En klüftig opera?

Om man skulle roa sej med att jämföra opera med friidrottens olika grenar, så skulle nog Cosi fan tutte kunna vara operavärldens mångkamp. Likväl som Wagner-långdistansloppen kräver enorm uthållighet och mjölksyratålighet, och Rossini-sprintsträckorna kräver sin explosivitet och startsnabbhet, krävs det en kombination av alla möjliga färdigheter för att göra en bra Cosi-serie. Snabbt och långsamt, högt och lågt, fysiskt och mentalt, solo och i ensemble. Att kunna både följa och styra. Lyssna och höras. Och kombinationen är nog just själva nyckeln. Om det ska bli bra. Det handlar inte om att sjunga snabbast eller högst. Men att samla poäng i varje gren och lägga upp loppet rätt. Och helst undvika skador...
Nummer två för säsongen igår. Men vi väntar fortfarande på vår första med höstens besättning. Igår var Klas/Ferrando sjuk och ersattes hedervärt av Jonas D, som var så taggad innan föreställningen att han slog sönder knogen mot en dörr. Aj! Denna gång kan vi dock inte skylla på någon förbannelse. Bara lite vanlig dumhet.
Jag fick också känna på en treveckors liten bebis igår. Helt fantastiskt! Inte bara att en så liten varelse hittat till Operan, men ofattbart att fadern (dirigenten) har tillbringat mer tid med oss sångare i Sverige än med sonen under hans livstid. Hoppas det har gett resultat. Nu är det långt till nästa gång. Så alla hinner bli friska. Och sjuka igen. Jag satsar på nytt årsbästa. Vad nu det är...
/ J

La maledizione?

Vad är det som händer??? Säsongen kunde verkligen ha börjat på ett helt annat sätt. Mycket har man varit med om. Men nu börjar det nästan bli otäckt. Säsongens andra föreställning ikväll. Och hittills har vi haft minst 5 (fem) olika inhopp/ersättare/alternerande, om man räknar in rep också. Suck! Jag har tidigare berättat om flera märkligt olyckliga olyckor. Och smittsamma smittor. Allt i närheten av och runt Cosi. Idag blir det en annan Ferrando. Som är Alfredo samtidigt. Och Lenskij. Fast inte ikväll. När ska vi någonsin få ordning i ledet? Och lite spelro? Eller vem står på tur härnäst? Jag..?
/ J

Senaste nytt

Vad är det här? Vad är det med mej och Cosi? Folk blir sjuka och skadade till både höger och vänster. Är det ödet? Eller är det en förbannelse som vilar över stycket? Imorgon blir det onödigt spännande. Med en ny Fiordiligi. Eller snarare ny-gammal. Maria Fontosh går in, utan att ha repat med oss en enda gång.
Vi ses i tredje scenen...
/ J

Cosi öppnar säsongen

Imorgon smäller det! Trots den extremt korta reptiden, och diverse sjukdomsproblem här på slutet, står vi nu inför publik imorgon kväll. Och läget kunde definitivt vara värre. Hade man frågat mej för en vecka sedan, hade jag förmodligen svarat att det här kommer aldrig att gå. Eller åtminstone inte bra. Nu kan jag ärligt svara att jag faktiskt tror att det kommer att gå riktigt bra, redan imorgon. Tack vare en motiverad och hängiven ensemble och inspirerad ledning. Hepp! Genrepet igår gick över förväntan, trots att vår Fjorra (Fiordiligi) var indisponerad. Vill man se lite roliga bilder från genrepet kan man kika här. Hoppas nu bara att publiken hittar tillbaka efter sommaren också.
Spelet kan börja!
/ J

Cosi-förbannelsen!

Så var det alltså dags igen... Ny produktion, nya sångare och medarbetare, ny scen och kanske ny publik? Men samma gamla Guglielmo. Det känns ganska bra, men vi har oerhört kort om tid. Som vanligt, kan man tillägga. 14 repdagar jämfört med första lagets 8 veckor känns lite tajt. Särskilt när man börjar i racerfart närma sej föreställning och förbannelsen slår till på nytt. I min första Cosi-uppsättning i Ystad klarade vi oss utan större dramatik. Tror jag. Men i Karlstad blev vår Despina skadad på förberedande genrep. Vi kunde genomföra premiären med vissa ändringar, men fick senare ställa in tre. Och nu börjar det hända saker igen. Igår kom vi till första genomdrag efter sommaren. (Alltså andra genomdraget totalt...) Men inte alla kom till repet. Vår Dorabella låg hemma sjuk. Men inte nog med det. Vår sufflös, som var på väg till repet på cykel, råkade ut för en olycka och klarade sej enligt uppgift relativt bra men är borta minst två veckor. Plötsligt blev vår korta reptid om möjligt ännu kortare. Telefonerna gick varma, och efter en stund kunde vi få låna in vårens Dorabella från Wagner-förberedelser. Så det blev ett slags genomdrag i alla fall. Och ikväll blir det fullt kaos. Första rep med kör och orkester, på scenen och med smink och kostym. Och med någon Dorabella.
Starten på den här säsongen har onekligen blivit speciell. Inte minst med tanke på att vi plötsligt nåddes av budet att en kär solistkollega avlidit under sommaren. Jag kommer alltid att minnas min första Susanna. En mycket varm och generös sångerska som spred gott humör omkring sej. Och som imponerade med en ständigt hög nivå både musikaliskt och sceniskt. Och mänskligt. En förebild på många sätt.
Vi saknar dej!
/ J

Opera i den stora världen

Nu är det på gång. På riktigt. Opera som konstform är på stadigt stark frammarsch, och det stora genombrottet på oväntat bred front är inom räckhåll. Inte bara är jag tillbaka på heltid på Kungliga Operan, med en mycket spännande säsong framför mej. Dessutom ryktas det att den kommande Bond-filmen kommer att filmas i operamiljö. Ja, inte hela filmen förstås. Men i alla fall. Men störst av allt är det faktum att Placido Domingo kommer att gästspela som sej själv i The Simpsons. Homer Simpson ska ge honom sånglektioner och bli firad operastjärna. Smaka på den! Det kan nog inte bli större än så. Doh!!!
/ J