Bloggarytmik

Tjuren vid hornen. Rakt på bara. Börja låt bokstäverna dansa på skärmen. Bli uppbjuden och låt dej förföras. Bungy Jump.
Ja, jag vill inte direkt kalla det skrivkramp, men kanske lite b-låg-tryck. (Göteborgs-varning på den...)
Hoppas inte alla "fans" har tappat sugen och slutat läsa.
Vart tar tiden vägen? Inte bara alla förberedelser för Hell Week (nästa vecka). Man ska visst hinna deklarera också, när man nu ska hinna det(?). Det blir ju inte direkt lättare av att man har arkiverat alla viktiga papper i nåt slags kurragömma-system som inte ens jag kan fatta hur det fungerar. Hjälp!
Det är också "slutet" på min (ganska härliga) pappaperiod. Eftersom jag/vi sätter igång med Così i Karlstad så får vi pussla lite igen. Och Linda, som ska provspela till Radiosymfonikerna också. Vi gör det inte helt lätt för oss...
Jobba igen. På heltid. Hur gör man? Man vänjer sej fort. Jag kommer sakna det krävande, men ganska mysiga pappa-livet, med alla sina egna rutiner. Alla små äventyr som man fått skapa, och alla framsteg som man fått se. Både med sin dotter och med sej själv. Det vore kul med ett syskon så småningom.
Men det ska också bli skönt att komma igång på allvar med sångeriet igen.
Känns som toppformen är långt borta, men man har ju inte slitit ut sej direkt den senaste tiden.
Mina tankar just nu går till en kollega, som ligger svårt sjuk. Och till hans familj. Man blir plötsligt påmind om alltings bräcklighet och livets elaka vändingar.
Och plötsligt känns alla små vardagliga trivialiteter helt oviktiga.
Bara man får vara frisk. Och familjen. Så ska nog resten ordna sej. Eller?
/ J

Påskludium

Så där ja. Nu var äggen, fisken och köttbullarna ätna, och välbehövlig frisk östgötaluft insupen. Sköönt! Tillbaka i den gråbistra verkligheten väntar nu riktigt hårt arbete (förutom att vara pappa till Matilda!) fram till Vansinnesveckan. Första veckan i maj blir galen. Helt galen. Jag vet inte hur det ska gå till. Men det ska gå. På nåt sätt. Så här ser den ut. Tisdag: Första rep i Karlstad, Onsdag: rep i Göteborg, Torsdag: Föreställning (Onegin) i Stockholm, Fredag: Genrep + konsert 1 i Göteborg, Lördag: Konsert 2 i Göteborg. Kanske inte det allra bästa sättet att börja efter en pappa-period på? Men, det ska gå. På nåt sätt. Om inte annat bara för att visa att det går.
Steget från hemmapappalivet ut i sångarvärlden är mycket större och svårare än man tror. Till vissa andra jobb kan man nog bara kliva in genom entrén och utbrista: I'm back! Men här måste man göra en massa hårt arbete innan man kan börja igen. Och när ska man hinna det? När man har en unge som är vaken från sju till sju, så krymper möjligheterna till röstvård och förberedelser till noll. Man får sjunga upp sej på sagoböckerna, och passa på att studera material när hon sover. I bästa fall blir det en timme om dagen. Men inte så effektivt. Hur gör man? Det är inte lätt. Kvällarna är det som är kvar att utnyttja. Och nätterna. Men då kan man inte sjunga. Inte hemma. Och då kommer inte dagen efter heller att bli rolig. För hon står där klockan sju igen, lika glad som vanligt. Dottern, alltså. Ond cirkel, ekorrhjul eller spiral. Kärt barn har många namn.
Dessutom bär ju de små barnen på de mest djävulusiska baciller och bakterier och virus. Jättelämpligt för en sångare. Man har nästan glömt bort hur det kändes att vara frisk. Efter både RS-virus och en hel hop med envisa och återkommande förkylningar börjar man undra. Hur ska det då bli när hon börjar på dagis??? Om hon nu får någon plats. Vi börjar nästan misströsta lite där också. Vi har inte hört ett ljud. Än. Men det sista som överger trampolinen är hoppet. Har jag läst eller hört nånstans.
Om två veckor är vi där. Vansinnesveckan. Då ska jag ha lärt mej hela Cosi i ny svensk översättning, ha fräschat upp ryskan och regin i Onegin (eftersom det var ett drygt halvår sedan, och jag får hela två och en halv timmars repetition!) och dammat av Carmina Burana igen. Bara det? Enkel match.
Det är ju jag.
I'm back!
/ J

Du-da-mel!

