Eftertankar

Som alltid kommer man på saker som man skulle ha sagt eller som man inte borde ha sagt långt efter själva sändningen. Efter fredagens Klassiskt Magasin har jag funderat litet på vad som sades och inte uttalades. Och vad som borde varit sagt. Mer borde pratats om den positiva kraften och hur Operan och andra arbetsgivare ska hantera detta "fria" media. Om man, som jag, bloggar helt självständigt om allt och det mesta inklusive min arbetsplats, ska jag vara fri att skriva nästan vad jag vill? Kan jag kritisera och/eller berömma Operan utan risk för repressalier? Var går gränserna? Vem bestämmer gränserna? Och ska man göra skillnad mellan bloggar initierade av arbetsgivaren och fristående, och kan man lita på att de förra håller en balanserad och personlig bild av en verklighet som också är intressant för läsaren? Eller är det just särarten och det personliga anslaget som är det intressanta? I programmet underströk Torbjörn Eriksson att även Operans chefsdramaturg bloggar, men INTE om sitt jobb. Varför inte? Är det hans eget val? Jag skulle gärna se bloggar som genomlyser både Operan och andra organisationer från en annan synvinkel. Som exempel kan jag nämna chefen för Chicago Opera Theater, som hängivet bloggar om sitt arbete som ledare för ett operahus. Och mycket annat... När får vi se det i Sverige? Eller är vi inte redo?
/ J

Klassiskt magasin

I fredags var jag inbjuden att deltaga i en debatt om bloggande i operavärlden i P2's Klassiskt Magasin. Inbjuden som bloggpionjär och en av de få sångare/solister som håller på. Med var också Torbjörn E, presschef på Operan. Han fick förklara lite om varför Operan först lanserade en blogg och sedan lade ner den innan den startat. Med på telefon var förstås också Expressens Gunilla Brodrej. Jag vet inte om det blev så mycket debatt egentligen. Det hettade aldrig riktigt till. Men lyssna själva här om ni missade det och är nyfikna...
Själv ska jag ha lite söndagsmatiné på Operan. Och det ska bli kul!
/ J

Inget Anna-gram

Nähä, det blidde ingen operablogg från Operan. Synd, tycker jag. Och lite märkligt. Och snopet. Men trots att det alltså de facto har hänt just ingenting så har man lyckats få lite publicitet mitt i värsta höststormarna från den andra Kungliga scenen. Persbrandt säger upp sej. Teatervärlden rasar. Det pratas om svek. Och om etik och moral. Och kollegor slutar i protest. Tänk om vi hade lite mer sånt på Operan... Men i operavärlden rasas det väldigt lite. Det accepteras väldigt mycket. Det pratas en del. Och mycket ouppklarat ligger och pyr i hörnen. För inte så länge sedan var det (faktiskt!) en fastanställd solist som sade upp sej från Operan. Men det var det ingen som skrev något om. Och ingen som rasade över. Kanske lite i smyg?
/ J

Operans första bloggare

Så lyder alltså rubriken på ett pressmeddelande från Operan. En blogg om arbetet med Orphée. Det sägs att den ska starta idag 15 oktober. Men än syns den inte till. Men ursäkta mej... Är det inte lite märkligt att man lyckats plötsligt "glömma bort" en bloggare som faktiskt varit på tapeten sedan början på 2006? Och som har en relativt stor och trogen läsarkrets. Både inom och utanför huset...
Men det är förstås inte på Operans eget initiativ. Och utom Operans kontroll.
Men Kungliga Operans första bloggare - det är jag! Allt annat är nummer två. Haha!
/ J

Ny blogg från Operan?

Gårdagens sceniska konsert i Norrköping var riktigt lyckad. Tack vare hjälteinsatser från alla solister och fint samarbete med välspelande Norrköpings Symfoniorkester. Och förstås dirigenten Stefan Klingele. Hjälteinsatser? Ja, efter hela den här märkliga hösten med otaliga inhopp kunde förstås turnén till Östergötland inte bli något undantag. Så den första hjältemedaljen går till Silvia Moi, som kastade sej in i Cosi med full kraft och esprit. Utan skyddsnät. Bravo! Och vi andra fick gemensamt pussla och skapa en helt unik version av Cosi, någonstans i gränslandet mellan konsert och opera. Där vi agerade mer eller mindre mitt i orkestern. Så medalj till oss andra också. Det verkade som det föll publiken på läppen också. Den långa kvällen kändes nog inte så lång.
Lite märkligt och tragiskt är det dock att recensenten i Corren lyckats att skriva fel namn på inte bara en - utan två barytoner. Skäms!
Ryktet säger förresten att Kungliga Operan bett en av gästerna i Orphée blogga om produktionen. Intressant, tycker jag. Mest av allt undrar jag hur mycket frihet hon får i sitt skapande i bloggform. Och vad hon vill säga med den. Men intressant är det. Säger en som varit med ett tag. Fast helt på egen hand...
/ J

Svallvågor från öst

I väntan på den kommande DVD'n från produktionen av Wallenberg delar jag med mej av ett presscitat från Opera Now: "The swedish baritone Jesper Taube gave an outstanding performance in the title role, which on this evidence, is one of the most demanding in modern opera, running the game of emotion and physicality."
Wallenberg - snart på en TV nära dej?
/ J

En väldigt försenad premiär (eller två?)

Häromkvällen var det dags för en mycket efterlängtad, men tyvärr långt i framtiden förskjuten Cosi. Alltså en Cosi med en komplett ensemble som stukats och prövats av sjukdomar och motgångar. Drygt en månad efter den tänkta "premiären". Och den satt långt inne även den här gången. En av solisterna hade varnat dagarna innan, och ytterligare en unik rockad var förberedd. Men den här gången gick det faktiskt bra! Och det var skönt att få fokusera helt på spelet, även om det var lite ovant vid det här laget. Nu blir det tyvärr långt till nästa igen. Fast vi får två chanser att ytterligare slipa det musikaliska samspelet nästa vecka då vi konserterar i Norrköping och Linköping. Och innan dess väntar ett operettprojekt, som tyvärr kantats (kantrats?) av otaliga avhopp och inhopp längs vägen. Först ut var operetten själv, som varit gömd och glömd sedan sin urpremiär. Låter Furstinnan Ninetta bekant? Aldrig spelad i Sverige. Och nu ska det bli Sverigepremiär på söndag. Drygt hundra år efter uruppförandet. Konsert och CD-inspelning på en gång. Låter det som en bra lösning? Jag vet inte riktigt. Risken är ju ganska stor att vi känner oss mer fokuserade på inspelningen än konserten, och publiken kommer nog mest få närvara (tysta). Självklart har vi minimalt med tid, och vi får se hur långt vi kommer. Jag ska i alla fall gestalta en rysk diplomat, som tidigare varit både egyptisk finansminister, hypnotisör och trapetskonstnär. Bara en sån sak...
/ J