Vår i lungorna

Vilken vår-chock! Från ingenstans kom den smygande. Och lovade att stanna. Härligt! Mera sol. Nu! Synd bara att man är dyng-förkyld och dottern likaså. Men en liten sväng till parken blir det i alla fall. Där kan man väl knappast smitta? Och det eviga (?) traglandet med mina "kära" moderna projekt framöver gör mej inte friskare just nu. Suck! Längtar till hösten, då jag får återgå till min Mozart. Och min Verdi. Varför kan det aldrig bli en bra blandning. Allt kommer bara på en gång. Men det var i alla fall kul att dottern fick en ordentlig två-årsdag. Innan förkylningen slog till för fullt. Med litet kalas och tårta och presenter. Två år. Hur snabbt gick inte det? Sjukt snabbt. De var innehållsrika. Och lärorika. Och omvälvande. Och alldeles... alldeles underbara.
Och när man plötsligt nås av några vänners ofattbart sorgliga besked kan man bara sorgsamt konstatera att livet är grymt. Och orättvist. Och ibland ofattbart.
Ganska ofta, faktiskt.
/ J

Guldmasken III - Vinna eller försvinna?

Jag noterar att det faktiskt inte bara är jag som tycker att priset Guldmasken klingar lite ihåligt och ifrågasätter dess värde och plats i utmärkelsevärlden. I SvD tar man upp ämnet, men det verkar som man hellre ser priset försvinna än att utvidga och berättiga dess verkliga existens. Varför? Är det Jante som spökar? Problematiken med orättvis bedömning och hur juryn ska hinna med känns lite märklig. Att ägarförhållanden skulle påverka musikalens kvalitet vet jag inte riktigt heller. Visst, de statsunderstödda teatrarna har en annan budget. Men för en helt annan repertoar. Privatteatrarna kan satsa allt på ett kort. Så varför spelar man då musikal fem dagar i veckan på ett operahus? För att publiken kräver det? Eller för att staten kräver det? Eller för att det ofta säljer bättre än obskyra operaverk, och ger möjlighet att satsa på mer riskabla projekt? Finns säkert lika många svar som frågor.
Men någon opera-Guldmask lär vi knappast få se. Vi får nog starta en helt egen gala i så fall. Hurra för oss!
/ J

The Scottish Play

Inte lika helt i skymundan som Kungliga Operan presenterade igår Göteborgsoperan sin nästa säsong. På operasidan välkomnar vi en fransk pärla, som alltför sällan spelas i Sverige. Faust av Gounod. Kommer snart spelas i både Göteborg och Malmö. Samtidigt. Sedan kommer Barberaren i Sevilla tillbaka. Och sen kommer en ny Figaros Bröllop. På svenska. Och säsongen avslutas med Eugen Onegin. Och Verdis Macbeth. Bra grejer. I teorin. Men hur mycket krockar ska vi ha i repertoaren på svenska operascener egentligen? Det blir ju lite fånigt när samma pjäs faktiskt dyker upp på Sveriges alla tre stora operascener inom en tvåårsperiod. Bryr man sej inte, eller tror man inte att det spelar någon roll? Och som vanligt kommer Stockholm alltid lite efter... Den skotska pjäsen har premiär på Malmö Opera redan om två veckor. Nästa säsong gör man alltså den i Göteborg. Och lite senare i Stockholm. Fantasi? Samordning? Eller kanske lite kommunikation? Om det ändå var så att man gjorde samproduktioner för att spara pengar, eller att låta publik från fler delar av landet njuta av samma vackra produktion. Men nej. Tre olika. Precis som Traviata nyss. Och Eugen Onegin. Och Figaros Bröllop. Och så vidare... Sverige är för litet för att motivera såna fatala krockar hela tiden. Och det finns så mycket att välja på. Men det är klart, när sångarna blir sjuka är det ju bra att ha andra till hands på nära håll. En ny typ av besparing. Men en typ av kulturskymning också. Jag är av den starka övertygelsen att man måste våga lite mer. Ta ut svängarna. Jag berömmer Malmö som gör det både nu och nästa säsong. Med en favorit som tyvärr aldrig spelas i Sverige. La Fanciulla del West. Puccini i vilda västern. Boka in redan nu. Den kommer inte krocka. Och kören kommer inte lyfta några kulisser.
/ J

Guldmasken II - eller Vem drog ur proppen?

Föga överraskande och säkerligen välförtjänt tog musikalen (efter filmen) Singin' in the rain hem hela nio Guldmasker. Frågan är inte om de var värda detta. Men om inget annat värt namnet är gjort på musikalområdet under året är det ju ganska lätt att vinna. Om man väljer att begränsa urvalsområdet till bara privatteatrar. Och bara Stockholm. Då är det svåra att hitta lämpliga motkandidater till den enda större produktion som haft premiär under året. Återigen ställer jag mej frågan varför man väljer att ha en gala överhuvudtaget, när urvalet är så snävt och inavlat och de flesta står utanför än de som faktiskt är på röda mattan. Varför vågar man inte öppna t ex för musikalinsatser på andra scener, när många av de större scenerna ute i landet spelar musikal av hög klass? Och varför finns inte opera och dans med alls? Det känns som om alla skulle vinna på det. Guldmasken skulle vinna i status och vara åtråvärd för många. Själva galan skulle kunna vara mer än en vanlig firmafest för några utvalda. En värdig utmanare till Guldbaggegalan. Varför inte? Och man skulle även inom den opera- och dansgrenen kunna belöna högst framstående insatser och bragder. Återigen, varför inte?
Annars borde man nog lägga ner Guldmasken. Jag menar, firmafest kan ni ju ha i alla fall.
Förresten, Singin' in the rain. Det är ju min egen signaturmelodi nuförtiden. Så är det att bo i Göteborg. Jag lovar.
/ J

Ungdomens hus?

Alltmedan kravaller och kaos råder i Köpenhamn och man börjat rivandet av Ungdomens hus har vi i Stockholm ett fallfärdigt operahus som helst borde rivas, men nu (dvs 2010) ska renoveras och lappas och lagas för massa miljoner. Och det behövs. Samtidigt som man jobbar för ett nytt operahus. I nästan ett år ska operan vara stängd. Under tiden ska vi (eller dom?) turnera runt i folkparkerna och/eller spela någon annanstans. Cirkus har nämnts. Och visst är vi sång-akrobater. Men är det verkligen en bra operascen? Även tillfälligt. Och är den ledig? Kolla med Robert Wells. Han kanske är klar 2010. Kanske.
Läs mer här hos Mitt i musiken. Som numera finns både i p2 och p1. Förvirringen är total.
/ J

Nästa säsong

Helt i skymundan och lite i förbifarten presenterades Kungliga Operans nästa säsong. Någon som har sett notisen? Inte ett ord på hemsidan. Märkligt! Man är väl inte direkt förvånad, men undrar lite stilla varför man inte slår på den stora trumma som finns till hands. Varför inte försöka skapa lite spänning kring presentationen? Göra det till ett efterlängtat event.
Jämför t ex med Dramaten. Där skapas varje år en dramatisk och nyfiken spänning när man presenterar kommande säsong. Och man får känslan av att artisterna faktiskt är både närvarande och medverkande. Och inför nästa säsong har Operan ju ett gyllene läge. Eller vad sägs om en ny Orphée i regi av Mats Ek. med Ann-Sofie von Otter och Anna Larsson i huvudrollen. Eller en helt ny Falstaff. Med hela Sveriges Loa i huvudrollen. Och en ny(-gammal) Askungen. Med Malena Ernman. En ny Cosi fan Tutte. "Nu äntligen med Jesper Taube". Och så förstås En Ring som är på väg att slutas. Aj! Det där blev lite roligare än vad jag hade tänkt. Kort sagt, en säsong som jag tycker att man inte behöver skämmas för. Inte än! Det finns annat som man kanske borde skämmas mer över, men det är en annan historia...
För er som är intresserade kan jag då påpeka att jag (faktiskt) medverkar i tre av dessa nykomlingar. Ja, Cosi har visserligen premiär redan sent i vår. Utan mej. Och man kommer förmodligen inte kunna läsa om mej i recensioner från premiärerna. Men tro mej, jag kommer att medverka i tre nya produktioner nästa säsong. Cosi fan Tutte. Falstaff. Och Askungen. På Kungliga Operan.
Så nu vet ni det. Och ska ni läsa mer om det, så får ni nog komma tillbaka hit. Tyvärr.
Välkomna!
/ J

Met på svenskar?

Häromdagen släppte Metropolitan Opera information om sin nästa säsong. Den kan man läsa om här. Första säsongen för nya ledningen. Mycket spännande. Men en fråga ställer man sej direkt. Kanske har vi blivit bortskämda de senaste åren. Men - var är svenskarna? Alla våra högklassiga stjärnor? Inte ett namn så långt ögat når. De kanske gömmer sej i kulissen. Eller har Met blivit mätt? På svenskar?
/ J

En för alla - alla för varann?

Förvirringen är total. Eller kanske är den gudomliga klarheten alldeles uppenbar. Mats Almgren som repeterar Gurnemanz i Göteborg hoppade in och räddade premiären på Parsifal i Karlstad i lördags. Och Tomas Lind är hela Sveriges Alfredo i Traviata. Igår i Göteborg. Ikväll i Stockholm. Är det en ny medveten strategi av Göteborgsoperan att skuggplanera och ständigt ha sångare beredda bakom glas? Krossas endast i nödfall. För första gången ser man en liten fördel med dessa eviga repertoarkrockar i lilla Opera-Sverige. Och den fatala nackdelen om en sångare är tätt uppbokad på flera av scenerna samtidigt. Faller en så - falleralla.
/ J

Vardag på Staatsoper

Mitt besök i Wien var ju inte endast en provsjungning. Jag fick se två föreställningar också. Fast ingen med Rolando Villazon. Han skulle ha sjungit i Bohème, men han var visst lite sjuk och ställde in. Jag önskar att jag kunde säga att båda föreställningarna var i absolut världsklass och att jag är helt uppfylld och inspirerad av dom. Men det kan jag inte. Två traditionella och vackra uppsättningar. Men ack så tråkiga. Inget samspel. Inga känslor. Inga gnistor. Bara slätstruken sång. I bästa fall. En Kärleksdryck utan kärlek. Och inte så mycket bubblor i drycken heller. Och en Zeffirelli-Bohème, som förstås brottades med interna oklarheter pga tenorbytet. Men ändå? Hallå! Var är stämningen? Var är samspelet? Var är timingen? Inte alls så imponerande. Det som var imponerande var intresset och engagemanget hos mina ståplatskamrater på Boheme. På Staatsoper finns det nämligen ståplatser. Som inte kan förköpas. Man köar samma dag i cirka två timmar. Sen får man köpa sin biljett (bara en!) och köa lite igen. Till slut får ungefär ett hundratal stå på bästa plats mitt framför scenen på parkett. Eller högst upp om man vill. Och priset är € 3.50. Fantastiskt! Och märkligt. Några meter ifrån tanterna med håren och de stora pärlhalsbanden trängs turister, icke bemedlade och ungdomar. Ja, faktiskt. Jag gjorde ingen statistisk gallup, men jag blev mycket glatt överraskad. En ganska stor del av ståplatspubliken var ungdomar. Inte bara turister. Utan helt vanliga ungdomar som ville se och höra lite opera. Utan att behöva betala en hel månadslön. Framtiden för opera kanske inte är helt becksvart?
/ J

Röster-rike

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det finns mycket att skriva och berätta om mitt lilla äventyr i Wien och på Wiener Staatsoper. Så här några dagar efter känns det något overkligt, och helt vansinnigt. Men det hände. Tror jag i alla fall...
Att bara beträda denna smått heliga sångarmark kändes ganska stort. Att stå där på scenen och blicka ut över den enorma salongen, med alla loger och balkonger som fortsätter ända upp i himlen. Och långt därborta. Där sitter några människor och lyssnar och antecknar. Nu är det min tur. Här och nu. Gasen i botten. Fast med kontroll. Och verka avslappnad och cool. Hur då? Hjärtat slår som aldrig förut. Och halsen känns torr som Gobiöknen. Tungan är fast i gommen och jag börjar få tunnelseende. Kanske har jag tappat linsen. Vad var det jag skulle sjunga? Vad gör jag här egentligen? Andas. La-ran-la-lera! La-ran-la-la!
Vi hoppar tillbaka till några minuter tidigare: Efter ett kort möte med pianisten står jag tillsammans med tre andra mer eller mindre nervösa sångare i korridoren precis utanför stora scenen på Wiener Staatsoper. På scenen pågår fortfarande repetition. Man håller på med Massenet's Manon. En ny produktion med Roberto Alagna och Anna Netrebko, två av operavärldens största stjärnor. Det låter fantastiskt, till och med från avstånd genom dörren. Klockan slår två, och repetitionen är slut. Ut genom dörren strömmar korister och personal. Där kommer Roberto Alagna. Han är väldigt kort, men verkar avslappnad och morsar på flera i korridoren. De två tenorer som snart skulle provsjunga såg plötsligt mindre avslappnade ut. Och där skrider stjärnsopranen Anna Netrebko förbi. Tillsammans med två kollegor drar hon iväg på lunch. Hon är vacker. Och för ett ögonblick glömmer vi att vi ska kasta oss ut i lejongropen. Men bara för ett ögonblick. Mera vatten. Måste prova rösten. Jag kan ju ha tappat den någonstans i korridoren. Pim pim pim. Måtte det gå vägen. Ryktet går i korridoren. Chefen själv, Ioan Holender är inte på plats. Men provsjungningen är igång. Vad innebär det? Är det positivt? Eller är vi här helt i onödan idag? Sopranen sjunger en Verdi-aria. Låter bra. Mycket bra. Hon kommer säkert få jobb. Direkt. De vill höra mer av henne. Men emellan tar vi en tenor. Den spanska tenoren tar sats, och levererar höga toner på rad i Regementets Dotter. Men är det tillräckligt bra? Jag vankar av och an i korridoren och prövar rösten konstant. Är den kvar? Ska jag springa mot utgången? Eller gömma mej i någon loge, och hoppas att ingen hittar mej? Dags för sångare nummer tre. Nu går ryktet igen. Holender är på plats. Samtidigt rusar dirigenten Bertrand de Billy förbi. Han hade stannat några minuter för att lyssna, och gav sopranen beröm. Den andra tenoren sjunger nu. Han var amerikan, och såg ut som Ben Affleck. Che gelida manina. Det låter också bra. Nu är det bara jag kvar. Måste göra ett bra första intryck. - Herr Taube, you're next. På väg in får jag nya besked. De vill höra sopranen igen. Holender missade ju hennes första. Jag får vänta i kulissen medan hon sjunger Wagner. Och snart är tiden ute. Just snyggt. Till slut är det dags. Nu är det jag. Här och nu. Leverera. Eller byt jobb. La-ran-la-lera!
Fortsättning följer...
/ J

Rolando eller Joseph?