Det blev alltså klart igår: Göteborgs Symfonikers nya chefsdirigent heter Gustavo Dudamel. Född 1981. Med energi som ett mindre kärnkraftverk och en omåttlig kärlek till musiken tog han Göteborg med storm. Och han saknar inte direkt andra intressenter... Tydligen får han nu typ ett anbud om dagen från olika orkestrar och operahus runtom i hela världen. Delegationer besöker honom överallt och uppvaktar. Snacka om att vara i ropet. Tre år med GSO. Minst. Alla var i totalt glädjerus igår. Det har varit en period nu med mindre positiva tongångar, men nu förbyttes alla moll-tonarter till klingande dur och hela huset verkade pånyttfött. Tänk så "lite" som behövs för att vända en hel ensemble. Åt båda hållen!
Efter konserten firades det förstås glatt med salsaorkester och dans natten lång.
Och vi hade barnvakt!
Nu bär det av mot Östergötland och lite påskfirande.
Med Dudamels Mahlers femma klingande i örongångarna. Ljuva toner.
Ta-ta-ta-taa och så vidare.
/ J
PS. Visste ni förresten att han (Dudamel) på sitt eget bröllop dirigerade den smärtsamt vackra Adagietto-satsen från just Femman för sin vackra fru och alla gästerna. Smörigt? Nej inte alls! DS.

Ännu en ny chefsdirigent

Så sällar sej även nationalorkestern GSO till den stora skaran svenska ensembler med ny chefsdirigent (efter Mario Venzago). Detta har inte blivit officiellt än, men det kommer att avslöjas inom kort, och därför vill jag inte kasta ut namn och sånt nu.
Men jag vet...
Det står ännu mer klart att Kungliga Operan står snart sagt helt ensamma på den svenska (eller skandinaviska) kartan. Utan musikalisk ledning och vägvisning. Fortfarande.
Alla andra scener och estrader skyltar nu (snart) med många nya och intressanta namn. En rolig och inspirerande tid väntar för både musiker, sångare och publik i Sverige. Grattis!
Kom igen Operan! Noseda blev ju inget med. Gå vidare. Våga satsa på ett nytt spännande namn. Ge oss en vägvisare. Tillsätt en musikchef värd namnet. Snart.
Glad påsk!
/ J

Ny chefsdirigent på GO

Ny chefsdirre på Göteborgsoperan blir Pietro Rizzo, kan man läsa här. Den senaste i raden nya, spännande namn på poster i Sverige. Under senaste året har vi fått höra om Harding, Ticciati, Manze, Swensen och Oramo. Men vad händer egentligen på dirigentfronten på Kungliga Operan? Musikchef? Chefsdirigent? Knyter man äntligen Morandi närmare till huset? Eller någon annan? Vi väntar med spänning...
Och varför dröjer man så länge med att presentera nästa säsong? Nu när intresset efter Ringen inte riktigt har svalnat vore väl lämpligt att smida medan järnet är varmt.
Ojdå, så roligt det där blev utan att det var meningen...
/ J

Sverige - fullt av inhoppare

De flesta har väl inte undgått att höra om Erika Sunnergårds makalösa debut på Metropolitan. Men hur många visste att det hände något liknande i måndags också?
Fast den här gången var det i London. Min gamle vän och kollega Nikola Matisic, som är Jette Parker Young Artist på the Royal Opera House, fick med bara några timmars varsel hoppa in i Eugen Onegin. Sjunga Lensky (istället för Rolando Villazon) mot Hvorostovsky och Amanda Roocroft. Inte kattskit, direkt.
Kuda, Kuda vi udalilis...
/ J

