Bloggarytmik

Tjuren vid hornen. Rakt på bara. Börja låt bokstäverna dansa på skärmen. Bli uppbjuden och låt dej förföras. Bungy Jump.
Ja, jag vill inte direkt kalla det skrivkramp, men kanske lite b-låg-tryck. (Göteborgs-varning på den...)
Hoppas inte alla "fans" har tappat sugen och slutat läsa.
Vart tar tiden vägen? Inte bara alla förberedelser för Hell Week (nästa vecka). Man ska visst hinna deklarera också, när man nu ska hinna det(?). Det blir ju inte direkt lättare av att man har arkiverat alla viktiga papper i nåt slags kurragömma-system som inte ens jag kan fatta hur det fungerar. Hjälp!
Det är också "slutet" på min (ganska härliga) pappaperiod. Eftersom jag/vi sätter igång med Così i Karlstad så får vi pussla lite igen. Och Linda, som ska provspela till Radiosymfonikerna också. Vi gör det inte helt lätt för oss...
Jobba igen. På heltid. Hur gör man? Man vänjer sej fort. Jag kommer sakna det krävande, men ganska mysiga pappa-livet, med alla sina egna rutiner. Alla små äventyr som man fått skapa, och alla framsteg som man fått se. Både med sin dotter och med sej själv. Det vore kul med ett syskon så småningom.
Men det ska också bli skönt att komma igång på allvar med sångeriet igen.
Känns som toppformen är långt borta, men man har ju inte slitit ut sej direkt den senaste tiden.
Mina tankar just nu går till en kollega, som ligger svårt sjuk. Och till hans familj. Man blir plötsligt påmind om alltings bräcklighet och livets elaka vändingar.
Och plötsligt känns alla små vardagliga trivialiteter helt oviktiga.
Bara man får vara frisk. Och familjen. Så ska nog resten ordna sej. Eller?
/ J

Påskludium

Så där ja. Nu var äggen, fisken och köttbullarna ätna, och välbehövlig frisk östgötaluft insupen. Sköönt! Tillbaka i den gråbistra verkligheten väntar nu riktigt hårt arbete (förutom att vara pappa till Matilda!) fram till Vansinnesveckan. Första veckan i maj blir galen. Helt galen. Jag vet inte hur det ska gå till. Men det ska gå. På nåt sätt. Så här ser den ut. Tisdag: Första rep i Karlstad, Onsdag: rep i Göteborg, Torsdag: Föreställning (Onegin) i Stockholm, Fredag: Genrep + konsert 1 i Göteborg, Lördag: Konsert 2 i Göteborg. Kanske inte det allra bästa sättet att börja efter en pappa-period på? Men, det ska gå. På nåt sätt. Om inte annat bara för att visa att det går.
Steget från hemmapappalivet ut i sångarvärlden är mycket större och svårare än man tror. Till vissa andra jobb kan man nog bara kliva in genom entrén och utbrista: I'm back! Men här måste man göra en massa hårt arbete innan man kan börja igen. Och när ska man hinna det? När man har en unge som är vaken från sju till sju, så krymper möjligheterna till röstvård och förberedelser till noll. Man får sjunga upp sej på sagoböckerna, och passa på att studera material när hon sover. I bästa fall blir det en timme om dagen. Men inte så effektivt. Hur gör man? Det är inte lätt. Kvällarna är det som är kvar att utnyttja. Och nätterna. Men då kan man inte sjunga. Inte hemma. Och då kommer inte dagen efter heller att bli rolig. För hon står där klockan sju igen, lika glad som vanligt. Dottern, alltså. Ond cirkel, ekorrhjul eller spiral. Kärt barn har många namn.
Dessutom bär ju de små barnen på de mest djävulusiska baciller och bakterier och virus. Jättelämpligt för en sångare. Man har nästan glömt bort hur det kändes att vara frisk. Efter både RS-virus och en hel hop med envisa och återkommande förkylningar börjar man undra. Hur ska det då bli när hon börjar på dagis??? Om hon nu får någon plats. Vi börjar nästan misströsta lite där också. Vi har inte hört ett ljud. Än. Men det sista som överger trampolinen är hoppet. Har jag läst eller hört nånstans.
Om två veckor är vi där. Vansinnesveckan. Då ska jag ha lärt mej hela Cosi i ny svensk översättning, ha fräschat upp ryskan och regin i Onegin (eftersom det var ett drygt halvår sedan, och jag får hela två och en halv timmars repetition!) och dammat av Carmina Burana igen. Bara det? Enkel match.
Det är ju jag.
I'm back!
/ J

Du-da-mel!

