Jag höjer ett bryn...

På vägen hem från Bryn Terfels haussade konsert i Konserthuset igår kväll slogs jag av flera oväntade tankar och känslor. Kanske är det orimligt höga förväntningar, kanske är det något annat. Men jag kan inte vara helt och fullt nöjd. Framför allt i den första operaavdelningen, med arior ur Otello, Falstaff, Tannhäuser och Faust verkade Bryn mest gå på något slags autopilot, och han bjöd inte på något utöver det han verkligen behövde. Jag vill ha extra allt! Annars får det nog vara. Och det mest överflödiga numret var en totalt blodfattig och platt Granada efter paus. Varför???
Först i Wales- och Camelotsångerna började det hetta till på allvar. Litegrann.
Den som istället stod för kvällens upplevelse var harpissan Catrin Finch. Hennes solonummer i andra avdelningen var magiskt. Ett virtuost stycke som lät som "Min hatt den har tre kanter" med sanslösa variationer som fick det att svindla. Hon hade publiken helt i sina flinka händer. Med rätta. Något som faktiskt Bryn inte riktigt lyckades med förrän stundtals i den alltför korta musikaldelen. Tyckte jag.
Ikväll lyssnar jag stolt på p2, som direktsänder Sjostakovitj 8 från Berwaldhallen. Med min Linda på piccola. Jag är redan stolt.
/ J
PS. Missa inte Metplayer, opera i HD-format. Gratis 1 vecka! Själv ska jag nog se Ernani från 1983, Bohème från 1977, Idomeneo från 1982 och I Puritani från 2007. DS.

Inte mätt på Met?

Än en gång går the Met i spetsen för multimediaoperautvecklingen. Idag lanseras Metropolitanoperans nya mediaspelare - Metplayer. Där ska man kunna se ett urval av både nya och gamla föreställningar i HD-kvalitet, och utan störande buffringar och hackande. Verkar mycket lovande. Om det inte är för kostsamt tror jag det kan bli en riktig hit.
Direkt hem till vardagsrummet...
Imorgon kväll väntas fint besök i Stockholm. Världssångaren Bryn Terfel intar Konserthuset. Jag drar mej till minnes en kväll för länge sedan. Platsen var som så många gånger förr Le Bistro de Wasahof. Fyllt till bristningsgränsen med unga sångare. Och Bryn Terfel. Och det sjöngs. Högt och lågt. Starkt och ännu starkare. Med Bryn. Och för Bryn. Jag minns att jag till slut nästan tvingades upp på golvet, och innan jag hann ångra mej så hade jag satt igång att sjunga Factotumarian ur Barberaren. Ett paradnummer. Men kanske inte klockan halvett på natten i ett inte helt nyktert tillstånd. Men kul var det.
Imorgon får han sjunga för mej. Och jag ska bara njuta...
/ J

Carl iBildt!

Nu har alltså Sveriges utrikesminister också insett det faktum som några av oss vetat länge. En Mac är inte bara en dator. Det är ju prestanda, design och funktionalitet i ett litet vitt paket. Oslagbart. Stort grattis Calle!
/ J

Herr, lehre doch mich

Snart är den värsta/bästa Requiem-säsongen igång på allvar. Den sträcker sej från oktober med sin kulmen i allhelgonahelgen och övergår till advent i slutet på november.
I år gör jag nog fler än någonsin. För en gångs skull passar det (faktiskt!) med mitt schema på Operan. Hurra!
Eller vad sägs om: Brahms Requiem i Stockholm & Uppsala, Mozart i Nacka, Duruflé i Düsseldorf. Och så, förstås, ytterligare en omgång Förklädd Gud (nummer fyra i år) i min nya hemförsamling i Gustavsberg. Sen är det hög tid att klä om till advents- och julrepertoaren.
I år gästar jag Berwaldhallen och Stockholms Körförbund samt Adolf Fredriks Bachkör.
Så nu gäller det bara att pussla ihop barnvakter, så pappa kan ut och tjäna lite slantar till julklapparna...
Och i år ska det banne mej bli en riktig gran också.
/ J

Allting på is

För den som undrar, och det verkar ju vara några, kan jag berätta att jag tagit ett litet uppehåll. Men nu återkommer jag med full fart!
Med ny kraft, nya idéer och förhoppningsvis intressanta inlägg. Här kommer ett:
Det tog några år, men till slut så kom Celebrities on Ice/Stjärnor på is till Sverige. Jag såg den amerikanska förlagan redan när jag var där 2006, och tyckte att det var betydligt mer intressant och underhållande än någon senare Idolsäsong eller Let's Dance någonsin kommit i närheten av. Kanske är det att insatsen är större?
Större risk = mer intressant TV.
Blodspillan och skador redan i förväg skapar ju också ett visst intresse. Eller?
Så, lägg ner Idol och Let's Dance nu. Allt där är redan gjort.
Nu vill jag se en Operation Opera eller kanske Opera on Ice? Ice Age?
Tanken svindlar...
/ J