Abba fiskar efter hus

Jodå. Nu ska det bli ett Abba-museum. I Stockholm, förstås. Tydligen helst på Djurgården. Jag är övertygad om att det kommer att bli en riktig publikmagnet. Men bara det inte stör planerna på Stockholms nya operahus... Man kan tänka sej att ministrar och beslutfattare får på sitt bord att kanske välja mellan ett Abba-museum/hus eller ett nytt operahus. Svårt val? När till och med vår (då) nyblivne VD på Operan hellre väljer att gå på Mamma Mia över att se en nypremiär av Don Carlos med flera världsnamn blir man lite orolig. Nu kanske det inte blir något operahus i alla fall, men jag hoppas att det ena inte behöver utesluta eller skjuta undan det andra. Båda behövs och kommer att dra folk till Stockholm.
I helgen sjunger jag Adventskonserter med SLB. Och direkt i radio. Vilken tur att man hunnit hämta sej efter hals-svackan, som hållit i sej ända tills nu. Annars hade det inte blivit roligt. Känns lite underligt att sjunga på O helga Natt och jullåtarna när det är 11 grader ute, men det får man ta. Sen ska jag (förhoppningsvis) få se Folkoperans Rigoletto. Äntligen! Och veckan efter (när jag har kommit tillbaka från Finland) så får jag se en annan mycket efterlängtad pjäs i Stockholm. Ja, just det. Mamma Mia. Och då ska jag se om det är bättre än Don Carlos.
/ J

För konsten - mot tiden

Tack och lov för verkningsfulla mediciner. (Köp med er hem om ni åker till USA!) Ett elakt (dom är alltid elaka) halsvirus kan vara verkligen förödande. Särskilt för en pressad sångare, som ska provsjunga för ett stort operahus i Europa och några dagar senare framföra ett otäckt svårt och krävande parti i en dödsmässa. Det är ju inte sångaren som ska dö, väl? Men jag lyckades ro hem det på något sätt. With a little help from my friends. Och kanske lite högre makter som tog hand om mej.
I vilket annat läge som helst hade jag ställt in, men nu fanns det inte mycket att välja på. Jag är nämligen den enda sångare som någonsin sjungit verket. Och det är inget man sätter i sej på en timme. Sagt och gjort, det var bara att sjunga skiten.
Som om stycket inte var svårt nog i sej självt, blev det nu dubbelt svårt eftersom rösten inte lydde, utan gjorde som den själv ville. Ibland inte alls. Jag fick på flera ställen helt ändra teknik efter dessa extraordinära omständigheter. Som att flyga med bara en vinge, eller att simma med bara fötterna, eller att köra bil utan att kunna se. Eller dansa med bara en fot. Ja, ni kanske förstår. Lite överdrivet förstås, men ungefär.
Så, om det fanns en bragdmedalj för operasångare känns det som jag den här veckan blivit en stark kandidat. Med motiveringen " Just i den svåraste av stunder visade denna sångare inte bara stort mod och styrka, utan också en häpnadsväckande stark vilja i stark symbios med ett gediget musikantskap. Artisten har under lång tid visat prov på ypperligt tålamod och har en mångdubbelt hyllad förmåga att kunna på ett föredömligt sätt hantera många svåra musikaliska utmaningar. För detta belönas barytonen..."
Ja, man kan ju få drömma lite.
Istället blev det vårdcentralen Kungshöjd på måndag morgon.
/ J

Tjo flöjt!

Ibland misstänker man om det finns någon högre makt som justerar världsbilden, korrigerar misstag eller ställer saker och ting lite till rätta. I vissa ögonblick lyckas dessa ingrepp sammanfalla på ett alldeles underbart sätt.
Detta hände i helgen.
Provspelningen i Radiosymfonikerna var inte alls varken något misstag eller något som behövde justeras, men resultatet föll verkligen ut på ett makalöst bra vis. Min fru (och två andra tjejer) ska efter hårda gallringar prövas i orkestern. Helt fantastiskt! Ett kvitto på att talang och hårt, fokuserat arbete ger utdelning. Även om förutsättningarna inte alltid är optimala. Men när är de det?
Det som sammanföll och passade så bra var att vår andrahandshyresgäst i Stockholm ringde precis innan helgen och sade: - Jag har köpt en egen lägenhet, så jag vill gärna flytta ut till nyår. Och plötsligt har vi verkligen användning för den i vår. Allting faller på plats. Kanske.
Efter denna enorma urladdning och framgång är det nu istället min tur att åka och försöka inhåva jobben. Imorgon avreser jag till de brittiska öarna för ett möte och en möjlig produktion framöver. Och sedan ska jag till Helsingborg, för att återerövra ett stycke nyskrivet oratorium. När jag tittar på noterna och sjunger det igen efter tre år, slås jag av hur mycket av det som faktiskt sitter kvar. Men att det är mycket. Och högt! Inget annat stycke jag sjungit (tror jag) har en liknande tessitura. Det spänner över tre oktaver. Bara i första satsen har man fyra höga G och ett antal Fiss. Det gäller att ha hela rösten med sej, alltså...
Hoppas den inte fastnar i tullen.
/ J