Jag & Beckham

Nu är det bekräftat. Jag och David Beckham har mycket mer gemensamt än många kanske har trott. Hur då tänker ni? Han spelar fotboll i Real Madrid eller engelska landslaget, jag i Kungliga Operans ensemble. Typ samma sak. The best of the best. Fast jag sitter ju oftast på bänken. När jag får chansen kan jag nog också slå ett par hyggliga "frisparkar", är ganska farlig på kanten, och jag gör alltid en bra insats för laget.
Men står man på transferlistan, så...
Men nu kommer det ju äntligen fram: Stackars David har svåra tvångstankar och kan inte sluta städa. Och jag med. Davids läskburkar måste stå i raka led i kylen. Jag förstår honom. För min del har det växt fram med pappaperioden. Kanske är det för att man tillbringar mer tid hemma (no kidding) och har lite större ansvar. Kanske har det med tidseffektiviteten att göra. Alla småbarnsföräldrar vet vad jag menar. Det finns inga som är så bra på att multi-taska som småbarnsföräldrar. Alltid minst två-tre saker samtidigt. Just nu bloggar jag samtidigt som jag dricker kaffe och tittar på "Desperate housewifes". Det är helt normalt. Ibland hamnar disken i tvättmaskinen, men oftast lyckas man på nåt sätt. Man är tvungen. Annars ligger man hopplöst efter.
Men en sak skiljer oss i alla fall:
David kan inte sluta tatuera sej. Han gillar smärtan. Jag har inte börjat. Än.
Men smärtan klarar jag nog.
Man är väl operasångare.
Och pappa.
/ J
PS. Apropå fotboll, pappor och smärta, läs det här och känn smärtan. Ajajaj. DS.

Tala med bönder på bönders vis

Det är inte alltid alldeles lätt att göra sej förstådd. Varken i dagligt tal eller på elektronisk väg. Mer viktigt än någonsin har det blivit att vara väldigt tydlig med vad man vill säga, och hur man säger det. Missförstånd är nog väldigt vanliga, speciellt nu med SMS och mail, där man inte kan uppfatta de subtila signaler som vi människor är vana vid att inkludera i tolkningen av meddelandet. Blickar, grimaser, kroppsspråk. Och ofta kan man tolka samma meddelande eller person på minst två helt skilda sätt. I operabranschen, där man som sångare alltid(?) är på desperat jakt efter feedback, respons eller synpunkter på sin insats, är det tyvärr inte alls ovanligt med personer (typ operachefer...) som talar eller skriver i gåtor. Som säger en sak, men menar en helt annan. Eller säger en sak till en person, för att sedan totalt vända i nästa sekund. Och som gammalt kryptobefäl kämpar man ibland lite för mycket för att hitta och tolka en undertext eller övertext som inte syns direkt med blotta ögat. Och det blir inte lättare när man börjar komma in på olika språk, och olika översättnings-tolkningar. Nu senast fick jag svar från Covent Garden efter mitt galna snabb-besök där i torsdags. Jag tycker inte jag kan tolka deras svar på annat sätt än "Hallå, vad tror du? Nu är det väl ändå dags att skola om sej kanske?". Andra försöker få mej att se det lite mer positivt. Som jag ser det kan det bara vara positivt om det faktiskt resulterar i något. Då, nu eller sen. Frågan är bara hur länge man orkar hålla på och fylla sej själv med förtroende, när det blåser motvind? Och vad gör man annars? Missförstå mej inte, konstruktiv kritik är väldigt bra. Men alltför sällsynt. I stället staplas klyschorna och de platta, artiga fraser på varann, och man går vidare i en falsk förhoppning om att det kanske inte var så dumt i alla fall. Men det var det. Och onödigt. Jag ska sluta provsjunga. Tror jag.
Låtom jobben komma till mej.
I helgen som kommer ska jag återförenas med Maria Magdalena kyrka, och ett stycke svensk Markuspassion. Ett trevligt verk av Fredrik Sixten. Jag är Kristus. På söndag.
Verkligen.
/ J

Skrockfull?

