Better to strike first..?

Under höstens produktion av Così fan Tutte har vi flera gånger ställts inför det svåra valet: Ska vi ställa in? Kan vi genomföra? Om vi stryker lite krångliga arior kanske det går? Är detta moraliskt riktigt gentemot den publik som rest dit? Om alternativet är inställd föreställning är nog svaret ja. Men hur hanterar man såna här frågor? Det verkar väldigt olika beroende på vilken teater man är. Kan man gå in och förkorta hur som helst utan att publikens upplevelse blir förstörd? Ska de i så fall få en del av pengarna tillbaka? Och vem bestämmer vad som är ok, och vad som inte kan undvaras. Är det bättre att göra allt, men att sångaren tydligt markerar att han/hon inte sjunger? Jag vet att det är många frågor nu, och det beror nog på att jag inte har svaret. Det är mycket svårt. Och i en sån opera som Così är, med många ensembler och scener tillsammmans, är det svårt att ta bort något som har vital betydelse för de andra medverkande. Å andra sidan gör vi ju här i Karlstad mer av Così än någonsin (?) i Sverige, så man kanske inte tycker att man saknar en aria som i flesta fall inte görs ändå. Men vad säger dramaturgiatet i Tyskland? Och regissören? De är nog lyckligt ovetande. Tror jag.
Det är förstås enklare om man är i ett stort operahus, med kanske dubbla besättningar och andra resurser. På Operan väljer man ofta varianten med mimande sångare på scenen och sjungande sångare i diket. Om det nu är det som är problemet. Jag råkade själv ut för detta. Det råkade faktiskt till och med bli min debut som solist på Kungliga Operan. Samma dag som föreställningen blev jag påsprungen i korridoren, och tillfrågades om jag kunde göra ett blixtinhopp. Paniken kom inte förrän lite senare, så jag svarade ja. Och där stod jag några timmar senare på kvällen. Min "debut" på Kungliga Operan. I orkesterdiket. Och sjöng duett med Ingvar Wixell!
Här i Karlstad skulle emellertid inte den lösningen fungera. Diket är redan överfullt. Med musiker.
Tre föreställningar kvar. Sen är det No more Turbans.
/ J

Ny kulturminister

Till ny kulturminister utnämndes precis Lena Adelsohn Liljeroth. Lycka till! Och nu vill vi hemskt gärna se lite kraftfull och positiv kulturpolitik. Lös pensionsfrågan för kultursektorn snarast. Projektera ett nytt ändamålsenligt operahus till Stockholm. Och inför full avdragsrätt för kultursponsring. Tack!
/ J

Opera eller operation?

Är opera en sjukdom? Eller är det ett livselixir som håller oss friska? Ibland kan symptomen vara skrämmande lika vissa sjukdomar i alla fall. I dagens tidning presenteras en lista på symptom på diabetes. Stämmer precis på en sångare som just nu medverkar i Cosi fan tutte... Hör själva: Stora urinmängder? Japp. Ökad törst? Ja, särskilt efter föreställningen. Onormal trötthet - både mentalt och kroppsligt? Kan du räkna med. Viktnedgång? 4 kilo, hittills. Synstörningar, framför allt dimsyn? Fläckvis. Klåda i underlivet? Ständigt. Infektionskänslighet? Jajamensan. Smärtor i benen? Ja, där också. Depression och irritabilitet? Har pendlat under produktionens gång. Men på en konstant hög nivå...
Som ni ser så stämmer alla symptom på pricken. Alltså bör man vara vaksam. Antingen är man i farozonen för diabetes. Eller så är man en frilansande operasångare. Vilket är värst? Och den stora frågan: Hur jag ska klara mej utan i ett halvår? / J

Ljuset i tunneln

Snart är det dags att summera och ta farväl av Karlstad och den här tiden med Cosi, och alla dess ingredienser. Salt som sött. Det kommer bli tomt, åtminstone för min del. Inte sedan jag började sjunga på allvar har jag haft ett så långt sammanhängande operauppehåll som jag kommer ha nu. Sex månader. Jag kommer förstås inte vara helt ledig. Men inga operaproduktioner som knackar på dörren. Både skönt och lite läskigt. Men jag behöver verkligen tiden till att förbereda mej för några riktigt krävande och kniviga moderna projekt senare i vår. Och vara med familjen.
Igår hade vi Così nr. 14 (tror jag). Det gick ganska bra. För mej personligen var det otroligt skönt att känna att rösten är på plats igen. Det tar tid när man inte får vila helt. Och bara flänger fram och tillbaks.
I dagarna fick jag två besked. Det ena var ganska tråkigt, och det andra kan bli roligt. Aldrig roligt att höra att en dirigent vill ha något annat. En annan rösttyp eller karaktär. Men det går över...
Det som kan bli roligt är att någon ska komma till lilla Karlstad för att lyssna på mej. För en produktion utomlands. Inte av Cosi, faktiskt. Känns lite märkligt, men det är den bästa provsjungning man kan få. Allt blir så stelt och konstigt när man bara ska in och prestera på två minuter. Krampen kommer som på beställing. Bättre att få presenteras i en hel föreställning. Hoppas jag...
Vår unge dirigent blev mycket brydd över att jag "avslöjade" turné-incidenten här på bloggen häromsistens. Nog för att alla redan visste, och dessutom var det inte alls elakt. Men jag kanske ska låta hornen växa bara lite. Vi får se.
/ J

Nej men usch!

