Nya tider!

Ja, så här i efterdyningarna till det monumentala Melodifestivalspektaklet kan man väl lugnt konstatera att det vore skönt att slippa det i knappt ett år? Men hur ska man någonsin få ur Patrik Isakssons låt ur skallen? Årets festival höll väl hyfsad klass, även om jag personligen gärna sett vissa andra låtar och artister i finalen. Det hade varit intressant... Nu blev det ganska avslaget och ospännande. Väl i finalen hade jag t ex mycket hellre sett Bröderna Rongedal (eller som min dotter kallar dom: De röda pojkarna) vinna. Eller varför inte min dotters absoluta favorit: Ola. Och hon har knappt ens sett honom... Låten går hela tiden. Love in stereo. Liksom min gamla körkompis Terran Anderssons underbara operaschlager.En sak var i alla fall väldigt skön. Att Christer Sjögren överhuvudtaget kom till final var ett fasansfullt misstag, men tack och lov stannade det där. Ett tag var jag lite orolig att den sjukdomen skulle sprida sej ännu värre. Men nu är faran över. För den här gången...
Nu väntar väldigt spännande tider för oss. Så fort som möjligt går hela flyttlasset (åter/äntligen/tillfälligt) mot huvudstaden, och vi samlar oss för en ny tid. En början på något nytt. En familj med jobb i samma stad. På heltid. Går det? Hur gör man? Och var bor man? Många frågor och en hel massa tid och energi innan allt är på plats, men jag vågar lova att vi kommer må toppen när allt är klart. Bara vi hittar vår plats. Igen eller på nytt. Med Patrik Isaksson under vårt tunna skinn.
/ J
PS. En extra konsert är inlagd. Nu på onsdag har jag lunchkonsert kl. 12.30 på Operan. Med Dödenprogrammet. DS.

This is the moment!

Nu är det dags. Tiden är kommen. Timman är slagen. Och allt faller på plats. Äntligen. Länge nu har väldigt mycket i våra liv kastats upp i luften för att inte riktigt falla åter i god jord, men nu verkar både yin och yang vara med oss. Vad är det nu som har hänt? Ja, vi kan knappt förstå det själva. Men det är sant. Och verkligt. Och något som vi hypotetiskt trodde skulle kunna hända, men som vi ändå inte vågat hoppats på har plötsligt gått i uppfyllelse. Vi har under en ganska lång period försökt på olika sätt och med olika framgång få jobba i samma stad och få en fungerande och trivsam hemmamiljö. Och nu är vi där. Idag, på vår gemensamma dotters namnsdag kom beskedet. Jobb i samma stad. Inget mera pendlande. Inga fler funderingar. No more second plans.
Och ändå kan vi inte riktigt ta fram Dompan. Det är ju trots allt provår. Med allt vad det innebär. Och det har ju visat sej att det inte är säkert i orkestersammanhang. Flera gånger. Men jag tror på min tjej. Det har jag alltid gjort. Och hon är definitivt värd det. Så mycket tid och kraft och energi hon har lagt ner på ett antal provtjänster i orkestrar. Jag hoppas att det här är rundningsmärket. Prövningarnas tid är över. Nu kommer Njutningarnas tid. Och vi är beredda!
/ J

Vid vägens ände

RIDDAREN: Vem är du?

DÖDEN: Jag är Döden.

RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?

DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.

RIDDAREN: Det vet jag.

DÖDEN: Är du beredd?

RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.