Tur att man inte är alltför skrockfull, eller flygrädd för den delen. Då hade nog gårdagen blivit ännu jobbigare. Det började redan på Landvetter. 06:00. Pigg? Knappast. Fick mitt boarding-card. Plats 13 F. Ingen bra start, men så långt var det väl OK. Men lite olustigt. Vissa bolag har ju helt enkelt tagit bort rad 13, förmodligen eftersom många är känsliga när det gäller flygning. Väl framme i London vandrade jag omkring i kvarteren runt Covent Garden innan min provsjungningstid, vid klockan 13. Ser ni mönstret? OK, det kanske är lite krystat. I London skulle man ju säga 1 pm. Men i alla fall. Efter uträttat värv tar jag mej ut till flygplatsen igen. Ljuvliga Stansted. Och vad får jag se? Flyget till Göteborg - Gate 13! Gulp! Något försenade kommer vi iväg. Kaptenen berättar att det är lite lätt turbulens över England. Fasten your seatbelts. Jag tittar mej omkring i den mycket tomma kabinen. Är det bara jag som börjar bli riktigt nervös? En snabb räkning får mej att börja leta efter fallskärmen. Antal passagerare: 13!!!
Mats Sundin, Mats Sundin, Mats Sundin.
Det är inte bara ett olycksnummer. Eller?
Nu gick resan bra. Jag kom hem ordentligt.
Vi får väl se om det var en signal på hur det går med ROH Covent Garden och mej. Inga höga förhoppningar...
Men det vore kul med lite medflyt nu för en gångs skull. Har varit lite för mycket stolpe ut nu den senaste tiden.
Kalla mej konstig, men jag förstår inte riktigt hur man ska kunna bedöma hur en sångare låter om man har provsjungningar i korsalen. Eller som ibland på Operan i Stockholm - Schweizeriet. Ett litet ensemblerum. Helt andra förutsättningar än "på riktigt". Och lite svårt för sångare att tända till ordentligt. Alla vet att det är en konstlad situation. Jag skulle önska att man hade fler provsjungningar på scenen. Det skulle vara mer ärligt mot sångarna. Men, ärligt talat: Hur många sångare får nuförtiden ett jobb efter en s k allmän provsjungning? Låter det cyniskt? Kanske, men nog handlar det lika mycket om rätt kontakter och bra (rätt?) management. Även i Sverige. Tror jag.
Förresten - varför har inte Ingvar Kamprad och IKEA tagit över lågprisflyget för länge sedan? Inte så att man måste bygga sitt plan själv, men tänk er ett bolag (blågula plan) där alla får köttbullar med mjölk eller gravad lax och alla åker ekonomiklass. Helt i Ingvars anda. Lockande? Ja, fast bara utan rad tretton, tack!
Tvi-tvi-tvi.
/ J
PS. Det är jättekul att få så mycket respons (mest positiv) för min blogg. Uppenbarligen tycker några att det är underhållande, och kanske till och med inspirerande. Jag trivs med den, och har lyckats dra in några fler i blogg-träsket. Men allvarligt John, nu var det lite länge sedan du skrev nåt nytt... DS

Covent Garden 12:45

Imorgon bitti, klockan 07:00 lyfter jag mot London. Mitt i all pappaledighet ska jag göra det omöjliga.
Provsjungning på The Royal Opera vid klockan 13:00 (lokal tid).
Jag tänkte sjunga Barberaren (Laranlalera, ovanligt faktiskt! Inte.) och kanske lite Eri Tu (Maskeradbalen).
Måste ju överraska lite...
Så håll alla svenska tummar imorgon. För mej. För framtiden. Och för galenskapen.
Återkommer med rapport.
/ J

Sing the Blues

Ibland tappar man lusten. Ibland känns allt lite grått.
Man tänker på det som borde varit, och på tiden som bara gått.
Och man sitter lite bredvid, med sitt kaffe och ser på.
Tänk, där skulle jag ha varit. Hur hade det varit då?

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Vem ska man lita på när allt rasar?
Vems ord väger tungt, när allt annat flyger lätt?
Se mot nya horisonter, mot nya mål.
Det är bara saknaden man inte tål.

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Den som alltid varit säker
Den som klarar allt med glans
Kan också vara liten
i livets galna dans.

Om jorden bara snurrat...

/ J

Copyright: Jesper Taube, 2006

Jag mötte Janne...

När Matilda var bara tre veckor gammal träffade hon en mycket trevlig man. Han hade just hållit ett inledningstal i Göteborgs Konserthus i samband med en konsert. Frank Martin's In Terra Pax var det visst. Han kom fram till henne bakom scenen, och sade: Gratulerar till ett mycket vackert litet barn! M har nog lite svårt att minnas det. Men idag blev han Sveriges nya utrikesminister.
Tack Janne. Grattis. Och lycka till.
/ J

Rampfeber - underhållning eller förnedring?