Ja, vissa hann knappt installera sej förrän det var dags att kasta in handduken. Och nu står vi här. Med Lars Leijonborg som stf kulturminister. Intressant.Vem ska bli den "lycklige" att ta över den blodtörstiga kulturmobben? Och vad har man tänkt att driva för politik? I budgeten kunde man inte läsa mycket om kulturen. Det man kunde utläsa var möjligen att anslaget till nationalscenerna, bl a Kungliga Operan ökar något. Och att Drottningholms Slottsteater numera inräknas i den skaran. Betyder det att anslaget egentligen blir mindre då, när det är fler som ska dela på det?
Den stora pensionsfrågan är förstås lika olöst som tidigare. Och man ska dra in den populära gratisentrén för vuxna på vissa muséer. Inte så taktiskt smart, kanske. Gratis entré på Operan istället? Så kanske publiken kommer. Dubbla priset på Valkyrian verkade inte locka folk nu. Även Wagner kanske har ett pristak. Åtminstone för halvdåliga platser.
Jag börjar så smått se slutet och ljuset i Karlstad-tunneln. Nu har vi bara sju kvar, tror jag. På tre veckor. Ja om alla håller sej friska förstås. Själv kämpade jag mej igenom tre Così och en konsertvecka med halsont, tidvis feber och munsår. Inte så kul.
Men det gick. Med lite våld och bedövning. Aj stopp, som vi brukar säga.
Efter några korta dagar hemma i Göteborg bär det nu av till Karlstad via Borghamn. Lämna av dottern och hämta upp kräftor. Vilket byte!
Efter Karlstad väntar en lång period utan operaföreställningar. Ett drygt halvår. Om inget plötsligt dyker upp. Däremot dyker jag upp i konsertsammanhang lite här och där. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera min hemsida. spindelnäten börjar samlas. Men närmast (förutom Così) väntar Brahms Requiem i Nacka kyrka. En fin tradition sedan många år. Missar man detta, kan man också höra mej i samma stycke i januari i Berwaldhallen med Radiokören. Adventskonserter i Stockholm och Vasa, Finland. Och konsert i Helsingborg i november. En rubrik för min vår 2007 skulle kunna vara "Moderna tider" eller "Uruppföranden". Återkommer med mer om detta snart.
De flesta har väl redan hört om detta, men rubriken ovan måste nog förklaras lite. Kungliga Operan var på turné i veckan. Sopranen avbryter efter vissa missöden mitt i en aria, och förklarar att hon nog inte kan fullfölja arian. Den unge dirigentens svar från pulten är förmodligen årets kommentar. - NEJ, MEN USCH!!! Fantastiskt. Och redan en klassiker.
/ J
PS. Nya framsteg från dottern. Hon gjorde Ettan på pottan häromdagen. Helt spontant och utan press. Med mormor. DS.

Hösthost & galen galavecka

Det är mycket nu...
Veckan som gått har vi betat av tre Così, samtidigt som vi brottats med diverse åkommor i ensemblen. Jag har varit helt väck, eller som min fru så fint uttryckte det:
- Jesper, jag tror faktiskt aldrig jag sett eller hört dej så förkyld. Märkligt nog har jag/vi lyckats genomföra föreställningarna. Inga inhopp. Inga avhopp. Men förkylningen ger heller inte med sej. Den biter sej fast, och attackerar hela tiden olika delar av systemet. Det började lokalt i halsen. Sedan intogs bihålorna under några dagar. Och däremellan värk i både leder och huvud. Nu börjar man samla ihop spillrorna efter slaget. Om man ändå fick vara hemma lite. Men inte. Nu ska det bli galakonserter i Värmland. Grattis Karlstad och Säffle! Med ett program som verkar helt märkligt, om det inte vore för att det är bitar ur den tänkta framtida repertoaren på teatern. Om allt går som det ska. Och det återstår att se.
Mest av allt är jag nu en mycket stolt och förundrad pappa. Dottern gör såna framsteg att man blir alldeles stum. Ordförrådet bara växer, och nu har hon också börjat att komma hem från dagis och sjunga! Bä, bä vita lamm, Lilla snigel och så vidare.
Ni förstår säkert vilken lättnad och glädje som råder i familjen. Någon form av musikalitet måste ha gått i arv. Hurra!!! (Puh!)
Inte nog med att pappa (jag) är borta mest hela tiden. Nu ska mamma åka på turné med orkestern också. Komplicerat att få ihop, men mormor kommer som en räddande ängel i några dagar. Hon får nog fullt upp.
Var snäll mot mormor. Och sjung för henne!
/ J