Ett välkänt citat ur Bergmans Det sjunde inseglet. Och skrämmande aktuellt för mej just nu. I fredags begravdes min älskade mormor, som efter en massiv stroke legat i ofattbara 17 år och spelat schack med Döden. Nu får hon äntligen vila.
Just den här veckan framträder jag också på Operan med ett tungt program som anstryker samma tema. Ödet? Jag ska sjunga Frank Martin's Jedermann-monologer och Beethovens Gellert Lieder. Det är verkligen bara död och ångest. Nej, inte riktigt. Det finns något slags hopp också. Och en insikt att ta med sej till andra sidan. Otroligt fin musik, men svårt. Ruskigt svårt. Och det underlättar inte direkt att man har två Falstaff i veckan också. Nu har vi visserligen börjat komma in i den rätta föreställningsrytmen. Det blev ju (särskilt för min del) så hysteriskt inför premiärveckan, och sedan var vi plötsligt lediga i 10 dagar. Skönt, men det tar ett par gånger innan man kommer tillbaka in i rytmen igen. Nu har vi haft ytterligare två sedan uppehållet, och man börjar verkligen komma djupare in i rollen. Det är alltid små saker som händer, eller blir lite annorlunda. Men hittills (ta i trä) fungerar det bra. Senast var det verkligen speciellt, eftersom vår dirigent Maestro Morandi fyllde 50 år. Han (och vi) fick stående ovationer i applådtacket. Och sen bjöd han på vin. Mycket trevligt!
Ikväll blir det full fart igen. Och lunchkonsert imorgon. Falstaff på onsdag. Och en till konsert på torsdag. Pust! Sen blir det äntligen lite lugnare. Tror jag. Allt är lite rörigt just nu. Men det brukar på något sätt ordna upp sej.
/ J

È sogno o realtà?

Nu undrar säkert många, inklusive jag själv; Vad var det som hände? Med mycket kort varsel blev jag i lördags inkastad att sjunga Falstaff-premiär mot Loa Falkman. Utan en minuts repetition med honom. Och nästan utan orkesterrepetitioner. Meningen var ju att jag skulle premierat först nu på fredag. Och nu sitter jag här. Något chockad. Men med livet i behåll. Och har inte bara gjort premiär. Utan också gjort en andra premiär. Operans första digitalbiosändning till 20-talet biografer runtom i Sverige gick av stapeln igår kväll. Direkt och live. Och ikväll har jag genrep!?!
Ja, det är faktiskt sant. Jag fattar fortfarande inte riktigt. Eller som jag sjöng i monologen: È sogno o realtà? (Är det en dröm eller verklighet?)
Det är svårt att sätta ord på vad som hände i lördags, men det var en överjordiskt häftig känsla. Och helt overkligt. Samtidigt som det var så verkligt det kan bli. Kontroll och kaos i balanserat samspel. Och jag lyckades med det jag hoppades på. Att mitt i allt detta faktiskt ha kul också. Men vad var det som hände?
/ J

Premiärnerver - eller Tutto nel Mondo è burla!!!

Det är inte roligt att glädjas åt andras motgångar, men på något sätt kändes det både kul och läskigt när telefonen ringde imorse. Premiär ikväll. Sjukdom. Och jag som hade tänkt mej en lugn helg och ladda för "vår" kommande premiärvecka med Melodifestival och allt. Bara att ställa om. Försöka fokusera. Och gilla läget. Premiär. Direkt i radio (SR p2). Inga repetitioner tillsammans. Och en halvkrasslig dirigent. Kan det ställas mer på sin spets? Jag hoppas att det går vägen. Jag ska i alla fall försöka ha kul. Och njuta lite. Det är nu det gäller...
Håll tummarna!
/ J

Kall soppa

Om man är nyfiken på vad som egentligen hände med Raoul Wallenberg (är inte alla det?) kan man nu ta del av Utrikesdepartementets databas, med alla vittnesmål och ledtrådar samlade och offentliga. Fast det mest intressanta är väl kanske de som inte finns. Luckorna. Och svaren. Vad hände? Hur länge levde han? Och varför vet vi fortfarande inte?
Och om allt går som planerat kan man snart avnjuta operan Wallenberg i sitt eget vardagsrum. Kommer snart på DVD. Med undertecknad i huvudrollen. Den ger inga svar heller, men är förhoppningsvis sevärd ändå.
/ J

