Värme på Värmdö

Redan efter Sverige-Tysklandmatchen började jag ana att något konstigt var i görningen. Mycket kan man acceptera, men att få en utvisning mot sej så snabbt spelandes mot värdlandet, och där domaren dessutom hånflinar mot Teddy kan bara peka på en sak: Tysk konspiration. Såg ni förresten hur Lukas Podolski efter utvisningen klappade om domaren? Japp. Solklar tysk sammansvärjning. Vi kan gå vidare. Idag slog Tyskland märkligt nog ut Argentina i kvarten, efter en straffläggning som verkade lite väl "inövad". Två av Argentinas straffar kunde jag själv slagit bättre! Ytterligare bevis. Dessutom blev ju Argentinas målvakt lämpligt nog skadad under matchen. Inbytt blev istället den ganske orutinerade andremålvakten. Slump? Vem vet. Michael Owens skada, den mystiska olyckan i Italien, Isakssons hjärnskakning, Ronaldos övervikt. Mer och mer verkar peka i samma riktning. Värdnationen behöver och har skaffat sej en Autobahn rakt in i finalen. Men där tar det väl ändå stopp??? Eller har man köpt Ronaldhino också?
Men nu hejar jag på Italien. De har chansen (?) att hindra tyskarna vid sista bron. Om inga konstigheter hinner hända...
För övrigt kan jag konstatera att Italien utan konkurrens har den mäktigaste och ballaste nationalsången. Och Argentina den konstigaste och mest oväntade.
Just nu lever vi lyxigt skärgårdsliv i vänners hus på Värmdö. Och njuter av värme, vänner och riktigt sommarliv. Härligt!
Imorgon väntar bröllop, och sedan drar vi vidare till Öland. Kungligt värre. Och snart väntar Karlstad igen. Sommaren bara flyger iväg. Det gjorde tydligen också Peter Konwitschny (regissören för Cosi i Värmland) från sin uppsättning i Stuttgart. Åtta dagar in på repetitionsperioden kastade han in handduken och drog. Sjukdom heter det. Eller? Och vad betyder denna "uppladdning" för oss i Karlstad. Kommer han? Är han utvilad och laddad till tänderna? Eller är han helt under isen och totalt ointresserad? Om tre veckor får vi svaret. Alltihop är en enda stor tysk konspiration. Così fan tutte!
/ J

Tunnel - mitt under fotbolls-VM!

Ja, nu i helgen är det äntligen dags. Götatunneln är färdig och invigs under stort pompa och ståt. Parad av Volvo-bilar och folkfest i dagarna tre. Dessutom infaller segeltävlingen Volvo Ocean Race med sin målgång nu också. Vilken slump!
Ni tycker kanske att det är en liten pseudohändelse i den stora världen, men jag kan berätta att för oss, som bor rakt ovanpå tunneln, och som dagligen irriteras och störs av trafiken i närområdet, är det inte nåt annat än en liten Paraguay-seger. Resultatet kommer förstås låta vänta på sej, men direkt kommer man nog märka en del små tecken. En något lägre ljudnivå, även med öppna fönster. Kanske att man inte behöver torka bort tjocka svarta avgaslager från fönsterbrädorna varje vecka. Och så småningom börjar omvandlingen av hamnområdet. Ruffigt ska bli folkligt och inbjudande. Bostäder och hamnpromenad. Det rör på sej. Och nu även i nya tunneln. Matilda och jag var där. Gick hela tunneln. Med många andra intresserade och nyfikna.
Så här under fotbolls-VM kan man inte låta bli att fundera över varför så många i opera- och musikbranschen är helt sålda på fotboll. Det finns säkert många enkla anledningar, men man slås också av en del uppenbara paralleller. Det mest slående är ju förstås att man, oavsett personlig skicklighet eller talang, måste spela ett bra lagspel för att lyckas i längden. Elva man.
Som vi sett med Sverige i VM handlar det om att veta sin roll och plats i laget. Att se till att följa planen och att ge understöd. Missförstå mej inte. Jag är den förste att stödja och uppmuntra individuella initiativ både inom musiken och fotbollen. Det är det som är tjusningen! Men om man glömmer laget helt kanske man inte får samma möjlighet att briljera själv. Då kanske man hamnar i en offside-fälla. Och då blir man avblåst. Spelar man fult blir man utvisad. I fotboll. I operavärlden..? Om man går in på roller och uppgifter kan man lätt likna tenoren vid den klare anfallaren. Alltid redo att avfyra sitt höga C. (?) Och barytonsångaren kanske är lite mer en Kim Källström eller Anders Svensson. Styr på mitten, servar tenoren med smörpassningar och slår till med ett och annat distansskott ibland. Men har också lite koll bakåt och håller ihop laget.
Om man får ta ut svängarna lite, så känner jag mej som en mycket offensiv mittfältare. En Ljungberg kanske. Lurig och envis. Avgör gärna. Och sugen på att vara med mycket i spelet. Om bara tränaren vill det... Fast på Operan känns det som jag mest blivit en Mattias Jonson. Får kanske komma in sista tio, och springer då som en gnu. Vill mycket, men lyckas bara ibland.
Jag får väl ställa till med lite bråk eller nåt, så kanske de fattar?
Ikväll gick också en gripande och intressant dokumentär på TV om min farfars farbror. Evert, om någon möjligtvis har hört talas om honom?
Slog mej plötsligt att jag måste åka och besöka Pampas. Samborombon. Verkar trevligt.
Då skulle hela Taube-paketet vara i hamn: Jag har sedan barnsben ett stort intresse och en stark passion för den svenska skärgården. Jag har spenderat mycket tid (och pengar) på minst en känd Stockholmskrog. Sedan ett drygt år är jag bosatt i släktens andra hemstad: Göteborg. Jag har också de senaste åren hamnat, genom både vänners försorg och med jobb, ett flertal gånger i Provence i södra Frankrike. Och nu är det bara Argentina kvar. Sen är Taube-resan fullständig.
Och här kommer jag tillbaka till fotbollen. Dagens match understryker bara. Årets vinnare heter förstås: Argentina.
Kanske får jag chansen att komma dit nån gång. Då ska jag lära mej rida. och dansa tango. Vad annars?
/ J
PS. Lionel Messi - 18 år. Skrev kontrakt med Barcelona som trettonåring. Kommer in femton minuter. Gör ett mål och en målgivande passning. Den nye Maradona. Se honom! DS.

