Sommaren ÄR kort!

Ja, så var man tillbaka i Karlstad. Hur gick det till? Och redan nu? Det var ju nyss vi gjorde ett (ganska taffligt) genomdrag och skiljdes åt för sex härliga semesterveckor. Eller vad man nu gjorde. Jag hade semester. Och det gick förstås alldeles för fort. Men vi hann med ganska mycket, eller vad sägs t ex om Champagne i Göteborg, en hemlig provsjunging, Sverige-Englandmatchen i Stockholm, radhusliv i Gustavsberg, barytongolf på Värmdö, bröllop i både Stockholm och Helsingborg, kompisbesök på Öland, torpidyll i Rejmyre, Nostalgikväll och nyfångade Vätternkräftor(!) och kalla bad i Vadstena och besked om en liten ny bebis i vänkretsen (Grattis!). Och förstås en hel massa kvalitetstid tillsammans med fru och dotter. Bilen har också fått ett nytt avgassystem. Tack och lov.
Inte så mycket tid för bloggande...
Nu tänker jag försöka ta nya tag, och förse er med det senaste från framför allt Karlstad och vår stundande premiär den 16 augusti. Snart. Känns det som.
Vår käre regissör har ännu inte dykt upp. Som jag skrev tidigare hoppade han av sin produktion av "Aeneas i Kartago" i Stuttgart. Ryktet säger utbränd/gått in i väggen. Svaret kanske kommer snart. Tydligen vilar nån slags förbannelse över den operan. När den skulle uppföras i Sverige försvann primadonnan mystiskt och plötsligt utomlands. Nu drabbades de av en ofattbar familjetragedi, där tenoren blev skjuten och dödad av sin far i nån slags fejd. Senaste budet är att han (Konwitschny) kommer på tisdag kväll, för att jobba på onsdag. Vi skulle verkligen behöva hans hjälp. För vi är inte alls klara. Och nu börjar snart orkesterveckan. Det var i alla fall kul att träffa gänget igen, och sjunga in sej igen på Mozarts magiska och sprudlande musik. Hoppas att vi kan förmedla den känslan även till publiken...
/ J

Värme på Värmdö

Redan efter Sverige-Tysklandmatchen började jag ana att något konstigt var i görningen. Mycket kan man acceptera, men att få en utvisning mot sej så snabbt spelandes mot värdlandet, och där domaren dessutom hånflinar mot Teddy kan bara peka på en sak: Tysk konspiration. Såg ni förresten hur Lukas Podolski efter utvisningen klappade om domaren? Japp. Solklar tysk sammansvärjning. Vi kan gå vidare. Idag slog Tyskland märkligt nog ut Argentina i kvarten, efter en straffläggning som verkade lite väl "inövad". Två av Argentinas straffar kunde jag själv slagit bättre! Ytterligare bevis. Dessutom blev ju Argentinas målvakt lämpligt nog skadad under matchen. Inbytt blev istället den ganske orutinerade andremålvakten. Slump? Vem vet. Michael Owens skada, den mystiska olyckan i Italien, Isakssons hjärnskakning, Ronaldos övervikt. Mer och mer verkar peka i samma riktning. Värdnationen behöver och har skaffat sej en Autobahn rakt in i finalen. Men där tar det väl ändå stopp??? Eller har man köpt Ronaldhino också?
Men nu hejar jag på Italien. De har chansen (?) att hindra tyskarna vid sista bron. Om inga konstigheter hinner hända...
För övrigt kan jag konstatera att Italien utan konkurrens har den mäktigaste och ballaste nationalsången. Och Argentina den konstigaste och mest oväntade.
Just nu lever vi lyxigt skärgårdsliv i vänners hus på Värmdö. Och njuter av värme, vänner och riktigt sommarliv. Härligt!
Imorgon väntar bröllop, och sedan drar vi vidare till Öland. Kungligt värre. Och snart väntar Karlstad igen. Sommaren bara flyger iväg. Det gjorde tydligen också Peter Konwitschny (regissören för Cosi i Värmland) från sin uppsättning i Stuttgart. Åtta dagar in på repetitionsperioden kastade han in handduken och drog. Sjukdom heter det. Eller? Och vad betyder denna "uppladdning" för oss i Karlstad. Kommer han? Är han utvilad och laddad till tänderna? Eller är han helt under isen och totalt ointresserad? Om tre veckor får vi svaret. Alltihop är en enda stor tysk konspiration. Così fan tutte!
/ J

Tunnel - mitt under fotbolls-VM!