Är det bara jag som förundras och våndas över den mycket tydliga, och alltmer dominerande, TV-trenden med "antihjälts-program"? Vad är det som är så intressant och kul? Är vi så förtjusta i våra antihjältar, och deras misslyckanden? Idol och Let's dance var ju bara början. Och den senaste hemskheten drabbar (på sätt och vis) vårat eget skrå. Nu ska kändisar slängas ut på scenen, för att sjunga duett tillsammans med ett proffs. Lycka till! Rampfeber - jo, jag tackar. Och sen ska de sågas av den (ovanligt nog...) trehövdade juryn, där en av dem förstås är "snäll". Och sen ska alla ringa in. Och rösta, rösta för allt vad tygen håller. Gör inte folk nåt annat än sitter hemma och ringer in till TV? Tycker folk verkligen om det här? Är det känslan av att jag/vi (hemma i soffan) är mycket bättre än dom där uppe på scenen som folk njuter av. Eller tycker man att de är bra? För att vara amatörer, typ. Är detta på något sätt bra och utvecklande för branschen? Jag ställer mej något tvivlande.
Dessutom kan man mixtra lite med ljudet på ett sätt som inte riktigt går när Peppe dansar. Kom bara ihåg att jag varnat redan tidigare för Skating with Celebrities!!! Snart är den här, om inte vi säger stopp.
Jag säger stopp till Rampfeber!
Lite lustigt dock var att programmet sponsrades av en pan-pizza, ett kaffebröd och en viss värktablett (Inte den intelligenta). Det är humor! Som Operan, som sponsras av Apoteket. Lämpligt.
Själv hade jag ÄKTA rampfeber igår, när det var dags för Carmina Burana. Jag hade riktig noja innan, men jag lyckades konfrontera mina demoner och bestämde mej i sista stund för att kasta mej ut och sjunga stycket utantill. Läskigt, eftersom texten är himla knölig och svår att hålla reda på. Och låter typ likadan, nästan. Dessutom är det inte helt optimalt att kasta sej ut och in ur pappaledighet, när man ska sjunga ett så pass krävande stycke. Pust! Jag är i alla fall otroligt stolt. Det blev en riktigt bra konsert för alla inblandade. Och publiken var inte helt missnöjd. Jag fick till och med skriva autografer. En bra uppvärmning inför GSO i maj...
/ J

Blogg för barnen II

Hoppas jag inte har skrämt iväg er alla med min lilla kampanj. Det är inte tänkt att den ska vara huvudnumret, men ibland blir man bara helt vansinnig och desperat och känner att man måste göra något. Och här kan jag (ganska lätt) göra något bra, med er hjälp. När man hör allt vad som händer i världen, senast en man i England som förgrep sej på en tolvmånaders baby, så måste man göra nånting!!!
Dagens intäkt hittills är ungefär tio kronor. Fortsätt gärna!
Nåt helt annat: Idag hör man på nyheterna att män tar ut mer och mer pappadagar. Statistik från TCO. Vänta bara till fotbolls-VM och Friidrotts-EM i Göteborg i sommar...
Fast enligt min alldeles egen statistik, som är mycket färskare än TCO's, så kan jag understryka att fler och fler pappor visar sej på gatorna med vagnar. Idag räknade jag till åtminstone tio-tolv ensamma pappor. Och så jag. Det är lite intressant faktiskt. Papporna går nästan alltid ensamma, eller med sin fru/sambo/partner. Men när man möter mammagrupperna, som kommer som en hel armada med ibland fyra vagnar i bredd, gäller det att flytta på sej.
Imorgon bär det av med bebis och allt till hufvudstaden. Ett litet mingel-stopp på gamla Operan, och sedan rep inför Carmina Burana i övermorgon.
Om bara X2000 går som det ska.
/ J

Blogg för Barnen

Kära vänner/gäster:
När ni är inne och skummar på min fantastiska blogg uppmanar jag er att antingen googla något eller klicka på annonsen som finns på min sida. Detta ger nämligen helt automatiskt (!) lite intäkter till min blogg, som oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål. Närmare bestämt till Rädda Barnen. Det enda ni behöver göra är att trycka till. Eller googla lite. Var med och gör (lite) skillnad. Det kostar er alltså absolut ingenting!
Jag har snittat 45 visningar/dag senaste veckan. Inte så dåligt för en pappaledig sångare. Som inte har så där himla mycket att säga...
Om en vecka kommer jag börja redovisa hur det går, och sedan fortlöpande. Detta är ingen tidsbegränsad kampanj, utan kommar att pågå så länge jag fortsätter blogga.
Tryck till!!! Men glöm för all del inte bort att följa min blogg också. Ibland har jag lite att dela med mej av.
Till exempel har min dotter Matilda börjat gå själv precis i dagarna. Något ostadigt, men man kan riktigt se lyckan i hennes egna ögon. Och förvåning. Helt otroligt.
/ J