Det blev alltså klart igår: Göteborgs Symfonikers nya chefsdirigent heter Gustavo Dudamel. Född 1981. Med energi som ett mindre kärnkraftverk och en omåttlig kärlek till musiken tog han Göteborg med storm. Och han saknar inte direkt andra intressenter... Tydligen får han nu typ ett anbud om dagen från olika orkestrar och operahus runtom i hela världen. Delegationer besöker honom överallt och uppvaktar. Snacka om att vara i ropet. Tre år med GSO. Minst. Alla var i totalt glädjerus igår. Det har varit en period nu med mindre positiva tongångar, men nu förbyttes alla moll-tonarter till klingande dur och hela huset verkade pånyttfött. Tänk så "lite" som behövs för att vända en hel ensemble. Åt båda hållen!
Efter konserten firades det förstås glatt med salsaorkester och dans natten lång.
Och vi hade barnvakt!
Nu bär det av mot Östergötland och lite påskfirande.
Med Dudamels Mahlers femma klingande i örongångarna. Ljuva toner.
Ta-ta-ta-taa och så vidare.
/ J
PS. Visste ni förresten att han (Dudamel) på sitt eget bröllop dirigerade den smärtsamt vackra Adagietto-satsen från just Femman för sin vackra fru och alla gästerna. Smörigt? Nej inte alls! DS.

Ännu en ny chefsdirigent

Så sällar sej även nationalorkestern GSO till den stora skaran svenska ensembler med ny chefsdirigent (efter Mario Venzago). Detta har inte blivit officiellt än, men det kommer att avslöjas inom kort, och därför vill jag inte kasta ut namn och sånt nu.
Men jag vet...
Det står ännu mer klart att Kungliga Operan står snart sagt helt ensamma på den svenska (eller skandinaviska) kartan. Utan musikalisk ledning och vägvisning. Fortfarande.
Alla andra scener och estrader skyltar nu (snart) med många nya och intressanta namn. En rolig och inspirerande tid väntar för både musiker, sångare och publik i Sverige. Grattis!
Kom igen Operan! Noseda blev ju inget med. Gå vidare. Våga satsa på ett nytt spännande namn. Ge oss en vägvisare. Tillsätt en musikchef värd namnet. Snart.
Glad påsk!
/ J

Ny chefsdirigent på GO

Ny chefsdirre på Göteborgsoperan blir Pietro Rizzo, kan man läsa här. Den senaste i raden nya, spännande namn på poster i Sverige. Under senaste året har vi fått höra om Harding, Ticciati, Manze, Swensen och Oramo. Men vad händer egentligen på dirigentfronten på Kungliga Operan? Musikchef? Chefsdirigent? Knyter man äntligen Morandi närmare till huset? Eller någon annan? Vi väntar med spänning...
Och varför dröjer man så länge med att presentera nästa säsong? Nu när intresset efter Ringen inte riktigt har svalnat vore väl lämpligt att smida medan järnet är varmt.
Ojdå, så roligt det där blev utan att det var meningen...
/ J

Sverige - fullt av inhoppare

De flesta har väl inte undgått att höra om Erika Sunnergårds makalösa debut på Metropolitan. Men hur många visste att det hände något liknande i måndags också?
Fast den här gången var det i London. Min gamle vän och kollega Nikola Matisic, som är Jette Parker Young Artist på the Royal Opera House, fick med bara några timmars varsel hoppa in i Eugen Onegin. Sjunga Lensky (istället för Rolando Villazon) mot Hvorostovsky och Amanda Roocroft. Inte kattskit, direkt.
Kuda, Kuda vi udalilis...
/ J