Ja, nu i helgen är det äntligen dags. Götatunneln är färdig och invigs under stort pompa och ståt. Parad av Volvo-bilar och folkfest i dagarna tre. Dessutom infaller segeltävlingen Volvo Ocean Race med sin målgång nu också. Vilken slump!
Ni tycker kanske att det är en liten pseudohändelse i den stora världen, men jag kan berätta att för oss, som bor rakt ovanpå tunneln, och som dagligen irriteras och störs av trafiken i närområdet, är det inte nåt annat än en liten Paraguay-seger. Resultatet kommer förstås låta vänta på sej, men direkt kommer man nog märka en del små tecken. En något lägre ljudnivå, även med öppna fönster. Kanske att man inte behöver torka bort tjocka svarta avgaslager från fönsterbrädorna varje vecka. Och så småningom börjar omvandlingen av hamnområdet. Ruffigt ska bli folkligt och inbjudande. Bostäder och hamnpromenad. Det rör på sej. Och nu även i nya tunneln. Matilda och jag var där. Gick hela tunneln. Med många andra intresserade och nyfikna.
Så här under fotbolls-VM kan man inte låta bli att fundera över varför så många i opera- och musikbranschen är helt sålda på fotboll. Det finns säkert många enkla anledningar, men man slås också av en del uppenbara paralleller. Det mest slående är ju förstås att man, oavsett personlig skicklighet eller talang, måste spela ett bra lagspel för att lyckas i längden. Elva man.
Som vi sett med Sverige i VM handlar det om att veta sin roll och plats i laget. Att se till att följa planen och att ge understöd. Missförstå mej inte. Jag är den förste att stödja och uppmuntra individuella initiativ både inom musiken och fotbollen. Det är det som är tjusningen! Men om man glömmer laget helt kanske man inte får samma möjlighet att briljera själv. Då kanske man hamnar i en offside-fälla. Och då blir man avblåst. Spelar man fult blir man utvisad. I fotboll. I operavärlden..? Om man går in på roller och uppgifter kan man lätt likna tenoren vid den klare anfallaren. Alltid redo att avfyra sitt höga C. (?) Och barytonsångaren kanske är lite mer en Kim Källström eller Anders Svensson. Styr på mitten, servar tenoren med smörpassningar och slår till med ett och annat distansskott ibland. Men har också lite koll bakåt och håller ihop laget.
Om man får ta ut svängarna lite, så känner jag mej som en mycket offensiv mittfältare. En Ljungberg kanske. Lurig och envis. Avgör gärna. Och sugen på att vara med mycket i spelet. Om bara tränaren vill det... Fast på Operan känns det som jag mest blivit en Mattias Jonson. Får kanske komma in sista tio, och springer då som en gnu. Vill mycket, men lyckas bara ibland.
Jag får väl ställa till med lite bråk eller nåt, så kanske de fattar?
Ikväll gick också en gripande och intressant dokumentär på TV om min farfars farbror. Evert, om någon möjligtvis har hört talas om honom?
Slog mej plötsligt att jag måste åka och besöka Pampas. Samborombon. Verkar trevligt.
Då skulle hela Taube-paketet vara i hamn: Jag har sedan barnsben ett stort intresse och en stark passion för den svenska skärgården. Jag har spenderat mycket tid (och pengar) på minst en känd Stockholmskrog. Sedan ett drygt år är jag bosatt i släktens andra hemstad: Göteborg. Jag har också de senaste åren hamnat, genom både vänners försorg och med jobb, ett flertal gånger i Provence i södra Frankrike. Och nu är det bara Argentina kvar. Sen är Taube-resan fullständig.
Och här kommer jag tillbaka till fotbollen. Dagens match understryker bara. Årets vinnare heter förstås: Argentina.
Kanske får jag chansen att komma dit nån gång. Då ska jag lära mej rida. och dansa tango. Vad annars?
/ J
PS. Lionel Messi - 18 år. Skrev kontrakt med Barcelona som trettonåring. Kommer in femton minuter. Gör ett mål och en målgivande passning. Den nye Maradona. Se honom! DS.

Är det någon kvar?

Jag förstår om ni har tröttnat. Det har blivit väldigt långt mellan inläggen, trots goda intentioner och en hel del material att skriva om. Men ibland så vill det sej inte. Och man fastnar lätt i platta dagboksinlägg. Det vill vi ju inte?
Kul är att höra att många läser, och på senare tid saknar mina små nedslag i cyberrymden.
Och de senaste veckorna i Karlstad har nästan varit karbonkopior. Slitsamma rep hela dagarna. Och Bishops Arms på kvällarna. Dagarna försvinner. Onsdag eller torsdag. Ingen aning. Men bara nio pinnar muck. Eller nåt. Nu är första halvlek avslutad. Eller ska man säga förberedd. Nu kan Grandmaster Konwitschny glida in och slipa lite på detaljerna(!), och njuta av den svenska sommaren. Kommer han känna igen sin Così? Kommer han kunna ändra på det som inte funkar på bara åtta dagar? Kommer han överhuvudtaget? Finns han?
Vi får se... Men jag vill passa på att välkomna alla som kan och vill till Karlstad i höst. Premiären är tyvärr utsåld, men vi spelar ett tag till. Kom och se mej i långkalsonger och turban. Bara det är värt biljettpriset. Eller?
Sedan fredag, märkligt nog precis sammanfallande med VM-starten, har jag/vi sex veckors sommaruppehåll. Inget Karlstad förrän den 23 juli. Och ännu märkligare är att det lyckades sammanfalla med en värmebölja. Trettio grader i Göteborg. Mysko! Det enda rätta har varit att ta sej till havet. Till dotterns stora förtjusning.
Så, trots Sveriges galet dåliga start på VM leker livet.
Jag ska förresten sluta tippa både Melodifestival och fotbolls-VM. Det verkar som allt går precis fel väg. Min drömelva är nog sämre än sämst. Visserligen lite hafsigt ihopplockad, men nu får jag nog byta ut hela laget. Minst. Jag tror fortfarande på Messi. Men då måste han helst få spela också.
Det tar emot, men Tyskland ser faktiskt starkast ut hittills. Och Spanien imponerade idag. Brassarna fick oväntat svårt mot Kroatien. Och tjock-Ronaldo såg inte helt pigg ut. Och Sverige har harmoni i laget. Typ.
Nytt tips: Argentina-Tyskland i final. Och Messi fixar guldet. Om inte Sverige hittar rätt förstås.
Förresten har jag fått en förfrågan som jag inte kan berätta något om än. Men det låter spännande. Mycket spännande...
/ J

Vem tar vem?