Som man kan läsa här är tydligen Rolando Villazòn inte helt kurant, och ställde med kort varsel in Boheme på Wiener Staatsoper härom kvällen. Som tur var hade de Joseph Calleja (min gamla Boheme-kompis) i krokarna, och han kastade sej in och räddade kvällen. Så nu får vi se om jag får se Joseph i Kärleksdrycken. Eller om det blir Joseph i Boheme. Eller Rolando. Kul ska det bli i alla fall...
/ J

Tredje gången gillt?

När slutackordet klingade ut för sista gången den 5 november 2006 i Karlstad, och vi försökte för sista gången klämma oss förbi de stackare som köpt biljetter på första bänk utan att veta vad som väntade dom, trodde jag faktiskt att det var sista gången jag sjöng Guglielmo i Così fan Tutte. Så fel man kan ha... Sedan några dagar tillbaka har min höstsäsong på Kgl. Operan totalt ändrats från Eugen Onegin till Così. Ny uppsättning. Min tredje Così på lika många år. Nu med bara tre veckors rep. Eftersom det (förstås) är andra-besättning. Ironiskt nog (som jag skrivit om tidigare) kändes det som vi bara repade typ tre veckor i Karlstad också. Resten var mer eller mindre utfyllnad. Utan demonregissören. Och första gången i Ystad hade vi också drygt tre veckor. Och det gick. Så det ska nog gå bra. Vid en hastig genomläsning av Operans version av Così kan jag säga direkt att den kommer bli minst en timme kortare än senast. Språng och strykningar all over the place. En helt annan pjäs. Hoppas jag kan hålla isär versionerna bara! Tur att man är ung och alert.
Men först ska jag ner till Wien och ge järnet. Imorgon lyfter jag. Och på fredag är jag tillbaks igen. Fingers crossed! Halz- und Beinbruch! In Bocca Lupo!
La-ran-la-lera!
/ J

Veckans tenor

För er som inte ska se honom på Wiener Staatsoper i dagarna rekommenderar jag konserten på svt på söndag. Killen är ganska kompetent. Jag återkommer när jag hört honom (live) i Bohème. Snart.
/ J

Nymodigheter och gammalt tänkande

Ungefär samtidigt som Microsoft lanserar sin alltför ofärdiga och skrämmande dåligt fungerande senaste produkt Windows Vista (kanske borde döpts till Visst, ja?) lanserar Kungliga Operan sitt intranät. Ta-taa! Med datakiosker i hela korridorerna. Och en hel del problem redan nu... Meningen är ju att man ska kunna logga in sej från var som helst. Men icke. Helst ska man alltså befinna sej på Operan. Då ställer den kloke sej frågan: Om man nu är på Operan, kan man inte bara ta reda på den informationen på plats? Per telefon? Eller ta trappan upp. Hiss finns. Nyckelordet, som jag ser det är Användarvänlighet. Utan den så är hela intranätet fullkomligt skräp och helt onödigt. Och nu kommer förklaringar och små fixar på alla problem. Och jag säger bara: Varför då? Är det inte färdigt? Dåligt underbyggt? Vad är problemet? Använder man måhända Windows Vista? Året är 2007. Men inte riktigt överallt.
/ J

Guldmasken - varför?

I dagarna har det tillkännagjorts årets främsta insatser inom scenkonsten(dvs pjäser och musikaler som haft premiär på privatteatrar i företrädesvis Stockholm mellan 1 feb 2006 och 31 jan 2007...). Föga spännande och oväntat är Singin' in the rain nominerad till minst 10 kategorier. Säkert till bästa regn. Men känns det inte lite väl navelskådande? Och märkligt? Varför kan man bli nominerad till en föreställning som faktiskt gått förut ( Linda Bengtzing - Rent)? Varför är det bara nomineringar till Stockholm? Varför finns inte andra teatrar överhuvudtaget med? Är alla andra så dåliga, eller ligger det annat bakom? Ta bara Värmlandsoperan som exempel. Där "måste" man spela musikal varje säsong för att överleva. Och ganska ofta gör man det med stor framgång. Både publikt och konstnärligt. Under året som gått (Guldmaskåret) har två extraordinära musikaler gjorts i Karlstad, Jekyll & Hyde med Christer Nerfont samt nyligen hyllade Sweeney Todd. Jag har tyvärr inga egna erfarenheter av dessa, men många har understrykit att båda dessa föreställningar har varit absolut strålande. Men de spelas ju inte på privatteater i Stockholm. På samma sätt "ratas" t ex Cats på Göteborgsoperan, Tolvskillingsoperan på Stadsteatern och åtskilliga andra. Varför då? Och till vilken nytta? Borde inte ett bredare underlag också ge ett bättre ansikte åt Guldmasken själv? En insats är ju en insats är ju en insats. Eller? Och nu slänger jag in den riktiga vedklabben: Varför inte ta ett steg till? Några nya förslag på klasser i Guldmasken: Årets produktion - Opera, Årets manliga/kvinnliga huvudroll- Opera. Kanske också dans? Är detta helt uppåt väggarna? Jag tror faktiskt att det skulle skapa lite mer pondus och trovärdighet åt ett relativt dammigt och introvert pris. Scenkonsten är större än bara halvdana musikalförsök på privatteatrar i Stockholm. Och hela den världen är värd att navelskådas. Noggrant. Tycker jag.

Schlaget kan börja

Visst är det roligt nästan jämt. Men ibland är det inte fullt lika uppåt. I fredags ringde de från dagis och berättade att dottern var hängig och hade lite problem i de bakre regionerna. Vi har (något panikslagna) läst det stora anslaget varje dag den här veckan: DET GÅR VINTERKRÄKSJUKA PÅ AVDELNINGEN! Och nu var det då våran tur. Eller? Ja, både dottern och jag har sett bättre dagar. Och frun är i Stockholm. Hjälp! En märklig blandning av magsjuka och halsont. Otroligt plågsamt, faktiskt. Tänk er själva. Inte helt balanserad i magen. Och så kommer en hostattack, som inte går att stoppa... Ja, ni förstår säkert.
Natten (vilken natt?) trasades sönder i ett antal besök på blöjbordet och toaletten, och nu blir det bara inne och vila hela helgen. Förutom ett litet besök på apoteket. Mera suppar åt folket! Vilken rackarns timing att det är första delfinalen i det stora Melodikalaset ikväll. Efter att ha skumlyssnat igenom dagens bidrag kontaterar jag följande: Även i en proppfull blöjhink kommer något slutligen att ligga överst. Därför tror jag att Anna Book och Tommy Nilsson går vidare. Mest på gamla meriter. Och lite G:son. Resten var verkligen inte spännande. Mest ser jag fram emot Luuk's överraskningsinledning. Hoppas Sverige vinner, så han kan leda hela stora finalen nästa år. Men då måste det till lite mer än kvällens bidrag. Kanske en Magnus Uggla eller The Ark. Host-host.
/ J

In Wien-o veritas?

Kryptiskt? Ja, kanske. Förklaringen kommer här. För hemskt länge sedan var jag i Wien för en provsjungning på Staatsoper. En typisk vardag för en sångare. Inte på stora scenen, utan en första gallring i repsal. Men inför hela ledningen. Typ 14 personer... Självklart var jag sjuk, och fullproppad med alla möjliga medikamenter. Trots det lyckades jag faktiskt pressa fram en riktigt hyfsad Barberare följt av en kompetent Greve. Jag var högst osäker själv, men redan då ville de att jag skulle komma tillbaka. En s k call-back! Och nu på stora scenen. Gulp. Och jag fick flera datum att välja mellan. Av olika anledningar (dvs Operan) passade tyvärr inte datumen, och sedan har det liksom runnit en del vatten under både svenska och österrikiska broar. Plötsligt poppar idag ett mail fram: Kan Herr Taube möjligtvis komma ner i februari för fortsatt audition? Kan jag? Jajamensan! Jag redovisar inte precis när det händer, men lovar att rapportera allt från Wien. Håll tummarna!
/ J

Svart som natten

Vad är nu detta? Ny design igen? Hur ska han ha det? Ja, man måste väl förnya sej lite ibland. Medger att den förra designen inte var så lyckad. Man är ju inte sämre än att man kan erkänna sina misstag...
Svart känns som det passar bra just nu. En vacker färg. Som man ser lite smalare ut i. Men ämnesvalen och texterna kommer inte vara smala. Ja, kanske ibland. Men det är ju som det är.
Håll till godo, mina trogna (?) läsare.
Och utanför fönstret är det svart. Som natten. Eller själen. Välj själva.
/ J

Leo Nucci - Il Primo Baritono Assoluto

Barytonen Leo Nucci firade nyligen 40 år som sångare, varav 30 med La Scala i Milano. Den 15 januari gjorde han en makalös recital (konsert) på just La Scala, där han framförde arior ur operor han medverkat i under sina 30 år!! 14 arior på samma konsert!!!!!! Fatta! Otroligt mäktig uppvisning av en av världens främst Verdi-barytoner.

Här är självaste låtlistan:
1. Largo al Factotum ur Barberaren i Sevilla (som liten uppvärmning...)
2. Cruda funesta smania ur Lucia di Lammermoor
3. Come Paride vezzoso ur L'Elisir d'Amore
4. Eccomi solo alfine/ O vecchio cor ur I due Foscari
5. Perfidi... Pietà, rispetto ur Macbeth
6. Alzati!...Eri Tu ur Maskeradbalen
7. Hela Posas döds-scen ur Don Carlo
8. Jagos Credo ur Otello
9. Vittoria! Ah!.. che zucconi ur Gianni Schicchi
10. Tutto è deserto/Il balen ur Il Trovatore
11. Cortigiani ur Rigoletto
12. Morir! Tremenda cosa /Urna fatale ur La Forza del destino
Och sen några små extranummer...
Di Provenza il mar il suol ur La Traviata (som han gör först i sommar på La Scala!?)
Nemico della Patria ur Andrea Chenier
Non t'amo più av Tosti
och som slutnummer (där han dirigerar och sjunger med publiken!) klassikern Mamma av Bixio.
Vilket program. Och det är helt igenom världsklass. Killen har fortfarande en grym teknik och kontroll. Och vilken klang. Vilken dynamik! Annars skulle ett sånt här program ta död på vem som helst. Garanterat!
Som det brukar stå vid Jackass eller andra galna program på TV:
Do not try this at home!!!
Men lyssna gärna och njut... (Direkt från Youtube)
Eller gå till hans egna (mycket kompetenta) hemsida.
Grazie Maestro!!!
När jag blir stor, ska jag bli som du. Vänta bara...
/ J

Vuxenmobbing

Jag har aldrig upplevt mej själv som problematisk eller intrigant. Ej heller kan någon hävda att jag skulle vara besvärlig eller underpresterande i min yrkesroll. Tvärtom har jag gång på gång blivit nästan trackad för min höga och jämna arbetsmoral och nivå. Blygsam? Kanske rentav lite osvensk. Men det duger tydligen inte till på min ordinarie arbetsplats. Varför? Vad ligger bakom skynket? Kan det verkligen vara så banalt och barnsligt att min egen chef mobbar mej för att jag försöker gå min egen väg? Kan det vara så att han fortfarande är irriterad för att han inte kunde tvinga mej att ställa upp under min pappaledighet? Försöker han få mej att sluta självmant? Eller vad är det som händer? Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Och kommit fram till att det värsta/bästa jag kan göra nu är att att inte göra något alls. Att gå till jobbet precis som om inget har hänt nästa säsong. Och göra så jävla bra ifrån mej. Som bara jag kan. Och le. Sen kan jag (och de som vill) räkna dagarna tills han försvinner. Men som sagt, räkna inte med några inhopp från min sida. Varför ställa upp för ett hus som inte har lagt två strån i kors för att göra min situation lättare eller försöka hjälpa mej? Aldrig. Det låter säkert bittert. Det låter säkert tragiskt. Attt det ska behöva komma till det här. Ja, men så blev jag ju just 35 också. Grattis Jesper! Ett stort jävla grattis från din arbetsgivare! Och välkommen åter! Verkligen...
/ J