Dagen efter (för) Carola

Ojojoj, vilken spänning! Skulle Carolas hals hålla? Halsfluss eller trakit eller Gud vet vad det nu var. Det spelade ju inte någon roll nu, men det hördes att hon inte var helt 100 %. Nu blir det mycket intressant att se vad allas vår barndomsidol kan ställa till med nere i Aten... Vidare från kvalet?
Björn Kjellman sjöng ju tyvärr helt uppåt väggarna. Synd. Och den där hatten, jag vet inte riktigt.
Hela finalen kändes faktiskt något avslagen. Alla visste att det var Carola för hela slanten. Kikki fick två poäng. Grattis. Eller?
Tänk om vi skulle ha en tillställning av det här formatet i operavärlden. Vad bisarrt! Vem skulle i så fall vara operavärldens Carola? Eller skulle alla vara mest Kikki? Eller Roger Pontare kanske? Loa kan ju vara konferencier i all fall. Symfonin ljuder stark och fin!
Det närmaste jag har kommit den här typen av arrangemang är nog när vi gjorde det helgalna projektet "Slave to the Rhythm" på Gustav Adolfs Torg 2002 (tror jag att det var). En fantastisk sommarvecka. Bogdan Szyber och Carina Reich hade på nåt sätt lyckats föra ihop några vilsna operasångare med 16 dragspelare, Mats & Morgan och ett helt hysteriskt medley på cirka 50 minuter. Jag fick sjunga bl a Ted Gärdestads "Satellit" och Tom Jones "It's not unusual" inför 15.000 personer varje kväll. Underbart!
Apropå ingenting: Har ni tänkt på att Symfonin och Elysions Golden Star (Finns det inte ett typ kryssningsskepp som heter så?) inte bara har vissa kult-paralleller, de går faktiskt i samma tonart!!! Hmmm. Na-na-na-na-naa. Tillfällighet???
Det är kanske dags för en återgång till gamla tider, då Ingvar Wixell tävlade mot sej själv. Låten i centrum?
Farväl, Melodifestival 2006.
/ J

Tala ur skägget 2?

På min blogg skriver jag precis vad jag vill. Ibland låter jag associationerna vandra helt fritt, och jag förstår om de kan råka inkräkta på ert privata territorium. Det kan inte hjälpas. Kanske kan jag ibland inte helt fullfölja alla tankegångar och ställningstaganden. Varför? Som kulturarbetare/sångare, oavsett anställningsvillkor, känns det inte helt säkert att vädra ALLA avgaser och avfall här på bloggen. Kanske är man hindrad av diverse avtal och andra mindre moraliska förpliktelser. Men allt har sin tid... En del måste man ju spara till sina memoarer också:-)
Säkert kan mina tankar också vara något ofullständiga och ibland helt obegripliga, men vilkas tankar är inte det då och då? För mej är denna blogg först och främst en process för mej själv. Inte ett sätt att synas för andra, eller ett sätt att kommunicera med folk. Utan en slags terapi. Konstigt? Kanske. Men faktiskt inte helt vansinnigt. Jag känner att det funkar. Hjärnan och hjärtat pumpar idéer och impulser till mej. Fingrarna svarar. Bättre än mina taffliga pianolektioner i skolåldern. Tyvärr. Nu hade jag uppskattat fingersättningen mycket bättre. Men jag kunde i alla fall briljera i lumpen med ett tangent-snitt på över 400 t/min. Wow!
Idag kunde jag för första gången på en vecka sjunga ordentligt. Skönt. Nu måste jag verkligen sätta Carmina Burana i rösten igen. Det är inte helt lätt. Kräver lite jobb. De "starka" partierna är ingen match (förutom de 12 höga G'na), men jag tycker det lyriska partiet "Dies, nox et omnia" är det absolut svåraste. Man måste hitta en bra mixed voice som funkar. Alltså en blandning av falsett och helröst. Och nu, med en snorig ettåring och taskig nattsömn har min mixedvoice varit på sistaminuten-semester till Egypten. Typiskt.
Ryktet säger att konserten på torsdag är i stort sett slutsåld. Jättekul! Balkongplatser kan finnas. Om ni inte har läst eller hört det, så är de andra solisterna Kerstin Avemo och Gösta Zachrisson. Dirigent är Gunnar Julin, Dir Mus KTH.
Och platsen är alltså Nybrokajen 11.
/ J
PS. Detta skrev jag inte alls med 400 t/min. Det är ju fredag kväll. DS.
PS 2. Jag tror att Carola kommer vinna imorgon, men jag hoppas att Björn Kjellman lyckas bra. Älskar du livet, så lev det nu med mej. Skulle kunna vara nationalsången för min blogg. Yeah right. DS 2.
PS 3. Kommer inte förrän i november. Tidigast. DS3.