Vem tar vem?
Det är just den stora frågan man ställs inför i slutscenen på Così fan Tutte. Hur ställer man de ursprungliga trolovade gentemot de nya passionerna. Eller vad händer? Alltid har man försökt lösa slutet på olika sätt. De flesta verkar luta åt en öppen lösning. Helt i tidens anda. Eftersom paren varken kan gå tillbaka (eller?), men heller inte fullt ut bejaka sina nya passioner, väljer de flesta att lösa det med en total annullering. Ingen gifter sej med ingen. Då tar man ju inte ställning eller väljer sida på nåt sätt. Vem tar vem? Och hur skulle man själv reagera inför en sån här situation? Overkligt förvisso, men i dagens dokusåpasamhälle kan man ju tänka sej den hypotetiska tanken att ett sånt här experiment skulle kunna hända. Eller?
Jag vill hävda att en viss herr Mozart i alla fall lämnar det en smula öppet. Jag kan också släppa ett litet hundben inför hösten redan nu. Någon eller några får någon eller några här i Värmland. Wow! Vilken överraskning. Jag vill ju inte lämna ut FÖR mycket. Jag vill att alla ska komma hit och se vår fantastiska och spännande Così! Men just nu har vi en mycket tung period. Mycket hårda repetitioner, och idag fick vi det första solistfallet. Vår tenor ligger hemma i magsjuka, och vi hoppas verkligen att det inte är något smittsamt... Isåfall är nog undertecknad i farozonen. Och vi är ju nästan som siamesiska sångare. Plötsligt blev det väldigt tomt. Alla våra duettpartier lät plötsligt väldigt tomma och konstiga. Min turban satt lite på sned, helt enkelt.
Ikväll gick den över alla gränser uppblåsta kändismatchen på tv4. Inget snack. För oss alla som var högst närvarande sommaren -94 var det en nostalgi redan vid nationalsången. Men matchen? Nej, inte mycket till match. Men det var otroligt kul att se dem. Kennet, Brolin, Ravelli, Rolle och Thern. Och Stefan Schwarz såg precis lika grym ut som vanligt. Tänk att det känns som igår. Sommaren -94. Den berömda brons-sommaren. Alla minns. Var de var. Med vilka. Och hur. Det går inte att glömma Rålambshovsparken, med 80.000 jublande människor. Jag kommer också ihåg några fantastiska heta (pga vädret) nätter hemma i gamla Huddinge. Med goda vänner. Och mitt i natten fick vi förlösa fyra kattungar. Jag minns inte under vilken match det var. Men det blev två hanar och två honor. Den ena hanen var helsvart och den andra skrek oavbrutet. Följdaktligen blev deras namn Martin Dahlin och Ravelli. Tjejerna blev Lili och Sussie. Ja, det här var 1994. Kom ihåg det. Ravelli finns faktiskt fortfarande i familjens ägo. Han är en av världens mest omogna och klumpiga katter. Flera gånger har han tagit sats för att hoppa upp, men faktiskt missat ett helt matbord. Makalöst.
Nej, den riktiga matchen kom helt överraskande sent här inatt, när jag snubblade över en amerikansk kocktävling på tv4. Mästarkockar från både Frankrike, Italien, Asien (Ett land?) och Amerika. Och en utmanare. Med mitt namn antar jag att det blir ganska snurrigt om jag ger mej för djupt in i matbranschen. Men jag måste säga att det var mycket intressant, och bra producerat. Betydligt fler mål än i "kändismatchen". Ojojoj. Det märks att man har blivit lite Göteborgare.
Nu längtar jag hem till Kungshöjd, till myllret, till Liseberg och till Götaplatsen. Och till uteserveringarna på Avenyn. Till vännerna. Och till besökarna.
Närmast i helgen blir det fest igen. Vissa människor behagar fylla väldigt jämnt. Vi är bjudna. Vissa andra behagar tydligen gifta sej. Grattis!
Och åter igen är vi vid startpunkten. Vem tar vem? Och varför? Ja, nu har vi svaret. Man vet aldrig riktigt. Men om man inte tror på det, så kommer det aldrig hända...
/ J
PS. Jag häller just nu på att slipa mitt VM-tips, även om jag är lite sargad efter Eurovison Song Contest. Det finns ju mycket som pekar på Brasilien, men jag vill gärna hålla på Italien. Eller Portugal. Eller Sverige. Just det. Troligt. Vänta nu, nu låter jag precis som när jag försökte tippa Eurovision. Och hur bra gick det? DS.

Så gör vi alla!

Mina damer & herrar! Jag ber att få tacka er för ert intresse och era positiva kommentarer. Det betyder mycket. Jag har äran att meddela att i dagarna passerade vi/jag 5.000 visningar. Det är inte alls så dåligt. Tycker jag.
Repetitionerna i Karlstad går på för fullt. Vi har faktiskt tagit oss igenom stycket och ställt allt. Igår hade vi en lång diskussion på ett filosofiskt plan, och vad det är vi spelar egentligen. Vilken spelstil använder vi, och hur löser vi de olika problemen med karaktärer som klär ut sej till andra. Och om det är tillräckligt tydligt. För Värmland... Och för oss...
Vi får se om Sverige och Karlstad är redo för en sån här uppsättning. Vi får se också om vi är redo när det blir premiär (eller ska man säga ny-premiär???) i augusti. Vissa scener känns geniala, medan andra känns mellanstadienivå. Hoppas vi får ihop det på nåt sätt. Och sen har vi hela personkulten med Konwitschny. Den har ju inte riktigt haft genomslag i Sverige, men i Tyskland verkar han ha ett rykte och en status som vi bara kan jämföra med Ingmar Bergman här hemma. Fast nån egen toalett får han nog inte. Vi får höra hela tiden om allt han gjort, och hur fantastisk han är. Det är bara ett problem för oss nu. Vi är halvvägs in i produktionen, och han har inte ens varit här... Hmmm. Vad ska han göra när han kommer tre veckor innan premiär. Och får se spillror av den ursprungliga uppsättningen sjungen på svenska. Jag tror han kommer säga lycka till, och istället åka och fiska. Om han nu kommer.
Ikväll har vi en efterlängtad fest, med nästan hela Così-gänget. En belöning för det hårda och intensiva jobb vi lagt ner de senaste veckorna.
Det har vi verkligen förtjänat!
Così fan tutti!!!
/ J