Inhopp eller magplask?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kanske lite av varje. Det här låter säkert helt ofattbart och märkligt, men det händer idag. Telefonen ringer, och jag får förfrågan om att hoppa in i Tosca, eftersom min kollega blivit sjuk. Vad händer med barytonerna där nuförtiden? Jag råkade ju faktiskt var i stan, och kunde utan stor tvekan säga att det kunde jag tänka mej. Jag har ju gjort föreställinngen förut. Jag var till och med först i den här uppsättningen. En av mina alltför sällsynta premiärer. Nåväl, jag beger mej till Operan för att friska upp mina arkiverade Tosca-repliker. Det går nog. Sen ringer Operan igen. - Tack, men vi behöver inte dina tjänster. OK, tänker jag. Då är kollegan frisk i alla fall. Men nejdå. Man väljer istället att ta in en helt ny och på Operan oprövad sångare till morgondagens föreställning. Det går säkert alldeles strålande, men varför ringde man då mej överhuvudtaget? Det känns ju inte direkt som man får större lust att komma tillbaka till ett hus som beter sej så här konstigt mot sina egna artister. Räkna inte med några inhopp där för min del. Om chefen själv får bestämma.
/ J

Jag och Fuglesang

Det lär nog knappast stå några skolklasser och vänta. Inte något porträtt på mej, där jag ler och säger: - Welcome to my hometown! som väntar på att avtäckas. Det lär inte heller finnas någon minister som håller ett vackert tal och tackar mej för mina insatser för landet. Inte ens en liten ensam vimpel. Trots att det är min födelsedag och allt... Nej, jag får vackert ta mej till flygbussen själv, med dotter och barnvagn. Och med packningen på ryggen.
Stockholm, ready or not - here I come!
/ J

Likhet inför lagen?

Bara för att jag råkade blogga lite tidigare idag om dubbla lag och problematik runt det, så händer det förstås precis ikväll på Operan. Jag har inte all information, men tydligen så blev kvällens Pappa Germont (Anders Larsson - gäst) hastigt sjuk under föreställningen och gick av scenen. En extra paus följde, och därefter kom den andra inkallade Pappa G (HS Karl-Magnus Fredriksson - ensemble) och slutförde föreställningen. Stor dramatik! Inte så dumt med dubbla lag ibland... Sådana hjälteinhopp borde automatiskt generera en extra ersättning (för sveda och värk) oavsett anställningsform. Och stor respekt. Tycker jag.
/ J

Traviata lag II

Jag har sedan premiären på Traviata i helgen noterat att det inte bara var jag som tyckte som jag tyckte. Intressant. Oftast brukar man ju inte förstå vilken "annan" föreställning som recensenterna har sett. Om de alls har sett någon, förstås... Återstår att se om lag två har bättre lycka med sej. Eller ska man kalla det något annat. Tajtare samspel kanske. Jag har hört från säkra källor att kvällens Traviata (Carmen) är minst lika bra som första Violetta. Märkligt fenomen det här med premiärer och dubbla lag. Allt ställs på sin spets för en premiär. När sedan det riktiga jobbet börjar och publiken på allvar får möta uppsättningen, då har tidningar och annan media redan försvunnit för länge sedan. Med sina rubriker och domar klara och snart bortglömda. På väg mot nya premiärer. På vissa andra scener, med genomgående minst dubbla parallella besättningar, brukar recensionerna vara gemensam för båda lagen. En viss jämförelse är förstås ofrånkomlig. Det har mycket sällan, om aldrig, hänt på Stockholmsoperan. Men då har man också sällan haft dubbla lag. Parallellt. Som man åtminstone kallar likvärdiga. Kommer man in som nybesättning får man vara lycklig om Operan själva har koll på det. Det kanske står rätt namn i tidningen.
Och det här med dubbla besättningar bygger ju också på att man kan hoppa in för varandra om det skulle hända något. Det fungerar inte alltid så. En blandning av ensemble- och gästsångare skapar vissa delikata problem. Och det handlar inte enbart om ersättningen. Om en gästsångare delar roll med en sångare ur ensemblen, och gästen blir sjuk (vilket väldigt sällan händer) förväntas ensemblesångaren ställa upp. Utan extra ersättning. Med några timmars varsel. Om man inte har tagit tjänstledigt just det datumet. Vilket man förstås inte får, eftersom man ska vara tillgänglig. Om däremot ensemblesångaren insjuknar eller får förhinder (Gud förbjude!) står man kanske med en gäst som är kontrakterad för bara ett visst antal föreställningar. Allt därutöver kostar. Skjortan. Och lite till. Om han/hon överhuvudtaget är tillgänglig. Alltså har man en mycket konstig och svårhanterlig situation på Operan. Reglerna gäller inte alls för alla, och utövas inte heller så. Det vore förstås bättre om man hittade ett bättre system. Ett heltäckande system som passar nutidens flexibla arbetssituationer bättre. Och skapar åtminstone liknande förutsättningar för de som är anställda i ensemblen och de som kommer som gäster. Lika förutsättningar är det nu i all fall i scenporten på Operan. Lika svårt att komma in för alla. De stora dörrarna är nästan omöjliga att få upp med vanlig handkraft. Det är nåt med luftmotståndet, tror jag. Eller är det bara jag?
/ J

Den vilseförda (publiken) ?

Jag har funderat en hel del sedan genrepet på Traviata i torsdags. Jag förstår inte. Vad vill Kasper och gänget säga med den något märkliga, men ack så övertydliga, World Trade Center-animationen i ouvertyren? Är det bara jag? Och varför fick jag känslan av att solisterna inte spelade med/mot varandra utan snarare bredvid varandra? Är det bara jag? Och varför kändes hela slutscenen, med obligatoriska plastpåsar och sovsäckar, lite sökt och utstuderad? Och därför också märkligt känslokall? Eller är det också bara jag? Och varför kändes samarbetet mellan dike och scen skrämmande otydligt? Bara jag? Och varför blir jag nästan lite illa berörd över spridda bravo-rop på ett genrep? Jo, det kan jag berätta. Det beror på att det känns helt ogrundat. Med det menar jag inte att personen/sångaren/sångerskan inte förtjänar all uppskattning den/han/hon kan få. Tvärtom. Men jag tycker faktiskt att bravo-rop och andra överdrivna hängivenheter inte hör hemma på ett genrep. Om traditionen hade varit en annan, kanske. Om vi hade haft (som andra scener) ett antal publika genrep, fine. Men nu, med ett genrep för enbart anställda på Operan (ja, så är det väl sagt?) i publiken känns det nästan lite magstarkt och skrattretande. Vi som står på scenen är mer än väl medvetna om pressen och nyfikenheten kring en stor premiär. Och den ska finnas där. Men är det verkligen rimligt att skrika bravo på en intern repetition? När man aldrig-aldrig- aldrig i Sverige ger uttryck för den andra sidan av myntet. Jag vet inte. Lösningen: Det är dags för även Operan att låta uppsättningar möta publiken tidigare. Fler öppna genrep inför publik. Många betalar för att se även icke färdigt resultat. Och skolor och andra borde vara där, för att lära och se hur arbetet går till. För ofta känns det som om de första tre, fyra föreställningarna egentligen är rep, men för betalande publik. Och då är det förstås också fritt fram för både inbördes och utbördes beundran. För det vill vi ju ha...
/ J

I'm afraid that's another chip up the nose...

Tur att man inte behöver börja varje dag sittandes i en timme med en lång slang genom näsan ner i halsen, alltemedan doktorer och forskare försöker få bilder av undertecknads stämband i olika gymnastiska övningar. Men det gjorde jag alltså idag. Vad gör man inte för forskningen? Alldeles gratis fick man själv en liten titt på de små fladdrande skinnbitarna, och de verkade må bra. Skönt. Hemska tanke. Tänk om man skulle sitta där, och så utbrister doktorn med kameran: - Vad i h-lvete är det där? Eller, ut i korridoren: - Hörni, det här måste ni se. Kolla här. Aldrig sett nåt liknande. Burr... Nåväl, efter denna morgongymnastik var det raka spåret till Operan, och dagens genrep av La Traviata. Jag tänker inte ge mej in och recensera spektaklet, men min helt personliga upplevelse av genrepet var ganska sval. Snygg scenbild. Snygga statister. Men lite tråkigt. Och inte helt tajt. Kanske är man avtrubbad, speciellt till sin "egen" scen, men ändå..? Jag har högre förväntningar och krav. Både på mej själv och på andra. Toi-toi- toi för lördagens premiär! Viva Verdi!!!
Nu ska jag försöka toppa gårdagens Requiem. Laddad till tusen. Bra - Bättre - Här och nu.
/ J

Bra - bättre - Brahms

En tysk dödsmässa kanske inte låter så himla lockande. Men Brahms' Requiem är verkligen allt annat än dåligt. Inte många (här i Sverige) har någonsin hört den i den här avklädda versionen. Det är nämligen en kammarversion för två flyglar, kör och solister. Låter lite fattigt, kanske? Nejdå. Alls inte. Speciellt inte med Radiokören i huvudrollen. Då kan man för en stund vara utan den fantastiska och berusande orkestersatsen. Och bara njuta av vackra och välklingande röster. Och så lilla jag. Trots att jag gjort stycket ett antal gånger i kyrkor runt om, kändes det lite som första gången idag, när jag plötsligt befann mej framför Radiokören och dirigenten Peter Dijkstra. För ett ögonblick befinner jag mej tillbaka i skolan, och hörde min tyskalärare Björn upprepa frasen "Ljudet Ich ska låta som I Kina. I Kina. I Kina." Tyska C i gymnasiet. Varför valde jag inte tyska som B-språk? Varför??? Och nu står jag här. Undra om min tyskalärare kommer på konserten. Får jag betyg på min tyska då? Inte underkänt, hoppas jag. Hoffe ich...
Tänk att jag jobbat som operasångare i typ åtta år, och fortfarande väntar på min tyska debut. Dvs att sjunga opera på tyska. Auf deutsch.
Och det första jag får göra är... en opera i Tallinn. Komponerad av en est. På tyska. Om en svensk. Grattis!!!
Nu är det hög tid för avslutningen (snyft) på den danska superserien Krønikan. Näst sista avsnittet kändes tyvärr lite krystat. Och vart kom Frida Hallgren ifrån? Och varför?
Den kanske skulle fått vila i frid. Bara Palle och Ida nu äntligen får till det. Allt verkar ju upplagt för det. Eller?
/ J

Nedräkningen har börjat!

Nu är den snart här. Eller snart, förresten. Det verkar som det dröjer till hösten. Men är det inte höst nu? Den eviga hösten. Känns så. Till hösten... Tidig höst, sen höst? Vem vet. Tydligen släpps den i USA i juni. Lyckostar!
Ja, ingen kan väl(?) ha undgått att se och höra om att Apple nu äntligen släpper sin iPhone. I WANT!!! I NEED!!! I AM READY!!!
Ja, vi är några som längtat och undrat varför det dröjt ända tills nu. Varför? Varför ska vi plågas med skräp-mobiler som har lika lång hållbarhet som mjölken? Varför håller ni oss på sträckbänken? Jag vill inte vänta längre! Kom, kära höst! Kom genast och få slut på denna sprängande och kittlande väntan. Eller vänta lite. Jag kanske kan få suktas ett litet tag. Men bara till i höst. Lova det?
/ J

Tillbaka till framtiden?

Det känns lite som att ha gjort ett hopp i tiden. Fast vissa förutsättningar och detaljer har ju förändrats. Vid årsskiftet fick vi tillbaka vår "enorma" lägenhet i Stockholm. Passar perfekt, eftersom frun börjar provveckor i Radiosymfonikerna nu. Henne kan man (kanske) skymta på tv i helgen, då den årliga Trettondagskonserten visas. Själv har jag marktjänst huvudsakligen, förutom ett litet musikaliskt äventyr på Kungliga Slottet på lördag.
Nyår firades av med vänner i Hässelby. Inte riktigt som vi planerat, men minst lika trevligt. Det verkade som många var där i närheten. I alla fall om man ser på antalet raketer som avfyrades. 2007 blir nog ett bra år. Det känns så.
/ J

Snapphanar och prinskorvar

Juldagens kväll - och man börjar bli smått däst efter diverse mer eller mindre obligatoriska julinmundiganden. Vår(ständiga)resa mot det förlovade landet har burit oss till Linköping. Härbärget har öppnat sina dörrar, och barnet har nyss slutit sina ögon, med armarna kring sin nyligen, med oanad kraft uppslitna, tidigare paketinslagna Pippi-docka. Nyligen bevittnade jag också början på den nya svenska(?) dramaserien "Snapphanar". Det var inte speciellt dramatiskt. Snarare skrattretande. Dåligt. Och man var tvungen att sätta på text-tv's remsa för att förstå vad de försökte säga. På svenska. Det var lättare att förstå och acceptera de danska skådespelarna. Undrar varför? Är det för att man matats med så mycket högkvalitativa danska filmer och serier som Mordkommisionen, Krönikan, Nikolaj & Julie och så vidare? Kanske.
Gladelig Jul!
/ J

Julen är här - och där!

