

Från Masthuggsbergets krön
jag skådar Götastaden
vid Wästergyllens gräns
mot Bohus' karga land.
Jag ser på Göta Älv
den långa, stolta raden
av ångare och skepp
som styr mot fjärran strand.
Ramberget, kung bland berg,
symbol av manligheten!
Ej smeksam pastoral,
ej herdepipors gnäll
ger eko vid din fot,
nej, det är idogheten,
erövrartankens sång
som dånar mot din häll.
(E. Taube)

På nåt sätt känns denna skaldning väldigt lämplig och aktuell, nu när det stundar nya tider för familjen (igen). Snart går lasset mot Stockholm för en tid. Och det känns lite märkligt. Kanske är det för att mycket hänger i luften just nu. Eller kanske har vi redan hunnit rota oss på många sätt på Västkusten? Måste man alltid sakna några kära vänner någonstans? Och måste man till och med sakna Göteborgsvädret? Någon gång ska vi nog slå ner pålarna för gott. Eller åtminstone för lång tid. Var? Det vet ingen. Inte ens vi, tyvärr...
/ J

PS. Om någon råkar vara intresserad, så sänds "Svalorna i katedralen" (som jag uruppförde i Sundsvall tidigare i våras) i SR P2 den 6 juli kl. 19.30. Det är inte Allsång på Skansen, men... DS.

PS2. Och har man vägarna förbi Stenungsund med omnejd i veckan, så kan man få höra inte bara mej, men också Trio Poseidon och många andra artister i en härlig blandning. 28 juni - 1 juli. Och senare i P2. DS2.

Hus i helvete

Det är ingen lek att leta hus i Stockholm. Verkligen inte. Man blir lite smått uppgiven. Och förbryllad. Det verkar som det är andra regler som gäller. Som hittas på i stunden. Regler som alla andra fått veta, men som någon glömt att berätta för mej. Och så står man där besviken och huslös. Och undrar vad man ska hitta på. Kanske är just hus inte Den Enda Vägen för oss? Helt klart är att om man ska leta och hitta, så ska man göra det på heltid. Det är inget man klarar av på kvällar och helger efter 12-timmarsdagar på jobbet. Eller om man gästspelar utomlands, och bara kommer hem en söndag ibland. Risken finns att man plötsligt vaknar upp med ett köpekontrakt på ett renoveringsobjekt i någon förort som man inte ens visste fanns. Eller i panik bjudit alldeles för högt på ett radhus som inte är värt hälften. Nej, allt verkar fel och konstigt. Hur man än tänker och gör. Så vi vänder och vrider ett varv till. På vårt alldeles egna lilla sätt.
Återkomsten till Operan var en mycket intensiv, men lustfylld rivstart. Cosi känns ju ganska bekant för mej vid det här laget, och det här laget är inte sämre än något annat lag... I augusti blir det garanterat burnout-märken i den musikdramatiska asfalten. 25 augusti öppnar vi säsongen. Efter sammanlagt dryga tre veckors repetitioner.
Fast först väntar midsommar och en välbehövlig semester. Och en liten kammarmusikfestival nästa vecka. I Bohuslän. Jajamen!
/ J

Maraton i operavärlden?

Symboliken är inte bara slående och omedelbar. Den är nästan lite kuslig. Idag återvänder jag till Sverige, efter min välkända exil i Österland. Samma dag återkommer skeppet Götheborg från sin 20 månaders resa i Österland. Och jag anländer Stockholm samtidigt som Stockholm Marathon går av stapeln. Fullständigt kaos, men jag kom fram i alla fall. Och symboliken och parallellerna är tydliga. Här kommer jag, efter en lång period borta från mitt hem i Götheborg, till mitt andra hem i Stockholm. Och har utfört vad som närmast kan kallas ett operavärldens maraton. I alla fall i frågan om tid. För som Wallenberg är jag på scen lika länge som maratonlöparna brukar springa ett maraton på. Snacka om symbolik!
Igår kväll hade vi alltså den sista föreställningen för den här perioden. Men inte för alltid... Och presidenten (han med flugan) var där. Och svenske ambassadören. Minsann. Nu blir det en välbehövlig paus fram till september för Wallenberg. Men då blir det åka av igen. Och nu kan både hjärnan och kroppen koncentrera sej på Cosi ett tag. Den sista veckan har varit onödigt påfrestande på alla sätt. Men på nåt underligt vis gick det mot alla odds. Till och med bra.
Det är inte utan att man är lite stolt över sej själv. Och tacksam för att man fått chansen. Och förvaltat den på bästa sätt. Jag hoppas och tror att det här stycket tar vägen över till Sverige någon gång. Det är det verkligen värt!
På ett visst sätt kommer jag nog sakna Tallinn lite. Kanske är det bara hela grejen med att få vara i fokus och att vara stjärna som jag saknar? Det är man ju inte alltid bortskämd med hemma... Fast jag vet ju redan att jag kommer tillbaka snart. I rampljuset. I fokus. Där jag hör hemma.
/ J