Solo i Karlstad

Vart tar all tid vägen??? Är det någon som har sett den? Hälsa i så fall från mej att det var länge sedan vi sågs och att jag gärna ses snart igen...
Herre gud! Veckorna bara rusar iväg, och helgerna försvinner fortare än en avlöning. Senaste helgen var absolut inget undantag. Tvärtom. Direkt från Karlstad-tåget anslöt jag till Svensexegänget i Göteborg. Jaha, det var fredagkvällen. Och en bit av lördagen. Sen var det visst Eurovision. Middag med Mamma-gruppen i Göteborg. Hela gänget med fyra barn i ettårsåldern. Ni förstår säkert. Mitt tippande var ju inte direkt någon succé, men jag står på mej. Mina topp 5 är bättre låtar. Jag valde dessutom helt utan att ha sett bidragen "live" (förutom Carola), utan bara hört på skiva. Det blir något helt annat. Vissa artister har uppenbarligen väldigt svårt att sjunga utan Auto-Pitch. Brrr. Och röstningen har ju förlorat all spänning. Bara kompisröstning. Och säkert mygel och fusk. Fortfarande en skandal att Litauern inte bara kom till final. De slog nästan Sverige och Carola. We are the Weaners. Rysare...
Söndagen skulle ha blivit vilodag, men ack nej. Kollegan ringde och kraxade. Förklädd Gud i Säffle. Hoppa in? Javisst, sa jag och åkte. Det var ju ändå på vägen. Härligt stycke att sjunga, men alltid lika snopet. Redan slut? Och lika snabbt var plötsligt helgen slut. Var det en dröm? En illusion? Måhända en hägring? Förbi, förbi. Vi vänder blicken framåt och ser mot nya mål.
Förresten, var det bara jag som nästan missade hela hockey-VM? Märkligt.
Lite kändis-spotting från Karlstad: I veckan har jag inte bara sett en livs levande bäver och en utter (tror jag) i Klarälven. Igår promenerade en något skamsen Sven-Erik Magnusson mitt i centrala Karlstad. Kanske på väg från Polisen?
I två dagar har det regnat här i Karlstad. Precis de två dagar som mina tjejer var på besök. Jättekul.
Repetitionerna går (sakta) framåt, och med lite tur kommer vi genom stycket den här veckan. Nästa vecka flyttar vi in på stora scenen. Ett steg på vägen...
Till helgen laddar vi för Värmlandsbröllop. Det ska bli mycket trevligt. Och vi har barnvakt!
/ J

Ute och cyklar

Allt medan jag tillbringar dagarna i Karlstad, med en jätteturban på huvudet och en halvmetersmustasch i ansiktet, rullar allting på även på andra kanter. Idag var en mycket nervös dag. Min kära fru provspelade för Radiosymfonikerna. Förutsättningarna har verkligen inte varit de bästa. De som följt mej vet att jag har haft ett minst sagt fullt schema. Sen har vi ju en liten dotter också. Ekvationen talar för sej själv. Och resultatet borde bli därefter. Men icke. 74 stycken hungriga och duktiga flöjtister kom dit idag, och endast 11 stycken gick vidare till en andra runda. En av dessa var min fru! Efter en andra runda beslutades att de 11 skulle samtliga få komma tillbaka till även en tredje runda imorgon (tisdag). Fortsättning följer...
Och så hade ju Trubaduren premiär på Operan i helgen. Här kan man t ex läsa hur Lennart Bromander sågar hejvilt. Och jag som trodde att jag sett det mesta inom fyndiga rubriker. Hehe.
I eftermiddags gjorde jag och killarna en liten utflykt till Karlstads förorter. På jakt efter cyklar. Jag hade hittat en annons som verkade intressant, och vi blev inte besvikna. Väl framme möttes vi av en riktig cykelmånglare. Hela garageuppfarten var fylld med olika cyklar i alla former och storlekar. Tobias och jag valde ut varsin, och sen kunde vi glada åka tillbaka inåt centrum.
Jag lyckades också missa den stora premiären ikväll. Den fantastiska danska serien Krønikan hade nypremiär på SVT. Tur att man har spelat in den hemma! Jag missade den, för jag och Jonas D var på bio. MI3 gjorde ingen av oss besviken. Nonstop-action så man blev alldeles svettig. Faktiskt inte alls sämre än föregångarna. Bättre än tvåan i alla fall. Tycker jag. Trots galna Tompa.
Till slut har jag kommit fram till en topp-fem för Eurovision på lördag.
Så här tror jag att det går:
1. Belgien
2. Rumänien
3. Sverige
4. Grekland
5. Schweiz
Som smygare utser jag Island, Irland och Malta.
Sist, allra sist kommer Litauriska pekoralen We are the winners. Allt annat är en skandal.
Men det är ju inte jag som bestämmer. Tyvärr.
/ J

Tjänstledig!

Fiktivt pressmeddelande:
Jesper Taube - tjänstledig från Kungliga Operan
En av Kungl. Operans mest lovande och framgångsrika barytonsångare lämnar tillfälligt nationalscenen, och söker nya mål och utmaningar. Efter sju säsonger, och ett tiotal ledande roller har Jesper Taube bestämt sej för att ta en paus från Operan. Han har med stor framgång synts bl a som barberaren Figaro i Barberaren i Sevilla, Greve Almaviva i Figaros Bröllop, Marcel i La Bohème och redan som 28-åring(!) som Rodrigo, markisen av Posa i Verdis Don Carlos. Senast har Jesper synts i titelrollen som Eugen Onegin. Under hösten kommer han i stället bl a synas på Värmlandsoperan, i den mycket intressanta uppsättningen av Così fan Tutte i regi av Peter Konwitschny. Enligt sångaren själv finns inga djupgående konflikter bakom beslutet.
- Det är i huvudsak en familjefråga, säger Jesper. Dessutom har jag jobbat här i sju år. Redan innan jag hade avslutat min utbildning på Operahögskolan blev jag handplockad av dåvarande operachefen Walton Grönroos. Då fick jag direkt många intressanta möjligheter. Nu känns det som om jag behöver lite nya miljöer, nya utmaningar och lite frisk luft.
Stockholmaren Jesper har sedan drygt ett år tillbaka varit bosatt med sin familj i Göteborg, där hans fru jobbar som musiker i Göteborgs Symfoniker. - Det var ett svårt, men samtidigt ett ganska lätt beslut. Min fru hade under en lång tid pendlat till sitt jobb i Göteborg. När vi sedan fick veta att vi skulle få tillökning i familjen var vi tvungna att bestämma oss. Långsiktigt.
Kungliga Operan väljer att inte kommentera beslutet, men flera anställda talar redan om ett tomrum som blir svårt att fylla.
- Jesper är en av Sveriges mest pålitliga och mångfasetterade sångare. En förlust för nationalscenen. Frågan är om han kommer tillbaka, säger en anonym källa.
- Han saknas redan. Lyckliga Värmland, som får chansen att höra och se honom nu, fyller en annan i.
- Skulle jag vara operachef eller ansvarig någonstans skulle jag kasta mej över Jesper Taube. Ett fynd som fortfarande är i stark blomning. Vi har nog inte sett mer än början än, tror en tredje.
Jespers agentur, Svenska Konsertbyrån kommenterar inte heller, men hälsar att alla intressenter är välkomna med förslag och bokningar.
- Det känns som om en ny tid börjar nu, avslutar Jesper. Och ler.