Så var det dan före dopparedan, och julefriden lyser fortfarande med sin frånvaro. Vädret är ju inte direkt juligt, och i brist på det får man väl försöka skapa stämning på andra sätt. Vi står inför en helt ny och världsomvälvande julafton. En julafton utan föräldrar. I många år har vi åkt kors och tvärs mellan alla våra olika julfiranden. Det kommer vi visserligen att göra i år också, men inte på själva julafton. Istället kommer vi fira tillsammans med min systers familj. För barnens skull. Och för föräldrarnas skull. Det känns ganska vuxet. Och roligt. Och sen ska vi ta sats mot ett spännande 2007. Tack alla ni som följt och läst min blogg under året. Det har varit spännande och utmanande för mej. Så länge någon läser kommer jag att fortsätta. Och sen lite till...
Ha nu en riktigt trevlig jul!
Årets stjärngosse: Christer Fuglesang. Vem annars?
Årets lucia: Cecilia Stegö-Chilo (Brann snabbt och blev bränd på medie-bål)
Årets motvilligaste lucia: Dottern M, som vaknat på helt fel sida.
Årets tomte: Anders Franzén, som sparat och skurit ned sedan han kom till Operan. Och nu i december delar ut extra julbonus till de flesta anställda. Ho-ho-ho.
Årets pepparkaksgubbe: Regiassistenten i Così i Karlstad. Kämpade kanske hårt, men i helt fel riktning och med ytterst oklara mål. Vilse i pannkakan.
Årets julskiva: Julstämning med Loa Falkman. Inte helt ny, men betydligt kitschigare än det mesta.
Årets julskiva 2: Swingle Singers "Unwrapped". Otroligt soft, mysigt och njutbart.
Årets skiva, alla kategorier: Maggan Bengtsson (fd Real Group-Jalkéus) I'm Oldfashioned. Jösses i det lilla skåpet, vilken skiva. Och vilken röst. Halleluja!
Årets julklapp: Platt-TV, kanske?
Årets prestation: Hustrun Linda lyckas (återigen) mycket bra i provspelning för Radiosymfonikerna. Blir det kanske Stockholm igen? Vi får se...
Årets översvämning: Mölndal. Nordens Venedig.

On the road again

Så var det årliga och traditionstyngda racet igång igen. Nu ännu mer avancerat och utförligt än tidigare. Hela veckan innan jul tillbringar vi i den Kungligaste av Huvudstäder, och ska försöka hinna med att träffa alla våra kära vänner och släktingar. Tufft schema. Dessutom har jag en konsert kvar innan jag stämplar ut för i år. Det är också en gammal fin tradition. Julkonsert med manskören De Svenske. Ibland har vi varit i Tyska Kyrkan, ibland i Gustav Vasa, och nu (imorgon) får vi bekanta oss med Finska Kyrkan. En traditionell julkonsert, med lite finska förtecken. Bl a Sibelius 5 Julsånger. Och jag prövar en helt ny julsång. Ny för mej alltså. Hugo Alfvén har skrivit en fin julsång för sång och piano, och den hör man inte allför ofta. Spännande.
Nu hoppas vi bara på att det kommer lite snö också. Bara lite. Snälla?
/ J

Ett litet steg för mänskligheten?

Inget är på något sätt klart än, men det är roligt att läsa följande i alla fall:

Ett steg närmare ny opera i Stockholm
Stockholms stad ska verka för ett nytt operahus, en förnyad Berwaldhall, fler scener för levande musik, fler elever i kulturskolan och mer indivuell musikundervisning, bland annat. Det beslutade en borgerlig majoritet med moderaterna i spetsen under kommunfullmäktigesammanträdet i fredags kväll. På vilka sätt allt ska genomföras är ännu inte klart.(P2 MiM)

Ruset efter magin i Vasa har inte riktigt lagt sej, och bra är väl det. Jag har en liten julkonsert kvar, nämligen den 20 december i Finska Kyrkan i Stockholm. Ännu en gång ska jag framträda med manskör. Och musikklasser. Och julmusik blir det också. Förhoppningsvis har vi fått lite snö då, så den riktiga julstämningen infinner sej. Känns rätt absurt just nu här i Göteborg, där det är översvämningar och kaos i både tåg- och biltrafiken. Tur att man bor högt. Imorgon är det (som alla vet) Lucia. En speciell dag för oss. Inte bara är det min frus födelsedag. Det är också dags för dotterns första Lucia-samling på dagis. Kameran är laddad och dotterns kläder och krona är framme. Fast dottern envisas med att mest sjunga "Här kommer Pippi Långstrump". Jaja, hon sjunger i alla fall...
/ J

Allt annat än botten i Österbotten

Sällan har jag fått så mycket värmande lovord. Sällan har jag njutit själv så mycket. Sällan har jag blivit så väl emottagen och omhändertagen. Och sällan har det varit så lite snö i Vasa så här års. Men lite julstämning blev det nog i alla fall. Och en hel del sång. Det var ett ganska tufft program jag gått med på. Flera av arrangemangen tillsammans med manskören skulle inte vilken baryton som helst ro hem. Men nu är ju jag inte vem som helst heller... Det var verkligen en ganska märklig känsla, men redan från jag kom dit kändes det på något sätt väldigt tryggt och hemtrevligt. Precis så bra som det borde vara oftare. Den känslan är enormt stärkande och inspirerande. En julkonsertproduktion brukar ofta gå på lite rutin. Ofta samma gamla repertoar. Och det kan vara svårt att hitta den rätta motivationen och fräschören. Inte nu. Det kändes speciellt och lite magiskt. Och både publiken, kören och andra överröste mej med superlativer. Jag fick till och med skriva ett antal autografer. Inte varje dag man får göra det, kan jag berätta. Och hemma hade jag till och med tack-mail i inboxen från besökare. Sånt värmer förstås också. Efter konserterna fick jag också gästa körens traditionsenliga julmiddag, kallad Julgrisen. Behöver jag säga mer? Mycket trevligt och sent blev det. Och väl hemma igen känns det faktiskt som jag fick några nya vänner på andra sidan viken. Vänner och sångarbröder. Tack!
/ J

Abba fiskar efter hus

Jodå. Nu ska det bli ett Abba-museum. I Stockholm, förstås. Tydligen helst på Djurgården. Jag är övertygad om att det kommer att bli en riktig publikmagnet. Men bara det inte stör planerna på Stockholms nya operahus... Man kan tänka sej att ministrar och beslutfattare får på sitt bord att kanske välja mellan ett Abba-museum/hus eller ett nytt operahus. Svårt val? När till och med vår (då) nyblivne VD på Operan hellre väljer att gå på Mamma Mia över att se en nypremiär av Don Carlos med flera världsnamn blir man lite orolig. Nu kanske det inte blir något operahus i alla fall, men jag hoppas att det ena inte behöver utesluta eller skjuta undan det andra. Båda behövs och kommer att dra folk till Stockholm.
I helgen sjunger jag Adventskonserter med SLB. Och direkt i radio. Vilken tur att man hunnit hämta sej efter hals-svackan, som hållit i sej ända tills nu. Annars hade det inte blivit roligt. Känns lite underligt att sjunga på O helga Natt och jullåtarna när det är 11 grader ute, men det får man ta. Sen ska jag (förhoppningsvis) få se Folkoperans Rigoletto. Äntligen! Och veckan efter (när jag har kommit tillbaka från Finland) så får jag se en annan mycket efterlängtad pjäs i Stockholm. Ja, just det. Mamma Mia. Och då ska jag se om det är bättre än Don Carlos.
/ J

För konsten - mot tiden

Tack och lov för verkningsfulla mediciner. (Köp med er hem om ni åker till USA!) Ett elakt (dom är alltid elaka) halsvirus kan vara verkligen förödande. Särskilt för en pressad sångare, som ska provsjunga för ett stort operahus i Europa och några dagar senare framföra ett otäckt svårt och krävande parti i en dödsmässa. Det är ju inte sångaren som ska dö, väl? Men jag lyckades ro hem det på något sätt. With a little help from my friends. Och kanske lite högre makter som tog hand om mej.
I vilket annat läge som helst hade jag ställt in, men nu fanns det inte mycket att välja på. Jag är nämligen den enda sångare som någonsin sjungit verket. Och det är inget man sätter i sej på en timme. Sagt och gjort, det var bara att sjunga skiten.
Som om stycket inte var svårt nog i sej självt, blev det nu dubbelt svårt eftersom rösten inte lydde, utan gjorde som den själv ville. Ibland inte alls. Jag fick på flera ställen helt ändra teknik efter dessa extraordinära omständigheter. Som att flyga med bara en vinge, eller att simma med bara fötterna, eller att köra bil utan att kunna se. Eller dansa med bara en fot. Ja, ni kanske förstår. Lite överdrivet förstås, men ungefär.
Så, om det fanns en bragdmedalj för operasångare känns det som jag den här veckan blivit en stark kandidat. Med motiveringen " Just i den svåraste av stunder visade denna sångare inte bara stort mod och styrka, utan också en häpnadsväckande stark vilja i stark symbios med ett gediget musikantskap. Artisten har under lång tid visat prov på ypperligt tålamod och har en mångdubbelt hyllad förmåga att kunna på ett föredömligt sätt hantera många svåra musikaliska utmaningar. För detta belönas barytonen..."
Ja, man kan ju få drömma lite.
Istället blev det vårdcentralen Kungshöjd på måndag morgon.
/ J

Tjo flöjt!

Ibland misstänker man om det finns någon högre makt som justerar världsbilden, korrigerar misstag eller ställer saker och ting lite till rätta. I vissa ögonblick lyckas dessa ingrepp sammanfalla på ett alldeles underbart sätt.
Detta hände i helgen.
Provspelningen i Radiosymfonikerna var inte alls varken något misstag eller något som behövde justeras, men resultatet föll verkligen ut på ett makalöst bra vis. Min fru (och två andra tjejer) ska efter hårda gallringar prövas i orkestern. Helt fantastiskt! Ett kvitto på att talang och hårt, fokuserat arbete ger utdelning. Även om förutsättningarna inte alltid är optimala. Men när är de det?
Det som sammanföll och passade så bra var att vår andrahandshyresgäst i Stockholm ringde precis innan helgen och sade: - Jag har köpt en egen lägenhet, så jag vill gärna flytta ut till nyår. Och plötsligt har vi verkligen användning för den i vår. Allting faller på plats. Kanske.
Efter denna enorma urladdning och framgång är det nu istället min tur att åka och försöka inhåva jobben. Imorgon avreser jag till de brittiska öarna för ett möte och en möjlig produktion framöver. Och sedan ska jag till Helsingborg, för att återerövra ett stycke nyskrivet oratorium. När jag tittar på noterna och sjunger det igen efter tre år, slås jag av hur mycket av det som faktiskt sitter kvar. Men att det är mycket. Och högt! Inget annat stycke jag sjungit (tror jag) har en liknande tessitura. Det spänner över tre oktaver. Bara i första satsen har man fyra höga G och ett antal Fiss. Det gäller att ha hela rösten med sej, alltså...
Hoppas den inte fastnar i tullen.
/ J

Känn ingen press...

Som far till en liten dotter är det klart att man ibland funderar och drömmer sej bort. Vad ska hon göra med sitt liv? Vilken väg ska hon följa? Kommer hon gå i sina föräldrars fotspår? Eller göra något helt annat?
Helt klart är att vår prinsessa har ärvt nån form av musikalitet. Det går att skönja redan, även om det inte är Casta Diva eller Seguidillan som kommer ut just nu. Hon kommer hem från förskolan och sjunger på en hel massa sånger. En del går att tyda, annat får dechiffreras med hjälp av fröknar och med egna gissningar.
Inte alls för att göra någon som helst jämförelse, men om det låter så här kommer pappa bli mycket stolt.
Jag säger bara: NIO ÅR!!!
Hemsidan är här. Skivan kommer den 14 november. Bara att köpa.
/ J

Reaktion på The Late Show Barbiere

Här kan man läsa en kommentar till veckans urpremiär. Opera hos Letterman.
/ J

Barytonvecka!

I skuggan av Folkoperans nye Rigoletto (idag) och Nordenpremiär i Malmö på Jake Heggie's hyllade opera Dead Man Walking (lördag) får nog sägas att veckans största svenska barytonhändelse ändå är Peter Mattei. Ny produktion på MET av Barberaren. Med Juan Diego Florez, Diana Damrau, John Del Carlo och Samuel Ramey. Stort. Mycket stort. Premiär imorgon fredag. Kan höras direkt här. Om man vill det. Och större är att Herr Mattei är på omslaget till nya OperaNews. Stor intervju. Störst. Nästan ännu större är att han (och hela casten) medverkade på The Late Show med David Letterman igår/i natt. Visas på svensk tv (tv6) nästa vecka. Störstast.
Varför är det så tyst om detta? Inte ett ljud har hörts i varken tidningar eller andra svenska media. Mycket märkligt. Snart kommer han till Stockholm. Och sjunger Guglielmo.
I väntan på det kan man alltid roa sej med att titta på Will Ferrell sjungandes Fantomen på Operan på The Late Show. Bäst. Finns här.
Själv åker jag till Stockholm för att stötta och hjälpa min fru som provspelar. Och träffa familj och vänner.
Det där med Mozart och Karlstad förresten. Dröjde inte alls så länge. Requiem i Domkyrkan 26 november. Fast utan turban.
/ J
PS. Toi-toi-toi till barytonkollegorna. Allihop. DS.