Nationell helgdag?

De senaste dagarna har minst sagt varit turbulenta. Förra veckans triumf här i Tallinn, med ständiga genomdrag, genrep och tvaa lysande föreställningar, hann knappt klinga ut innan jag satt paa planet mot Stockholm. Repstart paa Cosi i maandags. Och tvaa dagar senare har vi plötsligt ställt första akten. Mycket tack vare ett bra och redan nu väl samlat gäng. Och en bra och stimulerande ledning. Och saa själva Cosi förstaas! Och nu är jag tillbaka i Tallinn. Föreställning nummer tre ikväll. Cosirep imorgon i Stockholm. Och saa föreställning igen paa fredag. Hänger ni med?
Lita paa att jag kommer vara ganska trött och urvattnad paa lördag. Varken kroppen eller hjärnan vill riktigt hänga med längre. Att det har fungerat saa här laangt är väl ren tur. Sommaren och semestern hägrar flyktigt i horisonten, men sikten skyms dessvärre av hela omställnings-logistiken och flytten som ligger framför oss. En dag ska nog allt falla paa plats. Men nu känns det mest som man har kastat upp alla bollar i luften samtidigt, bara för att plötsligt märka att det inte alls är bollar man jonglerar med. Det är bowlingklot.
Saa jag firar nationaldagen genom att gestalta en riktig nationalhjälte. Raoul W.
Fast jag skulle nog hellre se matchen just ikväll. Heja Sverige!
/ J

BRAKSUCCÉ!!!

Man brukar säga att en bra premiär kräver ett daaligt genrep. Allt som kan gaa fel ska helst göra det daa, och inte sen. Den regeln eller myten stämmer oftast ganska bra. Det framkallar en extra tändning för artisterna, trots att man är fullständigt sönderrepeterad fram till premiären. I det här fallet var det inte bara ett daaligt genrep. Det var uselt. Inte helt igenom uselt. Mycket fungerade aatminstone hyggligt, men musikaliskt var det slitningar och sceniskt var det fortfarande osäkert, med nya instruktioner och finslipningar. Min kostym och makeup ändrades ocksaa in i det sista. Paa genrepet hade jag skägg. Paa premiären inte. Och i andra akten (paa genrepet) fick man bryta därför en lina som skulle resa en kulissvägg paa scenen lossnade. En halvtimme senare kunde vi fortsätta... Allt var med andra ord upplagt för total succé. Eller ett kaos utan dess like. Marginalerna i ett saant här stycke är ju inte av det största slaget. Men det verkar faktiskt som det blev det första alternativet. Total succé. Staaende ovationer. Och jubel som aldrig ville sluta. Det var riktigt roligt. Och en personlig triumf för mej. Den här vaaren har varit onödigt ansträngande paa ett helt nytt sätt. Men jag har klarat mej genom det. Och inte bara det. Jag har överträffat mej själv. Samtidigt är det svaarare än naagonsin att vara ifraan familjen. Min dotter är i en mycket speciell och utvecklande aalder. Men fortfarande är hon lite för liten för att kunna prata med mej paa telefon. Jag tänker mycket paa hur hon maaste undra var pappa tar vägen hela tiden. Och sen plötsligt dyker han upp igen. Jag vill inte bli en fraanvarande förälder. Men nu är det snart slut med det. För den här gaangen. Men Wallenberg kommer tillbaka. Var saa säkra. Var? När? I vilket format? Det kan jag inte säga än. Men för att citera direkt fraan operan: - Das ist ein anfang. Oder ein anfang des anfangs. Aber es ist ein anfang.
/ J