Joråvischon Sång Kontäst

Nu börjar det närma sej. Efter otaliga svenska delfinaler och debatterande är det nu upp till bevis. Håller Carola. Kan hon göra det osannolika? För oss nostalgiker, som var i precis rätt ålder då det begav sej 1983, är det kittlande och berusande. Även om Carola på nåt sätt blivit en parodi eller karikatyr på sej själv, kan man inte låta bli att heja lite på henne. Även om hon inte har en chans. Den gula mysdressen är inte kvar, men i tanken finns du där. Främling. Fångad av en stormvind. I evighet. Invincible. Topp fem blir det nog.
Numera har det blivit svårtippat hur resultatet blir, på grund av alla kompisröster mellan grannländer. Men Irland blir farliga som vanligt. Brian Kennedy imponerar. Armeniens Without your love fastnar. Och Schweiz sötslisk Six4one, med svensk medverkan går nog hem. Eller? Kanske Finlands absurda Rock Hallelujah är så annorlunda(!) att det fångar röster. Eller bara skrämmer. Sen är det lite roligt med Lettlands Real Group-kopia, men de har nog verkligen inte någon chans. Tyvärr.
Dark horses: Rumäniens Tornero och Maltas I do är smittsamma discohittar, som kan slå. Och Belgiens Je t'adore är en hit. Väldigt mycket lånat från gamla hederliga Tainted Love. Eller varför inte Andorras sköna Sensa tu? Vore det inte roligt om lilla Andorra vann?
Ja, när jag inte bloggar om Melodifestivalen (som det ju heter...) är det långa, intensiva dagar med repetitioner på Così i Karlstad. Ett Karlstad som visar sin bästa sida, med Sola och allt. Tyvärr blir det outhärdligt varmt i replokalen. Igår hade vi drygt 30 grader, trots Carolafläktar framför oss. Svettigt! Och det var inte enbart för den laddade erotiska stämningen i Così. Dit har vi ju inte ens kommit än i stycket... Men det går ganska fort fram. Märklig situation att bara gå in och "plagiera/återskapa" utan att få en chans att påverka sin karaktär eller impulser. Stå här, gör det och gå hit. På den takten. Jaha, skapande konst var det. Men å andra sidan är jag smärtsamt van vid att gå in i färdiga produktioner från Kungliga Operan, så det funkar. Men grejen som stör mej (oss?) lite, är Bergman-hypen kring demonregissören Konwitschny. Han är förstås inte här. Han kanske inte ens kommer. Möjligen på slutet. Vi har i stället en något nervös grekisk-tysk regiassistent, som inte varit med vid originaluppsättningen. Hans första uttalande var att han egentligen inte är assistent (längre), men han gjorde ett undantag för att det var KONWITSCHNY. Och senare, när vi tyckte han var lite otydlig svarade han: Don't do this for me. Do it for KONWITSCHNY. Don't ask me why. Tjena. Jag ska inte helt dissa projektet, för det har faktiskt stor potential, och en bit in i det tunga grundarbetet gillar jag hans skruvade konzept. Allting är verkligen draget så långt det går. Åt alla håll. Sen fortsätter man dra. Än så länge känner man sej lite vilsen, men när man har fått hela bilden klarnar nog en del. Det här med dockorna är intressant. Ska nog understryka kärleksparens barnslighet/naivitet och förmågan att upphöja sin käraste, och sätta henne eller honom på piedestal. När vi sen kommer tillbaka som "albaner" har vi inte vanliga turbaner. De är förstås en meter i diameter. Hej nackspärr! Och mustascher som är en meter långa. Hela konceptet bygger på orealistisk teater/spelstil. Just i det här stycket fungerar det väldigt bra. Frågan är ju vad som är äkta och vad som är falskt. Vilka roller vi spelar, och hur vi hanterar kärleken. Den är ju inte bara en lek...
Men hur ska Karlstad klara detta? Och hur ska vi klara konkurrens från Sven-Ingvars 50-årsjubileum???
Fortsättning följer.
Nu väntar tåget till Stockholm, och min sista föreställning där för överskådlig framtid. Känns lite konstigt.
Jag har ju ändå varit där på heltid ända sen innan jag gick ut Operahögskolan. Men det är nog väldigt nyttigt för mej att komma därifrån lite. Innan det är försent...
/ J

Cosy faan tutte...