Är det någon kvar?

Jag förstår om ni har tröttnat. Det har blivit väldigt långt mellan inläggen, trots goda intentioner och en hel del material att skriva om. Men ibland så vill det sej inte. Och man fastnar lätt i platta dagboksinlägg. Det vill vi ju inte?
Kul är att höra att många läser, och på senare tid saknar mina små nedslag i cyberrymden.
Och de senaste veckorna i Karlstad har nästan varit karbonkopior. Slitsamma rep hela dagarna. Och Bishops Arms på kvällarna. Dagarna försvinner. Onsdag eller torsdag. Ingen aning. Men bara nio pinnar muck. Eller nåt. Nu är första halvlek avslutad. Eller ska man säga förberedd. Nu kan Grandmaster Konwitschny glida in och slipa lite på detaljerna(!), och njuta av den svenska sommaren. Kommer han känna igen sin Così? Kommer han kunna ändra på det som inte funkar på bara åtta dagar? Kommer han överhuvudtaget? Finns han?
Vi får se... Men jag vill passa på att välkomna alla som kan och vill till Karlstad i höst. Premiären är tyvärr utsåld, men vi spelar ett tag till. Kom och se mej i långkalsonger och turban. Bara det är värt biljettpriset. Eller?
Sedan fredag, märkligt nog precis sammanfallande med VM-starten, har jag/vi sex veckors sommaruppehåll. Inget Karlstad förrän den 23 juli. Och ännu märkligare är att det lyckades sammanfalla med en värmebölja. Trettio grader i Göteborg. Mysko! Det enda rätta har varit att ta sej till havet. Till dotterns stora förtjusning.
Så, trots Sveriges galet dåliga start på VM leker livet.
Jag ska förresten sluta tippa både Melodifestival och fotbolls-VM. Det verkar som allt går precis fel väg. Min drömelva är nog sämre än sämst. Visserligen lite hafsigt ihopplockad, men nu får jag nog byta ut hela laget. Minst. Jag tror fortfarande på Messi. Men då måste han helst få spela också.
Det tar emot, men Tyskland ser faktiskt starkast ut hittills. Och Spanien imponerade idag. Brassarna fick oväntat svårt mot Kroatien. Och tjock-Ronaldo såg inte helt pigg ut. Och Sverige har harmoni i laget. Typ.
Nytt tips: Argentina-Tyskland i final. Och Messi fixar guldet. Om inte Sverige hittar rätt förstås.
Förresten har jag fått en förfrågan som jag inte kan berätta något om än. Men det låter spännande. Mycket spännande...
/ J

Vem tar vem?