Ett fall framåt

Eftersom det uppenbarligen kan misstolkas på helt andra plan än det var meningen ska jag förtydliga mitt tidigare uttalande om samsjungningen härom veckan. Det var inte så att allt var katastrof. Enskilda sångare och kollegors insatser har jag aldrig haft en vilja eller anledning att kommentera och recensera. Det vore bara dumt. Det jag ansåg var en katastrof var förutsättningarna. Och möjligheten att faktiskt utföra ett bra jobb. Hela formen för produktionen har haltat betänkligt, och vårat lag har inte haft alls samma goda förutsättningar, tycker jag. Men efter snart tio år som andralagssångare kan jag säga att man arbetar upp en rutin för det också. Med detta sagt ska vi nu in och med stor glädje och inspiration ha orkesterrepetition. Med vårt lag. Som jag tycker är jättebra.
/ J

Hyde tar över?

Jag ska försöka att inte dra för många paralleller, men det är ju ofrånkomligt just nu. Som jag skrev om tidigare hade just musikalen Jekyll & Hyde premiär förra helgen. En person - två personligheter. Och det finns klara inslag av det ämnet även i vår kommande Falstaff. Det gäller både på sångarsidan (i vissa fall...) och på den andra sidan. Till produktionens stora förtret. Ironiskt nog har vi ju också dubbla lag, men ska försöka att närma oss ett gemensamt spelrum. Inte helt enkelt, har det visat sej. En slags produktions-personlighetsklyvning kan man säga. Eftersom jag är på ena sidan kan jag inte riktigt prata för "andra sidan", men just nu känns en Fantastisk Falstaff ganska fjärran. Samsjungning (lag 2) igår var tyvärr inte mycket annat än en katastrof. Kanske är det bra. Kanske är det en föraning. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag kommer fortsätta att göra min karaktär och roll rättvisa. Och jag kommer kämpa för att det ska bli en så bra produktion som möjligt. Men hur gör man när man är i ett andra lag? Ja, Gösta Winbergh lärde mej en gång något viktigt. Lyssna och lär. Glöm och prestera.
/ J

Jekyll & Hyde

Ikväll har den Stockholms-premiär. Men inte Sverigepremiär. Både Norrköping och Karlstad har varit före. Jekyll & Hyde - the musical. Den kommer säkert att bli en publiksuccé. Inte minst med tanke på att man satt en åldersgräns på den. Vad är det som är så "farligt"? Är det Mikael Samuelssons sångröst? Den lät lite barnförbjuden på morgon-tv nyss i alla fall. Intressant...
Repetitionsarbetet med Falstaff börjar sakta ta form, men fortfarande återstår mycket arbete. Ekvationen med dubbla solistlag och kort om tid påfrestar. För alla. Men det viktiga är ju premiären. Och bio-sändningen. Eller?
Hoppas bara min älskade dotter blir frisk till på måndag. För annars blir det ännu mindre reptid för mej. Eftersom frun åker på turné till Kanarieöarna.
/ J

Tutto nel mondo è burla?

När jag läste mitt senaste inlägg insåg jag snabbt att jag skrivit lite i affektion angående Falstaff. men det är inte speciellt underligt. I det här skedet av arbetet är man väldigt känslig och samtidigt laddad inför sin uppgift. Efter massrepetitionen häromdagen har mycket hänt. Väldigt mycket på kort tid. Och plötsligt känns det som man har en ganska bra bild/skiss av hela operan. Bitarna börjar falla på plats. Mycket jobb återstår, men idag känns allting mycket bättre än i början på veckan. Alltid något...
Nu väntar en rolig vecka, när vi kliver in på scenen och får känna på dekoren och allt på riktigt. Samtidigt kommer ljussättning och kostymprover färdigställas. Och orkesterrepetitioner börja. Fyra veckor till premiär.
Och, för de som har missat det kan jag meddela att Apples nya MacBook Air är 1,94 cm hög. Eller snarare platt. Och jag vill ha. Skulle matcha min iPhone så bra!
/ J