Hallå! Var har ni varit? Var har jag varit? Borta, men inte helt utslagen. Fruktansvärt utmattad, men också vansinnigt glad. Jag har klarat mej genom en Hell Week, som jag inte gärna gör så ofta. Och med all heder i behåll. Kanske till och med lite mer än så...
Var ska jag börja. Hmmm. Just det, drygt en vecka tillbaka satt jag hemma och undrade vad jag gett mej in på. Hur kunde jag vara så dum, att jag trodde att det skulle funka. Man är ju inte barnet längre. Och just nu hade både frun och dottern bestämt sej för att skaffa sej en hosta som skulle passa bäst i slutet på La Bohème. Suck! Vad göra. Ja, det är bara att proppa sej full med alla möjliga hjälpmedel, och hoppas på det bästa. Tisdag var det repetition i karlstad. Eller snarare textredigering och allmän samling. Så mycket rep blev det inte. Men det gjorde inte så mycket. Jag var redan nån annanstans i tanken. Onsdag var det nämligen dags för att stega in på Konserthuset på Götaplatsen. Och den här gången för att repetera själv. Inte bara vara där och hälsa på, eller hänga i baren. Annorlunda. Jag har inte varit så nervös på länge. Som tur var syntes det inte så väl. Flera förundrades över hur jag kunde vara så cool. Om de bara visste... Det gick i alla fall bra, även om den dagen (förstås) färgades och påverkades av dödsbudet. Lars-Erik skulle ha varit "tenorsolist i Carmina Burana, så det blev speciellt och konstigt. Som om denna vecka inte var tung nog redan. Hmmm.
Torsdag bar det av mot hufvudstaden. Efter knappt sju månader var det dags att kastas in i Eugen Onegin igen. Vi hade ett rep. Typ två timmar. Och sen var det dags. Kändes inte så professionellt. Typiskt nog var Chefen där också. Han som aldrig syns där. Så man var ju tvungen att ge lite extra. Spara på krutet? Nej, det är inte riktigt min påse. Även Onegin gick över förväntan. Fast Olga/Larissa hade en riktigt jobbig kväll. Och Jonas hade operationssår på armen. Och jag var i Göteborg i tanken. Det var ett intressant experiment att växla mellan Sveriges bästa, och (förmodligen) en av de sämsta akustik på samma vecka. Göteborg är den bästa, för de som inte visste det. Vilken skillnad! Ojojoj.
Efter ett par timmars sömn (på pensionat) flög jag ner till Göteborg. Genrep klockan tio. Pigg som en plattfisk på land. Men nu gick det på ren vilja. Och sen hem och vila någon timme. Klockan sex var det sen dags för min stora debut. Som solist i Göteborgs Konserthus. Med alla kompisar i orkestern. Och med vänner i publiken. Och frun också. Matilda fick vara bakom scenen. Men inte ensam.
Det är svårt att förklara, men vid vissa speciella framträdanden händer det. Man vet inte riktigt vad som hände, men man kände en total känsla av trygghet. Precis lagom dos av nervositet. Och kontroll. Den fanns där i fredags. Och stannade till på lördag, då vi gjorde konsert nr två. Jag kan inte vara annat än mycket nöjd med min insats. Carmina passar mej bra. Tror jag. Undrar bara var recensenten var på konserten. Han tyckte tydligen att det räckte med att gå på "genrepet" kvällen innan. Och då var jag i Stockholm och sjöng Onegin. Som den klassiska PB-historien där artisten skriver ett brev tillbaka till PB och tackar för den (för en gångs skull) ganska positiva recensionen av en konsert. Men slutar brevet med att skriva ungefär: "...men det kanske kan intressera Herr recensenten att gårdagens magnifika konsert dessvärre var inställd pga sjukdom." Tänk på den Herr Haglund. Fast tvärtom.
Nåja, jag tog mej inte bara genom veckan. Jag gjorde det med stil och äran i behåll. Jag är mycket stolt. Men ödmjuk. Ibland.
Nu tror ni förstås att det var över, men tji fick ni.
Den här veckan är ju inte direkt tom. Efter en mycket välförtjänt ledig söndag på hemmaplan var det bara att packa väskan igen. Nu för ny Onegin i Stockholm, och direkt vidare till Karlstad. Jag kommer att återkomma en hel del framöver till vårt spektakel i Karlstad, så jag lämnar det tills vidare. Men kan konstatera att vi har turbaner i Globen-storlek. Och vi leker med dockor på scenen. Bland annat. Och vi brottas med översättningen. Och med det tyska Gestapo-dramaturgiatet. Och undrar om det verkligen är så att vi ska gör Così utan strykningar. Är Värmland redo för detta?
Vi får se.
/ J

Bloggarytmik

Tjuren vid hornen. Rakt på bara. Börja låt bokstäverna dansa på skärmen. Bli uppbjuden och låt dej förföras. Bungy Jump.
Ja, jag vill inte direkt kalla det skrivkramp, men kanske lite b-låg-tryck. (Göteborgs-varning på den...)
Hoppas inte alla "fans" har tappat sugen och slutat läsa.
Vart tar tiden vägen? Inte bara alla förberedelser för Hell Week (nästa vecka). Man ska visst hinna deklarera också, när man nu ska hinna det(?). Det blir ju inte direkt lättare av att man har arkiverat alla viktiga papper i nåt slags kurragömma-system som inte ens jag kan fatta hur det fungerar. Hjälp!
Det är också "slutet" på min (ganska härliga) pappaperiod. Eftersom jag/vi sätter igång med Così i Karlstad så får vi pussla lite igen. Och Linda, som ska provspela till Radiosymfonikerna också. Vi gör det inte helt lätt för oss...
Jobba igen. På heltid. Hur gör man? Man vänjer sej fort. Jag kommer sakna det krävande, men ganska mysiga pappa-livet, med alla sina egna rutiner. Alla små äventyr som man fått skapa, och alla framsteg som man fått se. Både med sin dotter och med sej själv. Det vore kul med ett syskon så småningom.
Men det ska också bli skönt att komma igång på allvar med sångeriet igen.
Känns som toppformen är långt borta, men man har ju inte slitit ut sej direkt den senaste tiden.
Mina tankar just nu går till en kollega, som ligger svårt sjuk. Och till hans familj. Man blir plötsligt påmind om alltings bräcklighet och livets elaka vändingar.
Och plötsligt känns alla små vardagliga trivialiteter helt oviktiga.
Bara man får vara frisk. Och familjen. Så ska nog resten ordna sej. Eller?
/ J