Tala ur skägget?

Omnia sol temperat purus et subtilis
Novo mundo reserat faciem Aprilis

Nästa vecka blir det lite "uppvärmning" inför min debut med nationalorkestern GSO i början på maj. Det har varit lite osäkert om det gick att kombinera med Onegin på Operan, men det verkar som vi ska kunna lösa det, trots Operans bristande empati. Cross your fingers...
Välkomna till Nybrokajen 11 på torsdag 23 mars. Det blir av i alla fall!

Wafna! Wafna!
Quid fecisti sors turpissima?
Nostre vite gaudia abstulisti omnia!

/J

Förskola, eller inte?

Idag är första måndagen efter Matildas ettårsdag. Idag skulle hon ha börjat på förskola. Det trodde vi inte ens själva, men vi har i alla fall begärt detta. Det handlar om köplats. Döm om vår förvåning när dagen idag kommer, och vi inte har hört ett enda ljud från vår kära stadsdel och dess underbara tjänstekvinnor. Inte ens ett litet tyvärr, ni får vänta. Inte ett ljud. När vi för några veckor sedan stötte på och undrade hur det skulle bli med den där utredningen om barnpassning på obekväm arbetstid som utlovats i januari, så fick vi snabbt svar: Den ansvarige är sjukskriven. Det blir ingen utredning förrän ni fått besked om ni får ordinarie plats. Så, nu väntar vi med spänning. Ska Matilda få någon plats? Helst innan hon flyttar hemifrån. Vore ju himla käckt med ett besked någon gång, så man kanske kan planera sitt något röriga liv.
Att försöka kombinera pappaledighet med att vara "frilansande" sångare är inget jag rekommenderar. Det är ju inte direkt bara att stämpla ut och sedan komma tillbaka några månader senare. Nu måste ju ordnas jobb för flera år framöver, och provsjungningar måste göras. Nu. Och helst ska man ju hinna förbereda sej lite. En helt ny översättning av Cosi ligger och väntar på mej. Jag har börjat, men det är ett digert arbete. När ska man hinna? Och orka?
Som den uppmärksamme har noterat har jag ändrat lite på min blogg. Kommentarfunktionen är borttagen. Inte så många som använt den. Och det passade inte riktigt mej heller. Inte det att jag inte vill ha comments, men det finns för många sätt att nå mej på ändå. Det blir helt enkelt för mycket jobb för mej att kolla hela tiden. Måste ransonera. Maila eller ring eller skriv ett vykort eller skicka flaskpost om ni vill nåt. Och på förekommen anledning (Henrik...) har jag även tagit bort funktionen maila vidare till en vän. Om ni gillar bloggen, skicka vänner en länk eller ge dem adressen direkt. Det var alltså inte ett sätt att maila till mej, som man kanske trodde. Hmmm. Det gör man lättast via min profilsida. Länk överst till höger.
Synpunkter och glada tillrop mottages tacksamt, men inte längre här.
Måste öva. Och byta blöjor. Tralala.
/ J

Grattis Matilda!

En sån här dag är det lätt att bli lite sentimental och titta tillbaks. För ett år sedan var det verkligen helt annorlunda, och man var på en helt annan plats. Och jag pratar inte om Melodifestivalen. För ett år sedan var vi med om en upplevelse som slår det mesta. Vår älskade dotter kom till världen. För exakt ett år sedan låg vi, trötta och lyckliga, och luktade på vår lilla dotter. Ett år. Gud, vad tiden har rusat iväg. Och plötsligt står dottern där, med sju tänder i munnen, och säger: Heäöeäöj! Helt obeskrivligt. Vad var det som hände? Och samma dag får man se Carola dominera totalt. Det är inte utan att man får lite gammal ståpäls. Jag menar, den som var med i svängen redan 1983 vet vad det handlar om. Carola är drottning. Punkt. Och ikväll var Björn kung. Kungligt.

Men idag handlar det förstås mest om Matilda. Tack för att du finns. Jag har lärt mej så mycket av dej. Och om mej.
Älskar du livet? I evighet? Ja!

/ J