Jag & Beckham

Nu är det bekräftat. Jag och David Beckham har mycket mer gemensamt än många kanske har trott. Hur då tänker ni? Han spelar fotboll i Real Madrid eller engelska landslaget, jag i Kungliga Operans ensemble. Typ samma sak. The best of the best. Fast jag sitter ju oftast på bänken. När jag får chansen kan jag nog också slå ett par hyggliga "frisparkar", är ganska farlig på kanten, och jag gör alltid en bra insats för laget.
Men står man på transferlistan, så...
Men nu kommer det ju äntligen fram: Stackars David har svåra tvångstankar och kan inte sluta städa. Och jag med. Davids läskburkar måste stå i raka led i kylen. Jag förstår honom. För min del har det växt fram med pappaperioden. Kanske är det för att man tillbringar mer tid hemma (no kidding) och har lite större ansvar. Kanske har det med tidseffektiviteten att göra. Alla småbarnsföräldrar vet vad jag menar. Det finns inga som är så bra på att multi-taska som småbarnsföräldrar. Alltid minst två-tre saker samtidigt. Just nu bloggar jag samtidigt som jag dricker kaffe och tittar på "Desperate housewifes". Det är helt normalt. Ibland hamnar disken i tvättmaskinen, men oftast lyckas man på nåt sätt. Man är tvungen. Annars ligger man hopplöst efter.
Men en sak skiljer oss i alla fall:
David kan inte sluta tatuera sej. Han gillar smärtan. Jag har inte börjat. Än.
Men smärtan klarar jag nog.
Man är väl operasångare.
Och pappa.
/ J
PS. Apropå fotboll, pappor och smärta, läs det här och känn smärtan. Ajajaj. DS.

Tala med bönder på bönders vis

Det är inte alltid alldeles lätt att göra sej förstådd. Varken i dagligt tal eller på elektronisk väg. Mer viktigt än någonsin har det blivit att vara väldigt tydlig med vad man vill säga, och hur man säger det. Missförstånd är nog väldigt vanliga, speciellt nu med SMS och mail, där man inte kan uppfatta de subtila signaler som vi människor är vana vid att inkludera i tolkningen av meddelandet. Blickar, grimaser, kroppsspråk. Och ofta kan man tolka samma meddelande eller person på minst två helt skilda sätt. I operabranschen, där man som sångare alltid(?) är på desperat jakt efter feedback, respons eller synpunkter på sin insats, är det tyvärr inte alls ovanligt med personer (typ operachefer...) som talar eller skriver i gåtor. Som säger en sak, men menar en helt annan. Eller säger en sak till en person, för att sedan totalt vända i nästa sekund. Och som gammalt kryptobefäl kämpar man ibland lite för mycket för att hitta och tolka en undertext eller övertext som inte syns direkt med blotta ögat. Och det blir inte lättare när man börjar komma in på olika språk, och olika översättnings-tolkningar. Nu senast fick jag svar från Covent Garden efter mitt galna snabb-besök där i torsdags. Jag tycker inte jag kan tolka deras svar på annat sätt än "Hallå, vad tror du? Nu är det väl ändå dags att skola om sej kanske?". Andra försöker få mej att se det lite mer positivt. Som jag ser det kan det bara vara positivt om det faktiskt resulterar i något. Då, nu eller sen. Frågan är bara hur länge man orkar hålla på och fylla sej själv med förtroende, när det blåser motvind? Och vad gör man annars? Missförstå mej inte, konstruktiv kritik är väldigt bra. Men alltför sällsynt. I stället staplas klyschorna och de platta, artiga fraser på varann, och man går vidare i en falsk förhoppning om att det kanske inte var så dumt i alla fall. Men det var det. Och onödigt. Jag ska sluta provsjunga. Tror jag.
Låtom jobben komma till mej.
I helgen som kommer ska jag återförenas med Maria Magdalena kyrka, och ett stycke svensk Markuspassion. Ett trevligt verk av Fredrik Sixten. Jag är Kristus. På söndag.
Verkligen.
/ J