Påskludium

Så där ja. Nu var äggen, fisken och köttbullarna ätna, och välbehövlig frisk östgötaluft insupen. Sköönt! Tillbaka i den gråbistra verkligheten väntar nu riktigt hårt arbete (förutom att vara pappa till Matilda!) fram till Vansinnesveckan. Första veckan i maj blir galen. Helt galen. Jag vet inte hur det ska gå till. Men det ska gå. På nåt sätt. Så här ser den ut. Tisdag: Första rep i Karlstad, Onsdag: rep i Göteborg, Torsdag: Föreställning (Onegin) i Stockholm, Fredag: Genrep + konsert 1 i Göteborg, Lördag: Konsert 2 i Göteborg. Kanske inte det allra bästa sättet att börja efter en pappa-period på? Men, det ska gå. På nåt sätt. Om inte annat bara för att visa att det går.
Steget från hemmapappalivet ut i sångarvärlden är mycket större och svårare än man tror. Till vissa andra jobb kan man nog bara kliva in genom entrén och utbrista: I'm back! Men här måste man göra en massa hårt arbete innan man kan börja igen. Och när ska man hinna det? När man har en unge som är vaken från sju till sju, så krymper möjligheterna till röstvård och förberedelser till noll. Man får sjunga upp sej på sagoböckerna, och passa på att studera material när hon sover. I bästa fall blir det en timme om dagen. Men inte så effektivt. Hur gör man? Det är inte lätt. Kvällarna är det som är kvar att utnyttja. Och nätterna. Men då kan man inte sjunga. Inte hemma. Och då kommer inte dagen efter heller att bli rolig. För hon står där klockan sju igen, lika glad som vanligt. Dottern, alltså. Ond cirkel, ekorrhjul eller spiral. Kärt barn har många namn.
Dessutom bär ju de små barnen på de mest djävulusiska baciller och bakterier och virus. Jättelämpligt för en sångare. Man har nästan glömt bort hur det kändes att vara frisk. Efter både RS-virus och en hel hop med envisa och återkommande förkylningar börjar man undra. Hur ska det då bli när hon börjar på dagis??? Om hon nu får någon plats. Vi börjar nästan misströsta lite där också. Vi har inte hört ett ljud. Än. Men det sista som överger trampolinen är hoppet. Har jag läst eller hört nånstans.
Om två veckor är vi där. Vansinnesveckan. Då ska jag ha lärt mej hela Cosi i ny svensk översättning, ha fräschat upp ryskan och regin i Onegin (eftersom det var ett drygt halvår sedan, och jag får hela två och en halv timmars repetition!) och dammat av Carmina Burana igen. Bara det? Enkel match.
Det är ju jag.
I'm back!
/ J

Du-da-mel!

Det blev alltså klart igår: Göteborgs Symfonikers nya chefsdirigent heter Gustavo Dudamel. Född 1981. Med energi som ett mindre kärnkraftverk och en omåttlig kärlek till musiken tog han Göteborg med storm. Och han saknar inte direkt andra intressenter... Tydligen får han nu typ ett anbud om dagen från olika orkestrar och operahus runtom i hela världen. Delegationer besöker honom överallt och uppvaktar. Snacka om att vara i ropet. Tre år med GSO. Minst. Alla var i totalt glädjerus igår. Det har varit en period nu med mindre positiva tongångar, men nu förbyttes alla moll-tonarter till klingande dur och hela huset verkade pånyttfött. Tänk så "lite" som behövs för att vända en hel ensemble. Åt båda hållen!
Efter konserten firades det förstås glatt med salsaorkester och dans natten lång.
Och vi hade barnvakt!
Nu bär det av mot Östergötland och lite påskfirande.
Med Dudamels Mahlers femma klingande i örongångarna. Ljuva toner.
Ta-ta-ta-taa och så vidare.
/ J
PS. Visste ni förresten att han (Dudamel) på sitt eget bröllop dirigerade den smärtsamt vackra Adagietto-satsen från just Femman för sin vackra fru och alla gästerna. Smörigt? Nej inte alls! DS.

Ännu en ny chefsdirigent

Så sällar sej även nationalorkestern GSO till den stora skaran svenska ensembler med ny chefsdirigent (efter Mario Venzago). Detta har inte blivit officiellt än, men det kommer att avslöjas inom kort, och därför vill jag inte kasta ut namn och sånt nu.
Men jag vet...
Det står ännu mer klart att Kungliga Operan står snart sagt helt ensamma på den svenska (eller skandinaviska) kartan. Utan musikalisk ledning och vägvisning. Fortfarande.
Alla andra scener och estrader skyltar nu (snart) med många nya och intressanta namn. En rolig och inspirerande tid väntar för både musiker, sångare och publik i Sverige. Grattis!
Kom igen Operan! Noseda blev ju inget med. Gå vidare. Våga satsa på ett nytt spännande namn. Ge oss en vägvisare. Tillsätt en musikchef värd namnet. Snart.
Glad påsk!
/ J

Ny chefsdirigent på GO

Ny chefsdirre på Göteborgsoperan blir Pietro Rizzo, kan man läsa här. Den senaste i raden nya, spännande namn på poster i Sverige. Under senaste året har vi fått höra om Harding, Ticciati, Manze, Swensen och Oramo. Men vad händer egentligen på dirigentfronten på Kungliga Operan? Musikchef? Chefsdirigent? Knyter man äntligen Morandi närmare till huset? Eller någon annan? Vi väntar med spänning...
Och varför dröjer man så länge med att presentera nästa säsong? Nu när intresset efter Ringen inte riktigt har svalnat vore väl lämpligt att smida medan järnet är varmt.
Ojdå, så roligt det där blev utan att det var meningen...
/ J

Sverige - fullt av inhoppare

De flesta har väl inte undgått att höra om Erika Sunnergårds makalösa debut på Metropolitan. Men hur många visste att det hände något liknande i måndags också?
Fast den här gången var det i London. Min gamle vän och kollega Nikola Matisic, som är Jette Parker Young Artist på the Royal Opera House, fick med bara några timmars varsel hoppa in i Eugen Onegin. Sjunga Lensky (istället för Rolando Villazon) mot Hvorostovsky och Amanda Roocroft. Inte kattskit, direkt.
Kuda, Kuda vi udalilis...
/ J