Så gjorde (vi) alla...

Cosi är slut. Så här var det:
Sex solister.
Och fyra dockor.
En kör och en orkester.
En dirigent. Med hammarklaver. Och egen replik i operan.
En svensk översättning. Och femton bearbetningar. Under gång.
3 regissörer/assistenter. (Minst!)
19 föreställningar. Och 3 inställda. Pga knäskada.
1 skolföreställning. Bejublad. Och förkortad.
3 par kalsonger. Och ett par långkalsonger. Och två t-shirts och två linnen.
Och två par strumpor. Gick åt varje föreställning.
3 turbaner. I olika format. Varje föreställning.
4 besök hos naprapaten. Orsak: Se ovan.
1 mustasch. Cirka 30 cm lång.
2 arior var. Hade nästan alla solister. Fast inte alltid.
20 kalla korvar. Har man ätit på scenen. Mums!
35 grader var medeltemperaturen på scenen under sommarens repetitioner. Svalt?
3,45 tim. Låter som en Wagneropera, men det var Mozart. Med en paus.
Nu är det över. Kanske dröjer det innan man får göra Mozart överhuvudtaget igen.
Vem vet?
Ciao ciao turbano!!!
/ J

Better to strike first..?

Under höstens produktion av Così fan Tutte har vi flera gånger ställts inför det svåra valet: Ska vi ställa in? Kan vi genomföra? Om vi stryker lite krångliga arior kanske det går? Är detta moraliskt riktigt gentemot den publik som rest dit? Om alternativet är inställd föreställning är nog svaret ja. Men hur hanterar man såna här frågor? Det verkar väldigt olika beroende på vilken teater man är. Kan man gå in och förkorta hur som helst utan att publikens upplevelse blir förstörd? Ska de i så fall få en del av pengarna tillbaka? Och vem bestämmer vad som är ok, och vad som inte kan undvaras. Är det bättre att göra allt, men att sångaren tydligt markerar att han/hon inte sjunger? Jag vet att det är många frågor nu, och det beror nog på att jag inte har svaret. Det är mycket svårt. Och i en sån opera som Così är, med många ensembler och scener tillsammmans, är det svårt att ta bort något som har vital betydelse för de andra medverkande. Å andra sidan gör vi ju här i Karlstad mer av Così än någonsin (?) i Sverige, så man kanske inte tycker att man saknar en aria som i flesta fall inte görs ändå. Men vad säger dramaturgiatet i Tyskland? Och regissören? De är nog lyckligt ovetande. Tror jag.
Det är förstås enklare om man är i ett stort operahus, med kanske dubbla besättningar och andra resurser. På Operan väljer man ofta varianten med mimande sångare på scenen och sjungande sångare i diket. Om det nu är det som är problemet. Jag råkade själv ut för detta. Det råkade faktiskt till och med bli min debut som solist på Kungliga Operan. Samma dag som föreställningen blev jag påsprungen i korridoren, och tillfrågades om jag kunde göra ett blixtinhopp. Paniken kom inte förrän lite senare, så jag svarade ja. Och där stod jag några timmar senare på kvällen. Min "debut" på Kungliga Operan. I orkesterdiket. Och sjöng duett med Ingvar Wixell!
Här i Karlstad skulle emellertid inte den lösningen fungera. Diket är redan överfullt. Med musiker.
Tre föreställningar kvar. Sen är det No more Turbans.
/ J

Ny kulturminister

Till ny kulturminister utnämndes precis Lena Adelsohn Liljeroth. Lycka till! Och nu vill vi hemskt gärna se lite kraftfull och positiv kulturpolitik. Lös pensionsfrågan för kultursektorn snarast. Projektera ett nytt ändamålsenligt operahus till Stockholm. Och inför full avdragsrätt för kultursponsring. Tack!
/ J

Opera eller operation?

Är opera en sjukdom? Eller är det ett livselixir som håller oss friska? Ibland kan symptomen vara skrämmande lika vissa sjukdomar i alla fall. I dagens tidning presenteras en lista på symptom på diabetes. Stämmer precis på en sångare som just nu medverkar i Cosi fan tutte... Hör själva: Stora urinmängder? Japp. Ökad törst? Ja, särskilt efter föreställningen. Onormal trötthet - både mentalt och kroppsligt? Kan du räkna med. Viktnedgång? 4 kilo, hittills. Synstörningar, framför allt dimsyn? Fläckvis. Klåda i underlivet? Ständigt. Infektionskänslighet? Jajamensan. Smärtor i benen? Ja, där också. Depression och irritabilitet? Har pendlat under produktionens gång. Men på en konstant hög nivå...
Som ni ser så stämmer alla symptom på pricken. Alltså bör man vara vaksam. Antingen är man i farozonen för diabetes. Eller så är man en frilansande operasångare. Vilket är värst? Och den stora frågan: Hur jag ska klara mej utan i ett halvår? / J

Ljuset i tunneln

Snart är det dags att summera och ta farväl av Karlstad och den här tiden med Cosi, och alla dess ingredienser. Salt som sött. Det kommer bli tomt, åtminstone för min del. Inte sedan jag började sjunga på allvar har jag haft ett så långt sammanhängande operauppehåll som jag kommer ha nu. Sex månader. Jag kommer förstås inte vara helt ledig. Men inga operaproduktioner som knackar på dörren. Både skönt och lite läskigt. Men jag behöver verkligen tiden till att förbereda mej för några riktigt krävande och kniviga moderna projekt senare i vår. Och vara med familjen.
Igår hade vi Così nr. 14 (tror jag). Det gick ganska bra. För mej personligen var det otroligt skönt att känna att rösten är på plats igen. Det tar tid när man inte får vila helt. Och bara flänger fram och tillbaks.
I dagarna fick jag två besked. Det ena var ganska tråkigt, och det andra kan bli roligt. Aldrig roligt att höra att en dirigent vill ha något annat. En annan rösttyp eller karaktär. Men det går över...
Det som kan bli roligt är att någon ska komma till lilla Karlstad för att lyssna på mej. För en produktion utomlands. Inte av Cosi, faktiskt. Känns lite märkligt, men det är den bästa provsjungning man kan få. Allt blir så stelt och konstigt när man bara ska in och prestera på två minuter. Krampen kommer som på beställing. Bättre att få presenteras i en hel föreställning. Hoppas jag...
Vår unge dirigent blev mycket brydd över att jag "avslöjade" turné-incidenten här på bloggen häromsistens. Nog för att alla redan visste, och dessutom var det inte alls elakt. Men jag kanske ska låta hornen växa bara lite. Vi får se.
/ J

Nej men usch!

Ja, vissa hann knappt installera sej förrän det var dags att kasta in handduken. Och nu står vi här. Med Lars Leijonborg som stf kulturminister. Intressant.Vem ska bli den "lycklige" att ta över den blodtörstiga kulturmobben? Och vad har man tänkt att driva för politik? I budgeten kunde man inte läsa mycket om kulturen. Det man kunde utläsa var möjligen att anslaget till nationalscenerna, bl a Kungliga Operan ökar något. Och att Drottningholms Slottsteater numera inräknas i den skaran. Betyder det att anslaget egentligen blir mindre då, när det är fler som ska dela på det?
Den stora pensionsfrågan är förstås lika olöst som tidigare. Och man ska dra in den populära gratisentrén för vuxna på vissa muséer. Inte så taktiskt smart, kanske. Gratis entré på Operan istället? Så kanske publiken kommer. Dubbla priset på Valkyrian verkade inte locka folk nu. Även Wagner kanske har ett pristak. Åtminstone för halvdåliga platser.
Jag börjar så smått se slutet och ljuset i Karlstad-tunneln. Nu har vi bara sju kvar, tror jag. På tre veckor. Ja om alla håller sej friska förstås. Själv kämpade jag mej igenom tre Così och en konsertvecka med halsont, tidvis feber och munsår. Inte så kul.
Men det gick. Med lite våld och bedövning. Aj stopp, som vi brukar säga.
Efter några korta dagar hemma i Göteborg bär det nu av till Karlstad via Borghamn. Lämna av dottern och hämta upp kräftor. Vilket byte!
Efter Karlstad väntar en lång period utan operaföreställningar. Ett drygt halvår. Om inget plötsligt dyker upp. Däremot dyker jag upp i konsertsammanhang lite här och där. Jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera min hemsida. spindelnäten börjar samlas. Men närmast (förutom Così) väntar Brahms Requiem i Nacka kyrka. En fin tradition sedan många år. Missar man detta, kan man också höra mej i samma stycke i januari i Berwaldhallen med Radiokören. Adventskonserter i Stockholm och Vasa, Finland. Och konsert i Helsingborg i november. En rubrik för min vår 2007 skulle kunna vara "Moderna tider" eller "Uruppföranden". Återkommer med mer om detta snart.
De flesta har väl redan hört om detta, men rubriken ovan måste nog förklaras lite. Kungliga Operan var på turné i veckan. Sopranen avbryter efter vissa missöden mitt i en aria, och förklarar att hon nog inte kan fullfölja arian. Den unge dirigentens svar från pulten är förmodligen årets kommentar. - NEJ, MEN USCH!!! Fantastiskt. Och redan en klassiker.
/ J
PS. Nya framsteg från dottern. Hon gjorde Ettan på pottan häromdagen. Helt spontant och utan press. Med mormor. DS.

Hösthost & galen galavecka

Det är mycket nu...
Veckan som gått har vi betat av tre Così, samtidigt som vi brottats med diverse åkommor i ensemblen. Jag har varit helt väck, eller som min fru så fint uttryckte det:
- Jesper, jag tror faktiskt aldrig jag sett eller hört dej så förkyld. Märkligt nog har jag/vi lyckats genomföra föreställningarna. Inga inhopp. Inga avhopp. Men förkylningen ger heller inte med sej. Den biter sej fast, och attackerar hela tiden olika delar av systemet. Det började lokalt i halsen. Sedan intogs bihålorna under några dagar. Och däremellan värk i både leder och huvud. Nu börjar man samla ihop spillrorna efter slaget. Om man ändå fick vara hemma lite. Men inte. Nu ska det bli galakonserter i Värmland. Grattis Karlstad och Säffle! Med ett program som verkar helt märkligt, om det inte vore för att det är bitar ur den tänkta framtida repertoaren på teatern. Om allt går som det ska. Och det återstår att se.
Mest av allt är jag nu en mycket stolt och förundrad pappa. Dottern gör såna framsteg att man blir alldeles stum. Ordförrådet bara växer, och nu har hon också börjat att komma hem från dagis och sjunga! Bä, bä vita lamm, Lilla snigel och så vidare.
Ni förstår säkert vilken lättnad och glädje som råder i familjen. Någon form av musikalitet måste ha gått i arv. Hurra!!! (Puh!)
Inte nog med att pappa (jag) är borta mest hela tiden. Nu ska mamma åka på turné med orkestern också. Komplicerat att få ihop, men mormor kommer som en räddande ängel i några dagar. Hon får nog fullt upp.
Var snäll mot mormor. Och sjung för henne!
/ J

Fri kultur?

Läste att Deutsche Opers uppsättning av Idomeneo har stoppats för att undvika hot och eventuella attacker från muslimskt håll. Idomeneo själv skulle tydligen ha kommit ut i slutscenen med ett antal avhuggna huvudden, bl a ett av profeten Muhammed.
Är detta verkligen fri kultur? Varför väljer man att stoppa föreställningen? Eller är det bara ett nytt sätt att skapa rubriker och få publik till operan? Och vad vill regissören säga? En ganska otäck och märklig utveckling av kulturklimatet. Man kan förstås alltid ha synpunkter på regissörers tolkning av verk, och det är verkligen inget som tyska scener är främmande för, men därifrån till att hota artister och regissörer eller utföra andra attacker mot kulturen är inte rimligt.
När man iscensätter Mozarts Così fan tutte ställs man inför ett delikat politiskt/religiöst problem. Pojkarna, som ska testa sina flickvänners trohet, klär ut sej till (i originalet) albaner. Tanken är väl att de ska maskeras till något exotiskt. Nåt som var exotiskt på Mozart och Da Pontes tid. Dessutom säger myten att just albaner ska vara "välutrustade", något som säkert Mozart var väl medveten om. Turbaner och mustascher är tradition. Vill man kan man säkert tycka att ett sånt schablonmaskerande är kränkande. Men det känns inte nedlåtande eller förnedrande. Härom sommaren gjorde jag också Così i en annan produktion i Ystad. Där valde man en annan lösning, och vi pratade ganska mycket om problematiken. Regissören och scenografen ville att karaktärerna skulle istället för albaner förklädas till muslimska nordafrikaner. För regissören var det både mer exotiskt och kanske lite spännande för kvinnorna än den vanliga schablonen. Men var går gränsen? Hur långt får konsten gå för att nå sina mål? Hos vem ligger ansvaret? Och hur indignerad får man bli över nåt som visas på scen eller film?
Om scenen blir en politisk plattform som censureras är nog mycket förlorat. Vi måste kunna tillåta vissa såna utspel, precis som vi kan visa mord på scenen utan att för den skull tycka att det är rättfärdigat.
/ J

