Nya tider!

Ja, så här i efterdyningarna till det monumentala Melodifestivalspektaklet kan man väl lugnt konstatera att det vore skönt att slippa det i knappt ett år? Men hur ska man någonsin få ur Patrik Isakssons låt ur skallen? Årets festival höll väl hyfsad klass, även om jag personligen gärna sett vissa andra låtar och artister i finalen. Det hade varit intressant... Nu blev det ganska avslaget och ospännande. Väl i finalen hade jag t ex mycket hellre sett Bröderna Rongedal (eller som min dotter kallar dom: De röda pojkarna) vinna. Eller varför inte min dotters absoluta favorit: Ola. Och hon har knappt ens sett honom... Låten går hela tiden. Love in stereo. Liksom min gamla körkompis Terran Anderssons underbara operaschlager.En sak var i alla fall väldigt skön. Att Christer Sjögren överhuvudtaget kom till final var ett fasansfullt misstag, men tack och lov stannade det där. Ett tag var jag lite orolig att den sjukdomen skulle sprida sej ännu värre. Men nu är faran över. För den här gången...
Nu väntar väldigt spännande tider för oss. Så fort som möjligt går hela flyttlasset (åter/äntligen/tillfälligt) mot huvudstaden, och vi samlar oss för en ny tid. En början på något nytt. En familj med jobb i samma stad. På heltid. Går det? Hur gör man? Och var bor man? Många frågor och en hel massa tid och energi innan allt är på plats, men jag vågar lova att vi kommer må toppen när allt är klart. Bara vi hittar vår plats. Igen eller på nytt. Med Patrik Isaksson under vårt tunna skinn.
/ J
PS. En extra konsert är inlagd. Nu på onsdag har jag lunchkonsert kl. 12.30 på Operan. Med Dödenprogrammet. DS.

This is the moment!

Nu är det dags. Tiden är kommen. Timman är slagen. Och allt faller på plats. Äntligen. Länge nu har väldigt mycket i våra liv kastats upp i luften för att inte riktigt falla åter i god jord, men nu verkar både yin och yang vara med oss. Vad är det nu som har hänt? Ja, vi kan knappt förstå det själva. Men det är sant. Och verkligt. Och något som vi hypotetiskt trodde skulle kunna hända, men som vi ändå inte vågat hoppats på har plötsligt gått i uppfyllelse. Vi har under en ganska lång period försökt på olika sätt och med olika framgång få jobba i samma stad och få en fungerande och trivsam hemmamiljö. Och nu är vi där. Idag, på vår gemensamma dotters namnsdag kom beskedet. Jobb i samma stad. Inget mera pendlande. Inga fler funderingar. No more second plans.
Och ändå kan vi inte riktigt ta fram Dompan. Det är ju trots allt provår. Med allt vad det innebär. Och det har ju visat sej att det inte är säkert i orkestersammanhang. Flera gånger. Men jag tror på min tjej. Det har jag alltid gjort. Och hon är definitivt värd det. Så mycket tid och kraft och energi hon har lagt ner på ett antal provtjänster i orkestrar. Jag hoppas att det här är rundningsmärket. Prövningarnas tid är över. Nu kommer Njutningarnas tid. Och vi är beredda!
/ J

Vid vägens ände

RIDDAREN: Vem är du?

DÖDEN: Jag är Döden.

RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?

DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.

RIDDAREN: Det vet jag.

DÖDEN: Är du beredd?

RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.

Ett välkänt citat ur Bergmans Det sjunde inseglet. Och skrämmande aktuellt för mej just nu. I fredags begravdes min älskade mormor, som efter en massiv stroke legat i ofattbara 17 år och spelat schack med Döden. Nu får hon äntligen vila.
Just den här veckan framträder jag också på Operan med ett tungt program som anstryker samma tema. Ödet? Jag ska sjunga Frank Martin's Jedermann-monologer och Beethovens Gellert Lieder. Det är verkligen bara död och ångest. Nej, inte riktigt. Det finns något slags hopp också. Och en insikt att ta med sej till andra sidan. Otroligt fin musik, men svårt. Ruskigt svårt. Och det underlättar inte direkt att man har två Falstaff i veckan också. Nu har vi visserligen börjat komma in i den rätta föreställningsrytmen. Det blev ju (särskilt för min del) så hysteriskt inför premiärveckan, och sedan var vi plötsligt lediga i 10 dagar. Skönt, men det tar ett par gånger innan man kommer tillbaka in i rytmen igen. Nu har vi haft ytterligare två sedan uppehållet, och man börjar verkligen komma djupare in i rollen. Det är alltid små saker som händer, eller blir lite annorlunda. Men hittills (ta i trä) fungerar det bra. Senast var det verkligen speciellt, eftersom vår dirigent Maestro Morandi fyllde 50 år. Han (och vi) fick stående ovationer i applådtacket. Och sen bjöd han på vin. Mycket trevligt!
Ikväll blir det full fart igen. Och lunchkonsert imorgon. Falstaff på onsdag. Och en till konsert på torsdag. Pust! Sen blir det äntligen lite lugnare. Tror jag. Allt är lite rörigt just nu. Men det brukar på något sätt ordna upp sej.
/ J