Vem tar vem?
Det är just den stora frågan man ställs inför i slutscenen på Così fan Tutte. Hur ställer man de ursprungliga trolovade gentemot de nya passionerna. Eller vad händer? Alltid har man försökt lösa slutet på olika sätt. De flesta verkar luta åt en öppen lösning. Helt i tidens anda. Eftersom paren varken kan gå tillbaka (eller?), men heller inte fullt ut bejaka sina nya passioner, väljer de flesta att lösa det med en total annullering. Ingen gifter sej med ingen. Då tar man ju inte ställning eller väljer sida på nåt sätt. Vem tar vem? Och hur skulle man själv reagera inför en sån här situation? Overkligt förvisso, men i dagens dokusåpasamhälle kan man ju tänka sej den hypotetiska tanken att ett sånt här experiment skulle kunna hända. Eller?
Jag vill hävda att en viss herr Mozart i alla fall lämnar det en smula öppet. Jag kan också släppa ett litet hundben inför hösten redan nu. Någon eller några får någon eller några här i Värmland. Wow! Vilken överraskning. Jag vill ju inte lämna ut FÖR mycket. Jag vill att alla ska komma hit och se vår fantastiska och spännande Così! Men just nu har vi en mycket tung period. Mycket hårda repetitioner, och idag fick vi det första solistfallet. Vår tenor ligger hemma i magsjuka, och vi hoppas verkligen att det inte är något smittsamt... Isåfall är nog undertecknad i farozonen. Och vi är ju nästan som siamesiska sångare. Plötsligt blev det väldigt tomt. Alla våra duettpartier lät plötsligt väldigt tomma och konstiga. Min turban satt lite på sned, helt enkelt.
Ikväll gick den över alla gränser uppblåsta kändismatchen på tv4. Inget snack. För oss alla som var högst närvarande sommaren -94 var det en nostalgi redan vid nationalsången. Men matchen? Nej, inte mycket till match. Men det var otroligt kul att se dem. Kennet, Brolin, Ravelli, Rolle och Thern. Och Stefan Schwarz såg precis lika grym ut som vanligt. Tänk att det känns som igår. Sommaren -94. Den berömda brons-sommaren. Alla minns. Var de var. Med vilka. Och hur. Det går inte att glömma Rålambshovsparken, med 80.000 jublande människor. Jag kommer också ihåg några fantastiska heta (pga vädret) nätter hemma i gamla Huddinge. Med goda vänner. Och mitt i natten fick vi förlösa fyra kattungar. Jag minns inte under vilken match det var. Men det blev två hanar och två honor. Den ena hanen var helsvart och den andra skrek oavbrutet. Följdaktligen blev deras namn Martin Dahlin och Ravelli. Tjejerna blev Lili och Sussie. Ja, det här var 1994. Kom ihåg det. Ravelli finns faktiskt fortfarande i familjens ägo. Han är en av världens mest omogna och klumpiga katter. Flera gånger har han tagit sats för att hoppa upp, men faktiskt missat ett helt matbord. Makalöst.
Nej, den riktiga matchen kom helt överraskande sent här inatt, när jag snubblade över en amerikansk kocktävling på tv4. Mästarkockar från både Frankrike, Italien, Asien (Ett land?) och Amerika. Och en utmanare. Med mitt namn antar jag att det blir ganska snurrigt om jag ger mej för djupt in i matbranschen. Men jag måste säga att det var mycket intressant, och bra producerat. Betydligt fler mål än i "kändismatchen". Ojojoj. Det märks att man har blivit lite Göteborgare.
Nu längtar jag hem till Kungshöjd, till myllret, till Liseberg och till Götaplatsen. Och till uteserveringarna på Avenyn. Till vännerna. Och till besökarna.
Närmast i helgen blir det fest igen. Vissa människor behagar fylla väldigt jämnt. Vi är bjudna. Vissa andra behagar tydligen gifta sej. Grattis!
Och åter igen är vi vid startpunkten. Vem tar vem? Och varför? Ja, nu har vi svaret. Man vet aldrig riktigt. Men om man inte tror på det, så kommer det aldrig hända...
/ J
PS. Jag häller just nu på att slipa mitt VM-tips, även om jag är lite sargad efter Eurovison Song Contest. Det finns ju mycket som pekar på Brasilien, men jag vill gärna hålla på Italien. Eller Portugal. Eller Sverige. Just det. Troligt. Vänta nu, nu låter jag precis som när jag försökte tippa Eurovision. Och hur bra gick det? DS.