Känn ingen press...

Som far till en liten dotter är det klart att man ibland funderar och drömmer sej bort. Vad ska hon göra med sitt liv? Vilken väg ska hon följa? Kommer hon gå i sina föräldrars fotspår? Eller göra något helt annat?
Helt klart är att vår prinsessa har ärvt nån form av musikalitet. Det går att skönja redan, även om det inte är Casta Diva eller Seguidillan som kommer ut just nu. Hon kommer hem från förskolan och sjunger på en hel massa sånger. En del går att tyda, annat får dechiffreras med hjälp av fröknar och med egna gissningar.
Inte alls för att göra någon som helst jämförelse, men om det låter så här kommer pappa bli mycket stolt.
Jag säger bara: NIO ÅR!!!
Hemsidan är här. Skivan kommer den 14 november. Bara att köpa.
/ J

Reaktion på The Late Show Barbiere

Här kan man läsa en kommentar till veckans urpremiär. Opera hos Letterman.
/ J

Barytonvecka!

I skuggan av Folkoperans nye Rigoletto (idag) och Nordenpremiär i Malmö på Jake Heggie's hyllade opera Dead Man Walking (lördag) får nog sägas att veckans största svenska barytonhändelse ändå är Peter Mattei. Ny produktion på MET av Barberaren. Med Juan Diego Florez, Diana Damrau, John Del Carlo och Samuel Ramey. Stort. Mycket stort. Premiär imorgon fredag. Kan höras direkt här. Om man vill det. Och större är att Herr Mattei är på omslaget till nya OperaNews. Stor intervju. Störst. Nästan ännu större är att han (och hela casten) medverkade på The Late Show med David Letterman igår/i natt. Visas på svensk tv (tv6) nästa vecka. Störstast.
Varför är det så tyst om detta? Inte ett ljud har hörts i varken tidningar eller andra svenska media. Mycket märkligt. Snart kommer han till Stockholm. Och sjunger Guglielmo.
I väntan på det kan man alltid roa sej med att titta på Will Ferrell sjungandes Fantomen på Operan på The Late Show. Bäst. Finns här.
Själv åker jag till Stockholm för att stötta och hjälpa min fru som provspelar. Och träffa familj och vänner.
Det där med Mozart och Karlstad förresten. Dröjde inte alls så länge. Requiem i Domkyrkan 26 november. Fast utan turban.
/ J
PS. Toi-toi-toi till barytonkollegorna. Allihop. DS.

Så gjorde (vi) alla...

Cosi är slut. Så här var det:
Sex solister.
Och fyra dockor.
En kör och en orkester.
En dirigent. Med hammarklaver. Och egen replik i operan.
En svensk översättning. Och femton bearbetningar. Under gång.
3 regissörer/assistenter. (Minst!)
19 föreställningar. Och 3 inställda. Pga knäskada.
1 skolföreställning. Bejublad. Och förkortad.
3 par kalsonger. Och ett par långkalsonger. Och två t-shirts och två linnen.
Och två par strumpor. Gick åt varje föreställning.
3 turbaner. I olika format. Varje föreställning.
4 besök hos naprapaten. Orsak: Se ovan.
1 mustasch. Cirka 30 cm lång.
2 arior var. Hade nästan alla solister. Fast inte alltid.
20 kalla korvar. Har man ätit på scenen. Mums!
35 grader var medeltemperaturen på scenen under sommarens repetitioner. Svalt?
3,45 tim. Låter som en Wagneropera, men det var Mozart. Med en paus.
Nu är det över. Kanske dröjer det innan man får göra Mozart överhuvudtaget igen.
Vem vet?
Ciao ciao turbano!!!
/ J