Fullsatt på Falstaff

Igår var en (tror jag) historisk dag. Till repetitionen var samtliga solister kallade. I Falstaff handlar det om 10 solister. Dubbla lag. Och kör. Fullsatt alltså. Idén var intressant och inte så dum i teorin. Men resultatet? Det man kanske trodde sej vinna i effektivitet skapade just nu mer förvirring och osäkerhet. Och många fick mest sitta och titta hela dagen. Inte så bra. Men sen är det också väldigt svårt att under en kort och intensiv period försöka repetera in två lag parallellt. Jag undrar om det gjorts någonsin förut på Operan. Jag har inte varit med om det. Och tiden är kort. Mycket kort. Redan i slutet på den här veckan går vi in på stora scenen. Om knappt två veckor är det samsjungning med orkestern. Och om en månad är det premiär. Dessutom cirkulerar det i produktionen bekymmersamma rykten. Eftersom det bara är rykten kan jag inte skriva något om dem just nu. Men det är klart störande. Och märkligt, så här i början på en kreativ och lustfylld produktion. Jag hoppas att det klaras ut. Snart.
Igå kunde man också på Idrottsgalan bevittna något märkligt. Malena Ernman uppträdde i ett specialskrivet nummer. Läktarfraser till operamusik. Och stjärnorna såg förbryllade och obekväma ut. Frågan är: Var detta roligt? För idrottarna? För kulturmänniskor? För någon? Känslan som fyllde mej var snarare att man cementerade en redan vid klyfta mellan idrott och kultur. Litar man inte på konstformen kanske man ska låta idrotten ha sin egen gala ifred. Det kändes överflödigt. Och var är förresten våran egen gala? Alla andra konstformer och idrotter har någon form av gala. Priser och hyllningar. Men operakonsten ska bara "gala" hos andra. Helst under lustiga former. Till förmån för vem? Dags att vara stolta, och hylla oss själva. För inte så många andra kommer göra det åt oss.
/ J

Ett riktigt NYTT år!

Vi har knappt hunnit skriva 2008, och redan är arbetet i full gång. Ingen rast, ingen ro. Inte på Operan. I mellandagarna hade vi musikaliska repetitioner inför den nya produktionen av Falstaff, som blir 2008's första premiär den 16 februari. Och som ska sändas digitalt till biografer den 19 februari. Men där jag kommer in först den 22 februari. Häromdagen träffades vi (nästan) alla för kollationering. Visning av skisser och modeller på scenografi och kostymer. Regissören presenterade sina idéer om verket. Otroligt spännande med en vacker och lustfylld scenografi signerad konstnären Lennart Jirlow, som för första gången samarbetar med Operan. Den känns mycket inspirerande! Jag är dock lite missnöjd över hundförbudet på scenen. Annars hade jag fått en riktig jakthund med mej som Ford. Det hade varit kul...
Så här i början på det nya året ger jag inga löften (förutom att jag tänker fortsätta min inslagna väg mot framgång, välstånd och lycka), men jag har några förhoppningar:
- att min familj hittar en vettig lösning på vår splittrade boendesituation.
- att vi får vara friska. (för en gångs skull...)
- att övergången till den nya Operachefen Birgitta Svendén blir smidig och påbörjas redan nu.
- att många fortsätter läsa min blogg. Eller börjar.
- att anbuden från de stora, internationella scenerna trillar in. Eller börjar.
Och slutligen
- att 2008 blir ett riktigt roligt, utvecklande och spännande år!
Välkomna att följa med på resan.
/ J

Vår bästa tid är nu?