Mamma, quel vino e generoso

Jag har redan berättat lite om den nyöppnade krogen Via Appia, på precis lagom krypavstånd från Karlstads teater. Mitt i city. En italiensk krog med bra ambitioner. Igår kväll gled vi in efter lördagens föreställning för lite välförtjänt belöning i form av mat och vin. Nästan hela ensemblen. Och en gäst. Om vi börjar med maten, så var den lite ojämn. Vissa av oss fick riktiga höjdare, medan andra rätter var direkt dåliga. Barnsjukdomar? Nåväl, det är ändå vinautomaten som folk minns. Ja, ni läste rätt. Vinautomat. En apparat som ser ut som en avancerad vinkyl, med ett femtontal olika sorters italienska viner. Man köper en kreditkort i kassan som laddas med pengar. Sen är det bara att tanka. Olika sorter. Olika mängder. Tills det är dags att fylla på. Rolig idé. Och det är inte dumt om man vill prova lite olika sorter. Och det vill man ju...
Vi fick också en snabb tjuvtitt på Skybaren, som inte öppnar förrän nästa helg. Kupolen/skybaren har en fantastisk utsikt över Klarälven, och är inredd med en stjärnhimmel. Hiss direkt från restaurangen. Vi kommer tillbaks!
På restaurangen fick vi också besök av en viss Margot Wallström, som hade bevistat vår Così. Hon tackade så mycket för föreställningen. Speciellt för andra akten, då hon tyckte att vi hade sjungit upp oss... Dessutom gillade hon inte våra långkalsonger. Varför inte?
Nu är man hemma i soliga (ja, faktiskt!) Göteborg igen några dagar innan det är dags igen. Fram och tillbaka. Och inte riktigt hinner man landa nånstans. Otroligt förvirrande och svårt att vänja sej vid. Är det åldern? Eller är det bara mycket svårare nu när man har familj? Helt klart får man andra perspektiv på hela grejen nu. Och det känns bra. Ibland.
/ J

Mitt i city

I dagarna har Karlstad begåvats med en splitter ny galleria. Massor med affärer, restauranger och folk. Tjusigt! Och i ena hörnan ligger en helt ny italiensk krog, med utsikt över Klarälven och teatern. Via Appia. Självklart var vi där och provsmakade redan igår. Klart godkänt. Mer än man kan säga om filmen som Tobias och jag hamnade på igår kväll. "Snakes on a plane". Ja, titeln säger nog allt. Herregud! Det värsta är att den var ganska effektiv i sitt onda syfte. Alla som har minsta skräck för ormar (vem har inte det?) eller för att flyga inser säkert att kombinationen är inte bara dubbelt värre... Idag har vi föreställning igen. Sist var både Annlo och Jonas lite illamående, men det gick trots detta riktigt bra. En sällsynt diskret och svårflörtad publik bara. Det ska inte behöva påverka, men det gör det. Jag lovar.
Den senaste veckan har min kalender framöver börjat fyllas lite mer. Mest konserter framöver. Av olika karaktär. Och en överraskning framåt sommaren. Än kan jag inte riktigt berätta vad det gäller, men det verkar spännande. Snart måste jag bestämma mej hur jag ska göra med nästa säsong också. Tillbaka till Operan eller? Vi får se.
En familjefråga som måste diskuteras och planeras noggrant.
Den här veckan har ju också gänget på Folkoperan haft premiär på Rigoletto. Tyvärr har jag inte kunnat se den ÄN, men det är kul att se och höra att alla utlåtanden tyder på en mycket bra uppsättning. Grattis. Gå och se den, alla. Jag kommer och tittar senare!
/ J

Blue monday

Vi vaknar i ett lite nyare Sverige idag. Allians för Sverige tog till slut hem spelet, och jag ser med nyfikenhet, spänning och lite förhoppning fram emot en intressant och dynamisk förändringens tid i Sverige. Och Stockholm. Kanske får vi nu löst frågan om kultursektorns pensionsvillkor. Kanske får vi nu öppning i frågan om ett nytt operahus i Stockholm? Och troligen öppnas för avdragsrätten för kultursponsring på allvar. Vem blir ny kulturminister? Får kulturen en lite mer framskjuten och tongivande plats i politiken? Man kan ju alltid hoppas.Hoppas att det blir tydligt. En nystart för Sverige. För framtiden.
Själv drar jag återigen till Karlstad. Imorgon (tisdag) väntar en speciell föreställning. Klockan tolv väntar skolungdomar på teatern. Förhoppningsvis fulla av förväntan. Och tålamod. Man ska aldrig underskatta ungdomarnas (eller några andras) förmåga att uppskatta en fyra timmars opera. Flera gånger har jag blivit glatt överraskad vid Högskolekvällarna på Kungliga Operan. T ex har vi spelat Carmen på franska. Många trodde att det skulle bli mycket svårt att övertyga. Tvärtom har jag sällan varit med om en så öppen, spontan och uppskattande publik. Ingen gammal stel osäkerhet där inte. Och inga gamla fördomar och jämförelser med gamla "guldåldrar" eller andra uppsättningar långt tillbaka i tiden. Förhoppningsvis har vi där en trogen publik även i framtiden. Därför är skolföreställningar något av det viktigaste för både oss, men också för de som kanske återkommer många gånger framöver. En nystart för Sverige. Och för kulturen?
/ J

Lördag hela veckan

På väg till tåget. Ska försöka ta mej tillbaka till Karlstad igen. Ja, det är sant! Vi är igång igen efter uppehållet. Nypremiär i onsdags. Det gick faktiskt oväntat bra, med tanke på omständigheterna. Vi hade två otroligt flamsiga och okoncentrerade repdagar, där vi alla undrade vad vi egentligen håller på med. Det är ganska lustigt vad saker och ting förändras, bara man får lite distans till det. En uppsättning tenderar ju ofta att bli ganska intensiv, inte minst nära premiär. Då kan det börja hända saker efter premiär, bara för att man låter både tanken och kroppen vila lite. Bearbeta kanske? Klart är att jag använde mitt uppehåll till att måla och pyssla i lägenheten. Och att gå till naprapaten. Tre gånger! Men, så går det väl när man tvingas springa omkring och sjunga med en jätteturban på huvudet... Aldrig mer, typ.
Häromkvällen fick jag nästan höra Verdi's Requiem här i Göteborg. Dvs jag stod bakom scenen, med dottern i vagnen. Hon somnade strax efter Dies Irae... Det var en helrysk solistensemble, som inte imponerade särskilt. Tjejerna var hyfsade. Men dirigenten Vedernikov gjorde en lysande insats med stycket. Jag drar mej plötsligt till minnes när jag hörde samma stycke i Globen för hundra år sedan. Eller närmare bestämt 1991. En viss herr Pavarotti hedrade Sverige med sin "närvaro". Lite halvt nochalant trallade han sej igenom stycket med klaverutdrag i handen halvsittandes på en barstol. Wow!
Men då blev man tagen av den enorma kören, som med sina drygt fyrahundra röster fyllde denna jättearena med mäktigt välljud. Det blev man inte riktigt häromdagen. Det var bra, men inte riktigt så maffigt som jag gärna vill att det ska vara.
Nu är det dags att rusa. Man vill ju inte missa tåget...
/ J

9/11

Fem år sedan. Det känns helt overkligt. Fem år sedan man satt och förtvivlat försökte förstå vad som pågick. Fem år sedan de där bilderna som ingen kunnat glömma, när planet flyger rakt in i World Trade Centers norra torn, spreds över hela världen.
Ofattbart och skrämmande. Men verkligt. Och påtagligt, inte minst när man efter detta ska åka till och från USA. Jag höll på att inte komma iväg till min USA-debut strax efter 11 september. Alla visumbehandlingar tog förstås extra lång tid. Amerikanska ambassaden hälsade bara: Återkom senare. Vi vet inte när. Det slutade med att jag fick göra en vansinnesresa tillbaka till Sverige mitt i rep-perioden för att hämta mitt visum. Kontrasten från det trettiogradiga Miami till snökaos och tio minus i Stockholm var overklig. Och skrämmande.
11 september markerar också något positivt. Vår dotter "fyller" nämligen 1 och ett halvt år idag. Grattis! Tiden bara rusar fram, och hon är plötsligt en stor tjej, som går till dagis med ett leende på läpparna och ryggsäcken i högsta hugg. Redo att möta världen och ta den med storm. Makalöst. Och skrämmande.
Sedan är det nu dags att damma av Così igen. Förhoppningsvis är alla friska. Själv är jag visserligen allt annat än frisk just idag. Kanske har dagisbacillerna nått även mej. Ont och tjockt i halsen. Det var 25 dagar sedan vi gjorde föreställning nr 2. Vad finns kvar? Och vad är borta? Overkligt. Och skrämmande. Men lite spännande.
/ J

Maxtaxflax

Jag berörde ämnet redan i förra inlägget. Nu kommer utvikningen. Livet med dagisbarn har börjat. En enda lång väntan på svinkoppor, moraxella och andra intressanta streptokockmutationer. Men mest av allt känns det som man har fått tiden tillbaka. Tid till sej själv. Och varandra. Tid till kontemplation. Tid som varit försvunnen. Eller kanske rentav kidnappad.
Eftersom vi har så ovanliga arbetstider i kultursektorn har vi också fått stifta bekantskap med något fantastiskt. Smaka på detta: Kommunal barnvakt på kvällstid i hemmet. Tack vare enträgna, energiska och envetna insatser från (framför allt) föräldranätverket på Göteborgsoperan har vi nu tillgång till denna nödvändiga resurs. En kvinna som kommer hem till oss de kvällar vi båda har föreställning/konsert. Allt inom ramen för maxtaxan. Hurra! Annars skulle vi faktiskt inte kunna jobba fullt ut båda två. Och hur förklarar man att "jag bara kan jobba varannan helg" eller "inga torsdagkvällar" för arbetsgivaren? Visserligen har jag tagit en liten time-out från Kungliga Operan. Men det betyder ju inte att jag är helt ledig. Nästa vecka börjar vi om igen i Karlstad. Föreställningar hela hösten. Kom och titta!!!
Hur gör folk egentligen? Tar man hjälp av släkt och vänner? Hyr in Nisse från Manpower ? Eller funderar man igen på om det är värt det. Eller om man ska hitta en alternativ väg. Mot målet. Och vad är då målet?
Hur mycket ska man egentligen offra för konsten? Är man beredd att missa mycket på vägen för sin karriärs skull? Eller skulle man trivas med ett "vanligt Svensson-liv"?
Frågor som får svar. Så småningom. Hoppas jag.
/ J

Nystart

Vem känner inte en viss berusning av något nytt och fräscht? En "ansiktslyftning" eller bara lite nya pigga krafter i ansamling? Mot nya mål. Eller samma. Men med nya krafter och tag. I kamp mot hösten och mörkret. Eller något annat.
Som ni kanske märkt har jag inte varit så flitig den senaste tiden. Det betyder inte att jag håller på att avveckla. Tvärtom. Nu kommer en fräsch nystart, som förhoppningsvis ska nå ännu lite längre och djupare. Den nya utformningen på sidan känns lite rolig och inspirerande, tycker jag. Nytt och fräscht.
För Karlstad och Värmlandsoperan är läget ganska stillastående just nu. Efter premiären och föreställning nummer två var vår Despina tyvärr tvungen att opereras. Detta gjorde att Värmlandsoperan beslutade sej för att ställa in tre föreställningar. Precis efter premiär. Och med ganska fina recensioner. Nåväl, vi får helt enkelt försöka samla kraft och återkomma med dunder och brak den 13 september. Nytt och fräscht.
För min agentur Svenska Konsertbyrån var det en sorts bladvändning eller nystart i helgen. Kerstin Hammarström, som lett byrån sedan starten lämnade över rodret till Maximilian Schattauer. Kerstin hyllades/avtackades med en ceremoni och konsert i Grünewaldsalen i fredags. Flera av byråns sångare (ja, bland andra jag!)och musiker ställde upp och gjorde denna eftermiddag till ett fint minne för Kerstin. Tack Kerstin för det du och Konsertbyrån har gjort för oss sångare och musiker och dirigenter under alla år! Nu jobbar vi vidare mot samma (och nya) mål. Under ny ledning. Nytt och fräscht? Vi får se...
Sen har jag faktiskt inte legat på latsidan hemma bara för att vi har ledigt från Värmland. En hel del ytskiktsförvandling har åstadkommits i lägenheten. Känns bra. Nytt och fräscht.
Dottern har avverkat tre veckor på dagis. Nej, förskola ska det visst heta. Hon verkar i alla fall trivas som den berömda fisken. Varje morgon rusar hon rakt in och skriker ett litet morgonglädjetjut. Nu är jag här! Och som ni har längtat! Och sen tittar hon inte tillbaka. Mamma eller pappa är för stunden perifera.
Ett nytt stadium i föräldralivet har börjat. Tiden har givits oss tillbaka. Några dyrbara timmar om dagen. Nytt och ganska fräscht.
/ J

Schack Matt-ei?