Jan Malmsjö rasar. I en tv-intervju vägrar han till och med att höra avhopparen Michael Persbrandts namn, och gör korstecken som för att skydda sej mot smittan eller att bli förknippad med något så vederstyggligt. Det är ganska underhållande. Till och med lite fascinerande. Som en pjäs i verkligheten. Eller ett skådespel utan spelplats. För det intressanta är ju att skadan är sedan länge gjord. Och avhopparen uttalar sej inte. Och Dramaten verkar ha utagerat krisen. Kvar står kollegan (?) Malmsjö och rasar. Ursinnigt talar han om att Persbrandt "pissat på oss". Måhända. Mycket troligt. Men varför denna personliga vendetta inför media? Och hota med att inte förlänga sitt eget kontrakt. Är det inte en sak för Dramaten och dess ledning att sköta med Persbrandt? Det känns lite märkligt. Som ett skådespel. Utanför scenen.
/ J

En nobel operachef!

Så var det äntligen offentliggjort. Efter en lång period av rykten och spekulationer får Kungliga Operan en ny operachef till säsongen 2009/10. Hon heter inte helt otippat Birgitta Svendén. Hovsångerska och just nu rektor vid Operahögskolan. Klockan 10 idag samlades Operans personal för att ta del av nyheten. Och hon mottogs med en mycket hjärtlig applåd. Hon sade några väl valda ord om utnämningen, om helgens premiär på Oprhée och lite om sin syn på huset och dess resurser. Och sedan var det "back to work". För min del handlade det om lunchkonsert med julrepertoar. Fast i nya arrangemang av min kollega Ketil Hugaas. Och nu måste jag knäppa på TV-n för att se frun spela för Kungen och de andra. Nobeldagen.
/ J

Friskt vågat...

Host host. Ett ögonblick, så ska jag bara damma av bloggen lite. Det blev visst en liten paus. Ett litet höstlov. Eller kompledigt. Men nu är jag tillbaks. Efter en vecka med vattkoppor(dotterns alltså), och en triumfsorgblandad Così-målgång efter en mycket rolig och lustfylld höst. Tre produktioner på lika många år. 42 föreställningar. Nu får den nog vila lite. Cosi alltså. Inte jag. Men nu blir det fullt fokus på Falstaff. Det känns redan roligt, trots att vi knappt har börjat. Förra veckan hade vi ett första ensemble-rep. Och för att vara så här dags i processen tycker jag att det verkar lovande. Lite extra roligt är det när både dirigent (Morandi) och regissör (Pettersson) var rörande eniga om min insats. Redan på sångrum. Lovande, som sagt. Annars går snacket på Operan just nu mest om det kommande tillkännagivandet av ny operachef. Och hur nöjda alla inblandade är med Orphée och Mats Ek. Utan tvekan är en bra och ambitiös kommande operachef en ypperligt viktig och vital fråga. Men lika tveklöst kommer denna kommande chef liksom många företrädare arbeta i sin föregångares fotspår och fingeravtryck under en ganska vidsträckt period. Den som väntar sej resultat över en natt av en operachef väntar förgäves. Eller?
Gårdagens galakonsert firandes Kulturamas Operastudio 67's 40 år var en veritabel mastodonttillställning. En ganska imponerande samling svenska operasångare i en tretimmars-kavalkad av örongodis, ackompanjerade av den magnifike Bengt-Åke Lundin. Grattis Operastudion! Och tack för den tid jag fick. För mej, och många andra, en fantastisk startpunkt och en experimentiell tummelplats för ystra sångarkalvar.
Roligast igår var att få sjunga en duett ur min drömopera Hamlet med min idol Ingrid Tobiasson. När ska jag få sjunga hela det partiet? Och var? Jag kommer direkt.
Innan Falstaff helt tar form väntar förstås den vanliga julhetsen. I år något lugnare än vanligt. En adventskonsert. Två Messias. Tre lunchkonserter på Operan. Och del 4-6 av Juloratoriet. Alltemedan frun turnerar med både Radiosymfoniker och Filharmoniker till soligare breddgrader.
Slutligen ger jag bort en slogan helt gratis. Men det kanske redan är slutsålt.
"...för däremellan kommer Falstaff". Premiär 16 februari 2008.
/ J

Grotesco!