Kan det bara vara en tillfällighet? Av alla dagar och tider på året väljer SVT att sända Figaros Bröllop med Peter Mattei ikväll, en onsdag som inte är så speciell, förutom att det råkar vara just idag som det är premiär på Värmlandsoperan. Jag tror inte vi behöver oroa oss för konkurrens, men det känns ändå lite märkligt. Varför just idag? Är det ett tecken? Och vad betyder det isåfall? Räcker det inte att jag i normala fall (när jag jobbar på Kungliga Operan) tvingats konkurrera och dela roller med honom? Och ständigt jämföras med ett lysande original? Jag vill påpeka att jag har inget alls mot Peter, tvärtom. Däremot har arbetssituationen för min del blivit svår. Att gå in och "ersätta" Mattei är inget lätt uppdrag. Hur man än gör är man dömd att misslyckas. I Kärleksdrycken, där jag dubblade länge med Mattei, fick jag t ex kritik för att jag inte var lika lång som Peter. Hmmm. Vad göra? Men nu står jag här och gör min andra Così-uppsättning, och Peter är väldigt välkommen att komma och titta på spektaklet. Han ska ju i alla fall göra rollen i vår på Operan...
/ J
PS.Bara så ni vet: Jag USA-debuterade två veckor innan Peter Mattei, visserligen bara på en undanskymd scen i Miami. Men dög det åt en viss Pavarotti, så ska väl inte jag klaga. DS.

Premiär på flera plan

Hur kom vi hit? Vad var det som hände? Och vad blev resultatet? Frågorna hopar sej från alla håll, och svaren kommer så småningom dyka upp. En liten vink om resultatet fick vi igår. Genrepet kändes inte perfekt, men det flöt oroväckande bra, med tanke på de senaste problemen vi fått tampas med. Vi fick i alla fall Despina med på scenen. Vissa scenerier fick justeras (för tillfället), men det mesta fungerade bra. En känsla av lugn mitt i det sceniska och musikaliska kaoset infann sej. En skön känsla. Jag kan förstås inte tala för alla medverkande, men det kändes aldrig ett dugg osäkert eller vilset. Tvärtom känns det som vi har kontroll på stycket, och har en stor frihet inom de ramar som är utlagda. Alla visste vad de skulle göra och det flöt på. Det kändes till och med inte särkilt långt! Trots de tre och en halv timme (drygt) det tar att ta sej från A till Ö. Och i den här pjäsen/operan är man ju verkligen medverkande i stort sett hela tiden. Fantastiskt skönt också att få publikrespons. Det verkade faktiskt som de hade ganska kul! Lovande, men absolut ingen garanti. Tiden får utvisa.
Sommaren försvann, friidrotts-EM kom och gick, och plötsligt står vi här i mitten på augusti. Med en premiär runt hörnet. Men det är inte den enda "premiären" den här veckan. Min underbara dotter började inskolning på förskolan igår... Man har svårt att fatta det. Hon föddes ju nyss!?! Och nu ska hon lämnas av varje morgon i händerna på andra. Fast det verkar som om hon kommer trivas mycket bra. Redan första dagen (som är en timme lång) glömde hon totalt bort mamma i rummet bredvid. Accepterade situationen fullständigt. Undra var den sociala kompetensen kommer ifrån? Redan?
Och själv sitter jag i ett regnigt Karlstad och väntar otåligt på Così-premiären. Att få den överstökad. Den tunga och märkliga repperioden är bakom oss, och nu gäller bara att kunna ladda om och toppa när det verkligen gäller. Skarpt läge.
Läste förresten Lasse Anrells krönika häromdagen i en av tidningarna. Rubriken löd: Opera handlar om att vinna. Ett citat värt att fundera på. Är det sant? Ja, till viss del. Men det får inte bli en tävling mellan artisterna. Vinsten måste vara över sej själv, sina begränsningar och över allt annat som kan hindra en från att prestera maximalt. Det är att vinna. Eller att förlora...
/ J

Ensemblen på knä

Vi har fortfarande inte fått någon rapport om vår sargade Despina. Röntgen igår, och vi får väl hoppas att det inte är allvarligt. För vad gör vi då??? Finns ju ingen backup direkt. Man räknar ju sällan med att solisterna ska skada sej, och inte ens kunna gå på scenen. Det som kan hända ibland är ju att man har röstproblem (har jag hört...), och då kan man lösa det med en annan sångare i diket. Men det här är ju värre. Vi andra ser nu ljuset i repetitionstunneln. Nu börjar upploppet. Imorgon har vi första genrep. Med eller utan vår Despina? Vi får se...
Förresten är det synnerligen dålig planering att lägga en genrepsvecka just under friidrotts-EM. Vi missar ju nästan allt.
/ J

Despina på sjukan

Vad är det som händer? Mitt i repetitionen ligger plötsligt Despina i plågor på scenen. Ett sargat knä. Isblåsa hjälpte inte, utan hon åkte direkt till sjukan. Vi andra fortsätter att repa. Är det nånting med Mozart? Eller med Konwitschny? Jag minns historien om Bartoli i Zurich. Gjorde Donna Elvira på kryckor efter en olycka. Vi får väl se. En Despina i rullstol kanske? / J

Samsjungning och surströmming

Nu börjar det verkligen närma sej premiär. En vecka kvar. Nu ska allt visas upp och bedömas. Det blir alltid lite extra pirr när man får sätta ihop stycket med orkestern. Samsjungningen (fredag/måndag) gick riktigt bra. Orkestern klingar bra, och verkar tycka det är kul också. Och nu i dagarna sätter vi ihop orkestern med vårt arbete på scenen. Långa dagar, och ett slitsamt arbete. Man vet ju att man inte KAN ge 100% hela dagarna. Ändå måste man försöka, eftersom man måste testa (ljud-)balans och känna efter hur ljudbilden förändras. Och det gör den. Särskilt med stora turbaner och diverse annat ivägen. Vi hade 29 grader på scenen igår. Det kändes som 129. Det kommer inte bli kallare till premiären. Kanske utomhus, men inte på scenen.
Nog om detta. I helgen rådde det komplett EM-feber och folkhysteri hemma i Göteborg. Dessutom hade vi fint besök. Och det blev en helt fantastisk kräftfrossa. Med både havskräftor och nyfångade Vätternkräftor... Inte helt illa. Och sanslösa viner direkt från Frankrike. Synd att helgerna går alldeles för fort när man pendlar.
Här i Karlstad har vi en Norrlandsmaffia i solistensemblen. Följdaktligen kom nu den känsliga frågan upp. Surströmming skulle det ätas. Jag och Tobias, sörlänningar som vi är, tog mod till oss och bestämde oss för att ta strömmingen vid hornen(?). Jag förstår inte riktigt storheten, men det var faktiskt inte alls så dumt. Väldigt salt. Och goda tillbehör. Men den där lukten. Tur att man är van vid det mesta som småbarnsförälder. Nu är det gjort i alla fall. Första surströmmingen.
Nu samlar vi kraft för fortsatta orkesterrep, och på fredag är det första genrep.
Jag har glömt att säga det tidigare, men det kommer nu:
Jag hoppas att många av er kan komma hit och titta under hösten. Hjärtligt välkomna!
/ J

Konwitschny - på plats?

Det är väl ofrånkomligt att man blir lite förvirrad i en sån här udda produktion. Jag menar, det är inte ofta som man först repeterar i sex veckor med en assistent. Sedan, strax innan premiär, kommer "demon-regissören" själv, och ska på något sätt både försvara och förnya sin gamla uppsättning som omplacerats långt upp i den svenska urskogen, och försetts med svenska sångare och en svensk översättning som inte riktigt stämmer överens med det tyska "originalet" som använts i Berlin tidigare. Vi kan inte låta bli att känna oss mycket utlämnade. Regissören K har mycket bestämda uppfattningar om hur texten och musiken skall framföras. Det handlar mycket om tempo och undertexter i varje recitativ. Och pauser. Men nu kommer det förvirrande: Det arbete som vi har gjort innan K's ankomst stämmer inte alls överens med hans nuvarande intentioner. Koreografin stämmer oftast, men vi lämnas ganska ensamma med att försöka förstå varför just denna fras ska levereras i ett långsamt tempo, eller föregås av en ENORM paus. Och vissa detaljer är så fastlagda, att det omöjligt kan diskuteras att ändras. Pauseringar finns det ganska gott om i uppsättningen, och i det här (nästan) ostrukna skicket känns det som om fyra timmar kommer bli nog långt för Karlstad. Och för oss sångare.
En del frågor kvarstår fortfarande, men mycket som ändrats har ändå varit till det bättre. Vissa delar av operan känns fortfarande lite aparta. Kanske svårt att bedöma när man är mitt i det själv, men det blir mycket intressant att höra vad folk tycker om några veckor.
Värmen inne på scenen den senaste veckan har varit fullkomligt obeskrivlig. Särskilt nu när man börjat sätta ljuset också. Vi har ett antal fläktar som går varma hela dagarna, och ändå dryper svetten om oss varje rep. Bästa bantningsmetoden. Fixa en roll i Così, så går det på ett kick. Det är ju bara att sjunga lite.
Tack och lov har vi inte långt till vattnet. Precis utanför teatern, mitt i Karlstad, kan man bara kasta sej i Klarälven. Perfekt efter en lång repetition. Så, har ni hört nåt rykte om högljudda och bleka flodhästar eller isbjörnar i Klarälven, så vet ni varför...
/ J

Konwitschny - på plats!

Ja, så kom han i alla fall till slut. Konwitschny. Till Karlstad och Sverige för första gången. Som jag tidigare skrivit om har vi matats med diverse sanningar och osanningar om honom och hans arbete. Ett slags "Bergman-syndrom" om ni förstår vad jag menar. Alla runtomkring oss har varit supernervösa. Inte minst vår assistent, som nu ställdes inför inkvisitionen och skulle försvara sin del i arbetet. Vi visste inte riktigt hur han (Herr K) skulle hantera oss sångare heller. Skulle han bli chockad och undra vad det var för katastrof som utspelade sej på scenen? Eller skulle han rentav bli glad, och kanske inspireras ytterligare av våra öppna och villiga sinnen? Snabbt fick vi ett klart och tydligt svar. Här har vi en regissör som har väldigt bra koll på hela apparaten. Som snabbt och smärtfritt, mycket metodiskt jobbat sej genom (snart) hela operan. Allt var långt ifrån till full belåtelse. Men också långt ifrån hopplöst. Och han har varit väldigt snabb och tydlig med att berömma oss sångare. Något som många glömmer... Och kännt av vilka som behöver hjälp och stöd. Det har i sin tur gjort oss mycket säkrare i vår osäkerhet, och har kunnat till och med komma med egna förbättringar och förslag. Något som tidigare sagts varit helt omöjligt utan att först gå genom hans dramaturgiat, minst. Nåväl, han har visat sej vara en mycket trevlig och intelligent man. Alla myter som spridits har kommit på fall. Och vi har kommit längre på några dagar med honom än vi gjort under hela våren... Ett ord kan lätt sammanfatta känslan för oss sångare: ÄNTLIGEN!
Inga mera diskussioner om placeringar i Berlin-uppsättningen. Inget mera tjafs om steg hit eller dit utan anledning. Klara besked och kanske en intressant produkt i vardande. Fortfarande kämpar vi med vissa skillnader i den tyska översättningen och den nya svenska. Och fortfarande har vi språkförbistringar att överbrygga. Han talar väldigt lite engelska. Vi pratar inte (alla) flytande tyska. Och runt oss finns många som vill översätta. Ju fler kockar...
Men ljuset i den länge ganska becksvarta tyska tunneln börjar flöda, samtidigt som solen för ett ögonblick lämnat Karlstad. Turbanerna känns lite lättare, och vi går med lättare steg till repetitionerna.
/ J

Sommaren ÄR kort!