FANTASTISKT! Helt lysande. Och alldeles vansinnigt galet. Jag såg just en bit av första avsnittet av Grotesco (SVT). Bara beskrivningen lockar till skratt: Portal till Göteborg. När en topphemlig utgrävning i Skärmarbrink avslöjar en magisk portal som leder genom tid och rum till 1970-talets Göteborg ställs inte bara Sveriges utan hela världens säkerhet på spel...
Ja,det är roligt. Se det. Nu. Jag skrattar fortfarande.
/ J

Eftertankar

Som alltid kommer man på saker som man skulle ha sagt eller som man inte borde ha sagt långt efter själva sändningen. Efter fredagens Klassiskt Magasin har jag funderat litet på vad som sades och inte uttalades. Och vad som borde varit sagt. Mer borde pratats om den positiva kraften och hur Operan och andra arbetsgivare ska hantera detta "fria" media. Om man, som jag, bloggar helt självständigt om allt och det mesta inklusive min arbetsplats, ska jag vara fri att skriva nästan vad jag vill? Kan jag kritisera och/eller berömma Operan utan risk för repressalier? Var går gränserna? Vem bestämmer gränserna? Och ska man göra skillnad mellan bloggar initierade av arbetsgivaren och fristående, och kan man lita på att de förra håller en balanserad och personlig bild av en verklighet som också är intressant för läsaren? Eller är det just särarten och det personliga anslaget som är det intressanta? I programmet underströk Torbjörn Eriksson att även Operans chefsdramaturg bloggar, men INTE om sitt jobb. Varför inte? Är det hans eget val? Jag skulle gärna se bloggar som genomlyser både Operan och andra organisationer från en annan synvinkel. Som exempel kan jag nämna chefen för Chicago Opera Theater, som hängivet bloggar om sitt arbete som ledare för ett operahus. Och mycket annat... När får vi se det i Sverige? Eller är vi inte redo?
/ J

Klassiskt magasin

I fredags var jag inbjuden att deltaga i en debatt om bloggande i operavärlden i P2's Klassiskt Magasin. Inbjuden som bloggpionjär och en av de få sångare/solister som håller på. Med var också Torbjörn E, presschef på Operan. Han fick förklara lite om varför Operan först lanserade en blogg och sedan lade ner den innan den startat. Med på telefon var förstås också Expressens Gunilla Brodrej. Jag vet inte om det blev så mycket debatt egentligen. Det hettade aldrig riktigt till. Men lyssna själva här om ni missade det och är nyfikna...
Själv ska jag ha lite söndagsmatiné på Operan. Och det ska bli kul!
/ J

Inget Anna-gram

Nähä, det blidde ingen operablogg från Operan. Synd, tycker jag. Och lite märkligt. Och snopet. Men trots att det alltså de facto har hänt just ingenting så har man lyckats få lite publicitet mitt i värsta höststormarna från den andra Kungliga scenen. Persbrandt säger upp sej. Teatervärlden rasar. Det pratas om svek. Och om etik och moral. Och kollegor slutar i protest. Tänk om vi hade lite mer sånt på Operan... Men i operavärlden rasas det väldigt lite. Det accepteras väldigt mycket. Det pratas en del. Och mycket ouppklarat ligger och pyr i hörnen. För inte så länge sedan var det (faktiskt!) en fastanställd solist som sade upp sej från Operan. Men det var det ingen som skrev något om. Och ingen som rasade över. Kanske lite i smyg?
/ J

Operans första bloggare

Så lyder alltså rubriken på ett pressmeddelande från Operan. En blogg om arbetet med Orphée. Det sägs att den ska starta idag 15 oktober. Men än syns den inte till. Men ursäkta mej... Är det inte lite märkligt att man lyckats plötsligt "glömma bort" en bloggare som faktiskt varit på tapeten sedan början på 2006? Och som har en relativt stor och trogen läsarkrets. Både inom och utanför huset...
Men det är förstås inte på Operans eget initiativ. Och utom Operans kontroll.
Men Kungliga Operans första bloggare - det är jag! Allt annat är nummer två. Haha!
/ J