Ja, så var man tillbaka i Karlstad. Hur gick det till? Och redan nu? Det var ju nyss vi gjorde ett (ganska taffligt) genomdrag och skiljdes åt för sex härliga semesterveckor. Eller vad man nu gjorde. Jag hade semester. Och det gick förstås alldeles för fort. Men vi hann med ganska mycket, eller vad sägs t ex om Champagne i Göteborg, en hemlig provsjunging, Sverige-Englandmatchen i Stockholm, radhusliv i Gustavsberg, barytongolf på Värmdö, bröllop i både Stockholm och Helsingborg, kompisbesök på Öland, torpidyll i Rejmyre, Nostalgikväll och nyfångade Vätternkräftor(!) och kalla bad i Vadstena och besked om en liten ny bebis i vänkretsen (Grattis!). Och förstås en hel massa kvalitetstid tillsammans med fru och dotter. Bilen har också fått ett nytt avgassystem. Tack och lov.
Inte så mycket tid för bloggande...
Nu tänker jag försöka ta nya tag, och förse er med det senaste från framför allt Karlstad och vår stundande premiär den 16 augusti. Snart. Känns det som.
Vår käre regissör har ännu inte dykt upp. Som jag skrev tidigare hoppade han av sin produktion av "Aeneas i Kartago" i Stuttgart. Ryktet säger utbränd/gått in i väggen. Svaret kanske kommer snart. Tydligen vilar nån slags förbannelse över den operan. När den skulle uppföras i Sverige försvann primadonnan mystiskt och plötsligt utomlands. Nu drabbades de av en ofattbar familjetragedi, där tenoren blev skjuten och dödad av sin far i nån slags fejd. Senaste budet är att han (Konwitschny) kommer på tisdag kväll, för att jobba på onsdag. Vi skulle verkligen behöva hans hjälp. För vi är inte alls klara. Och nu börjar snart orkesterveckan. Det var i alla fall kul att träffa gänget igen, och sjunga in sej igen på Mozarts magiska och sprudlande musik. Hoppas att vi kan förmedla den känslan även till publiken...
/ J

Värme på Värmdö

Redan efter Sverige-Tysklandmatchen började jag ana att något konstigt var i görningen. Mycket kan man acceptera, men att få en utvisning mot sej så snabbt spelandes mot värdlandet, och där domaren dessutom hånflinar mot Teddy kan bara peka på en sak: Tysk konspiration. Såg ni förresten hur Lukas Podolski efter utvisningen klappade om domaren? Japp. Solklar tysk sammansvärjning. Vi kan gå vidare. Idag slog Tyskland märkligt nog ut Argentina i kvarten, efter en straffläggning som verkade lite väl "inövad". Två av Argentinas straffar kunde jag själv slagit bättre! Ytterligare bevis. Dessutom blev ju Argentinas målvakt lämpligt nog skadad under matchen. Inbytt blev istället den ganske orutinerade andremålvakten. Slump? Vem vet. Michael Owens skada, den mystiska olyckan i Italien, Isakssons hjärnskakning, Ronaldos övervikt. Mer och mer verkar peka i samma riktning. Värdnationen behöver och har skaffat sej en Autobahn rakt in i finalen. Men där tar det väl ändå stopp??? Eller har man köpt Ronaldhino också?
Men nu hejar jag på Italien. De har chansen (?) att hindra tyskarna vid sista bron. Om inga konstigheter hinner hända...
För övrigt kan jag konstatera att Italien utan konkurrens har den mäktigaste och ballaste nationalsången. Och Argentina den konstigaste och mest oväntade.
Just nu lever vi lyxigt skärgårdsliv i vänners hus på Värmdö. Och njuter av värme, vänner och riktigt sommarliv. Härligt!
Imorgon väntar bröllop, och sedan drar vi vidare till Öland. Kungligt värre. Och snart väntar Karlstad igen. Sommaren bara flyger iväg. Det gjorde tydligen också Peter Konwitschny (regissören för Cosi i Värmland) från sin uppsättning i Stuttgart. Åtta dagar in på repetitionsperioden kastade han in handduken och drog. Sjukdom heter det. Eller? Och vad betyder denna "uppladdning" för oss i Karlstad. Kommer han? Är han utvilad och laddad till tänderna? Eller är han helt under isen och totalt ointresserad? Om tre veckor får vi svaret. Alltihop är en enda stor tysk konspiration. Così fan tutte!
/ J

Tunnel - mitt under fotbolls-VM!

Ja, nu i helgen är det äntligen dags. Götatunneln är färdig och invigs under stort pompa och ståt. Parad av Volvo-bilar och folkfest i dagarna tre. Dessutom infaller segeltävlingen Volvo Ocean Race med sin målgång nu också. Vilken slump!
Ni tycker kanske att det är en liten pseudohändelse i den stora världen, men jag kan berätta att för oss, som bor rakt ovanpå tunneln, och som dagligen irriteras och störs av trafiken i närområdet, är det inte nåt annat än en liten Paraguay-seger. Resultatet kommer förstås låta vänta på sej, men direkt kommer man nog märka en del små tecken. En något lägre ljudnivå, även med öppna fönster. Kanske att man inte behöver torka bort tjocka svarta avgaslager från fönsterbrädorna varje vecka. Och så småningom börjar omvandlingen av hamnområdet. Ruffigt ska bli folkligt och inbjudande. Bostäder och hamnpromenad. Det rör på sej. Och nu även i nya tunneln. Matilda och jag var där. Gick hela tunneln. Med många andra intresserade och nyfikna.
Så här under fotbolls-VM kan man inte låta bli att fundera över varför så många i opera- och musikbranschen är helt sålda på fotboll. Det finns säkert många enkla anledningar, men man slås också av en del uppenbara paralleller. Det mest slående är ju förstås att man, oavsett personlig skicklighet eller talang, måste spela ett bra lagspel för att lyckas i längden. Elva man.
Som vi sett med Sverige i VM handlar det om att veta sin roll och plats i laget. Att se till att följa planen och att ge understöd. Missförstå mej inte. Jag är den förste att stödja och uppmuntra individuella initiativ både inom musiken och fotbollen. Det är det som är tjusningen! Men om man glömmer laget helt kanske man inte får samma möjlighet att briljera själv. Då kanske man hamnar i en offside-fälla. Och då blir man avblåst. Spelar man fult blir man utvisad. I fotboll. I operavärlden..? Om man går in på roller och uppgifter kan man lätt likna tenoren vid den klare anfallaren. Alltid redo att avfyra sitt höga C. (?) Och barytonsångaren kanske är lite mer en Kim Källström eller Anders Svensson. Styr på mitten, servar tenoren med smörpassningar och slår till med ett och annat distansskott ibland. Men har också lite koll bakåt och håller ihop laget.
Om man får ta ut svängarna lite, så känner jag mej som en mycket offensiv mittfältare. En Ljungberg kanske. Lurig och envis. Avgör gärna. Och sugen på att vara med mycket i spelet. Om bara tränaren vill det... Fast på Operan känns det som jag mest blivit en Mattias Jonson. Får kanske komma in sista tio, och springer då som en gnu. Vill mycket, men lyckas bara ibland.
Jag får väl ställa till med lite bråk eller nåt, så kanske de fattar?
Ikväll gick också en gripande och intressant dokumentär på TV om min farfars farbror. Evert, om någon möjligtvis har hört talas om honom?
Slog mej plötsligt att jag måste åka och besöka Pampas. Samborombon. Verkar trevligt.
Då skulle hela Taube-paketet vara i hamn: Jag har sedan barnsben ett stort intresse och en stark passion för den svenska skärgården. Jag har spenderat mycket tid (och pengar) på minst en känd Stockholmskrog. Sedan ett drygt år är jag bosatt i släktens andra hemstad: Göteborg. Jag har också de senaste åren hamnat, genom både vänners försorg och med jobb, ett flertal gånger i Provence i södra Frankrike. Och nu är det bara Argentina kvar. Sen är Taube-resan fullständig.
Och här kommer jag tillbaka till fotbollen. Dagens match understryker bara. Årets vinnare heter förstås: Argentina.
Kanske får jag chansen att komma dit nån gång. Då ska jag lära mej rida. och dansa tango. Vad annars?
/ J
PS. Lionel Messi - 18 år. Skrev kontrakt med Barcelona som trettonåring. Kommer in femton minuter. Gör ett mål och en målgivande passning. Den nye Maradona. Se honom! DS.

Är det någon kvar?

Jag förstår om ni har tröttnat. Det har blivit väldigt långt mellan inläggen, trots goda intentioner och en hel del material att skriva om. Men ibland så vill det sej inte. Och man fastnar lätt i platta dagboksinlägg. Det vill vi ju inte?
Kul är att höra att många läser, och på senare tid saknar mina små nedslag i cyberrymden.
Och de senaste veckorna i Karlstad har nästan varit karbonkopior. Slitsamma rep hela dagarna. Och Bishops Arms på kvällarna. Dagarna försvinner. Onsdag eller torsdag. Ingen aning. Men bara nio pinnar muck. Eller nåt. Nu är första halvlek avslutad. Eller ska man säga förberedd. Nu kan Grandmaster Konwitschny glida in och slipa lite på detaljerna(!), och njuta av den svenska sommaren. Kommer han känna igen sin Così? Kommer han kunna ändra på det som inte funkar på bara åtta dagar? Kommer han överhuvudtaget? Finns han?
Vi får se... Men jag vill passa på att välkomna alla som kan och vill till Karlstad i höst. Premiären är tyvärr utsåld, men vi spelar ett tag till. Kom och se mej i långkalsonger och turban. Bara det är värt biljettpriset. Eller?
Sedan fredag, märkligt nog precis sammanfallande med VM-starten, har jag/vi sex veckors sommaruppehåll. Inget Karlstad förrän den 23 juli. Och ännu märkligare är att det lyckades sammanfalla med en värmebölja. Trettio grader i Göteborg. Mysko! Det enda rätta har varit att ta sej till havet. Till dotterns stora förtjusning.
Så, trots Sveriges galet dåliga start på VM leker livet.
Jag ska förresten sluta tippa både Melodifestival och fotbolls-VM. Det verkar som allt går precis fel väg. Min drömelva är nog sämre än sämst. Visserligen lite hafsigt ihopplockad, men nu får jag nog byta ut hela laget. Minst. Jag tror fortfarande på Messi. Men då måste han helst få spela också.
Det tar emot, men Tyskland ser faktiskt starkast ut hittills. Och Spanien imponerade idag. Brassarna fick oväntat svårt mot Kroatien. Och tjock-Ronaldo såg inte helt pigg ut. Och Sverige har harmoni i laget. Typ.
Nytt tips: Argentina-Tyskland i final. Och Messi fixar guldet. Om inte Sverige hittar rätt förstås.
Förresten har jag fått en förfrågan som jag inte kan berätta något om än. Men det låter spännande. Mycket spännande...
/ J

Vem tar vem?

Vem tar vem?
Det är just den stora frågan man ställs inför i slutscenen på Così fan Tutte. Hur ställer man de ursprungliga trolovade gentemot de nya passionerna. Eller vad händer? Alltid har man försökt lösa slutet på olika sätt. De flesta verkar luta åt en öppen lösning. Helt i tidens anda. Eftersom paren varken kan gå tillbaka (eller?), men heller inte fullt ut bejaka sina nya passioner, väljer de flesta att lösa det med en total annullering. Ingen gifter sej med ingen. Då tar man ju inte ställning eller väljer sida på nåt sätt. Vem tar vem? Och hur skulle man själv reagera inför en sån här situation? Overkligt förvisso, men i dagens dokusåpasamhälle kan man ju tänka sej den hypotetiska tanken att ett sånt här experiment skulle kunna hända. Eller?
Jag vill hävda att en viss herr Mozart i alla fall lämnar det en smula öppet. Jag kan också släppa ett litet hundben inför hösten redan nu. Någon eller några får någon eller några här i Värmland. Wow! Vilken överraskning. Jag vill ju inte lämna ut FÖR mycket. Jag vill att alla ska komma hit och se vår fantastiska och spännande Così! Men just nu har vi en mycket tung period. Mycket hårda repetitioner, och idag fick vi det första solistfallet. Vår tenor ligger hemma i magsjuka, och vi hoppas verkligen att det inte är något smittsamt... Isåfall är nog undertecknad i farozonen. Och vi är ju nästan som siamesiska sångare. Plötsligt blev det väldigt tomt. Alla våra duettpartier lät plötsligt väldigt tomma och konstiga. Min turban satt lite på sned, helt enkelt.
Ikväll gick den över alla gränser uppblåsta kändismatchen på tv4. Inget snack. För oss alla som var högst närvarande sommaren -94 var det en nostalgi redan vid nationalsången. Men matchen? Nej, inte mycket till match. Men det var otroligt kul att se dem. Kennet, Brolin, Ravelli, Rolle och Thern. Och Stefan Schwarz såg precis lika grym ut som vanligt. Tänk att det känns som igår. Sommaren -94. Den berömda brons-sommaren. Alla minns. Var de var. Med vilka. Och hur. Det går inte att glömma Rålambshovsparken, med 80.000 jublande människor. Jag kommer också ihåg några fantastiska heta (pga vädret) nätter hemma i gamla Huddinge. Med goda vänner. Och mitt i natten fick vi förlösa fyra kattungar. Jag minns inte under vilken match det var. Men det blev två hanar och två honor. Den ena hanen var helsvart och den andra skrek oavbrutet. Följdaktligen blev deras namn Martin Dahlin och Ravelli. Tjejerna blev Lili och Sussie. Ja, det här var 1994. Kom ihåg det. Ravelli finns faktiskt fortfarande i familjens ägo. Han är en av världens mest omogna och klumpiga katter. Flera gånger har han tagit sats för att hoppa upp, men faktiskt missat ett helt matbord. Makalöst.
Nej, den riktiga matchen kom helt överraskande sent här inatt, när jag snubblade över en amerikansk kocktävling på tv4. Mästarkockar från både Frankrike, Italien, Asien (Ett land?) och Amerika. Och en utmanare. Med mitt namn antar jag att det blir ganska snurrigt om jag ger mej för djupt in i matbranschen. Men jag måste säga att det var mycket intressant, och bra producerat. Betydligt fler mål än i "kändismatchen". Ojojoj. Det märks att man har blivit lite Göteborgare.
Nu längtar jag hem till Kungshöjd, till myllret, till Liseberg och till Götaplatsen. Och till uteserveringarna på Avenyn. Till vännerna. Och till besökarna.
Närmast i helgen blir det fest igen. Vissa människor behagar fylla väldigt jämnt. Vi är bjudna. Vissa andra behagar tydligen gifta sej. Grattis!
Och åter igen är vi vid startpunkten. Vem tar vem? Och varför? Ja, nu har vi svaret. Man vet aldrig riktigt. Men om man inte tror på det, så kommer det aldrig hända...
/ J
PS. Jag häller just nu på att slipa mitt VM-tips, även om jag är lite sargad efter Eurovison Song Contest. Det finns ju mycket som pekar på Brasilien, men jag vill gärna hålla på Italien. Eller Portugal. Eller Sverige. Just det. Troligt. Vänta nu, nu låter jag precis som när jag försökte tippa Eurovision. Och hur bra gick det? DS.