Jag & Beckham

Nu är det bekräftat. Jag och David Beckham har mycket mer gemensamt än många kanske har trott. Hur då tänker ni? Han spelar fotboll i Real Madrid eller engelska landslaget, jag i Kungliga Operans ensemble. Typ samma sak. The best of the best. Fast jag sitter ju oftast på bänken. När jag får chansen kan jag nog också slå ett par hyggliga "frisparkar", är ganska farlig på kanten, och jag gör alltid en bra insats för laget.
Men står man på transferlistan, så...
Men nu kommer det ju äntligen fram: Stackars David har svåra tvångstankar och kan inte sluta städa. Och jag med. Davids läskburkar måste stå i raka led i kylen. Jag förstår honom. För min del har det växt fram med pappaperioden. Kanske är det för att man tillbringar mer tid hemma (no kidding) och har lite större ansvar. Kanske har det med tidseffektiviteten att göra. Alla småbarnsföräldrar vet vad jag menar. Det finns inga som är så bra på att multi-taska som småbarnsföräldrar. Alltid minst två-tre saker samtidigt. Just nu bloggar jag samtidigt som jag dricker kaffe och tittar på "Desperate housewifes". Det är helt normalt. Ibland hamnar disken i tvättmaskinen, men oftast lyckas man på nåt sätt. Man är tvungen. Annars ligger man hopplöst efter.
Men en sak skiljer oss i alla fall:
David kan inte sluta tatuera sej. Han gillar smärtan. Jag har inte börjat. Än.
Men smärtan klarar jag nog.
Man är väl operasångare.
Och pappa.
/ J
PS. Apropå fotboll, pappor och smärta, läs det här och känn smärtan. Ajajaj. DS.

Tala med bönder på bönders vis

Det är inte alltid alldeles lätt att göra sej förstådd. Varken i dagligt tal eller på elektronisk väg. Mer viktigt än någonsin har det blivit att vara väldigt tydlig med vad man vill säga, och hur man säger det. Missförstånd är nog väldigt vanliga, speciellt nu med SMS och mail, där man inte kan uppfatta de subtila signaler som vi människor är vana vid att inkludera i tolkningen av meddelandet. Blickar, grimaser, kroppsspråk. Och ofta kan man tolka samma meddelande eller person på minst två helt skilda sätt. I operabranschen, där man som sångare alltid(?) är på desperat jakt efter feedback, respons eller synpunkter på sin insats, är det tyvärr inte alls ovanligt med personer (typ operachefer...) som talar eller skriver i gåtor. Som säger en sak, men menar en helt annan. Eller säger en sak till en person, för att sedan totalt vända i nästa sekund. Och som gammalt kryptobefäl kämpar man ibland lite för mycket för att hitta och tolka en undertext eller övertext som inte syns direkt med blotta ögat. Och det blir inte lättare när man börjar komma in på olika språk, och olika översättnings-tolkningar. Nu senast fick jag svar från Covent Garden efter mitt galna snabb-besök där i torsdags. Jag tycker inte jag kan tolka deras svar på annat sätt än "Hallå, vad tror du? Nu är det väl ändå dags att skola om sej kanske?". Andra försöker få mej att se det lite mer positivt. Som jag ser det kan det bara vara positivt om det faktiskt resulterar i något. Då, nu eller sen. Frågan är bara hur länge man orkar hålla på och fylla sej själv med förtroende, när det blåser motvind? Och vad gör man annars? Missförstå mej inte, konstruktiv kritik är väldigt bra. Men alltför sällsynt. I stället staplas klyschorna och de platta, artiga fraser på varann, och man går vidare i en falsk förhoppning om att det kanske inte var så dumt i alla fall. Men det var det. Och onödigt. Jag ska sluta provsjunga. Tror jag.
Låtom jobben komma till mej.
I helgen som kommer ska jag återförenas med Maria Magdalena kyrka, och ett stycke svensk Markuspassion. Ett trevligt verk av Fredrik Sixten. Jag är Kristus. På söndag.
Verkligen.
/ J

Skrockfull?

Tur att man inte är alltför skrockfull, eller flygrädd för den delen. Då hade nog gårdagen blivit ännu jobbigare. Det började redan på Landvetter. 06:00. Pigg? Knappast. Fick mitt boarding-card. Plats 13 F. Ingen bra start, men så långt var det väl OK. Men lite olustigt. Vissa bolag har ju helt enkelt tagit bort rad 13, förmodligen eftersom många är känsliga när det gäller flygning. Väl framme i London vandrade jag omkring i kvarteren runt Covent Garden innan min provsjungningstid, vid klockan 13. Ser ni mönstret? OK, det kanske är lite krystat. I London skulle man ju säga 1 pm. Men i alla fall. Efter uträttat värv tar jag mej ut till flygplatsen igen. Ljuvliga Stansted. Och vad får jag se? Flyget till Göteborg - Gate 13! Gulp! Något försenade kommer vi iväg. Kaptenen berättar att det är lite lätt turbulens över England. Fasten your seatbelts. Jag tittar mej omkring i den mycket tomma kabinen. Är det bara jag som börjar bli riktigt nervös? En snabb räkning får mej att börja leta efter fallskärmen. Antal passagerare: 13!!!
Mats Sundin, Mats Sundin, Mats Sundin.
Det är inte bara ett olycksnummer. Eller?
Nu gick resan bra. Jag kom hem ordentligt.
Vi får väl se om det var en signal på hur det går med ROH Covent Garden och mej. Inga höga förhoppningar...
Men det vore kul med lite medflyt nu för en gångs skull. Har varit lite för mycket stolpe ut nu den senaste tiden.
Kalla mej konstig, men jag förstår inte riktigt hur man ska kunna bedöma hur en sångare låter om man har provsjungningar i korsalen. Eller som ibland på Operan i Stockholm - Schweizeriet. Ett litet ensemblerum. Helt andra förutsättningar än "på riktigt". Och lite svårt för sångare att tända till ordentligt. Alla vet att det är en konstlad situation. Jag skulle önska att man hade fler provsjungningar på scenen. Det skulle vara mer ärligt mot sångarna. Men, ärligt talat: Hur många sångare får nuförtiden ett jobb efter en s k allmän provsjungning? Låter det cyniskt? Kanske, men nog handlar det lika mycket om rätt kontakter och bra (rätt?) management. Även i Sverige. Tror jag.
Förresten - varför har inte Ingvar Kamprad och IKEA tagit över lågprisflyget för länge sedan? Inte så att man måste bygga sitt plan själv, men tänk er ett bolag (blågula plan) där alla får köttbullar med mjölk eller gravad lax och alla åker ekonomiklass. Helt i Ingvars anda. Lockande? Ja, fast bara utan rad tretton, tack!
Tvi-tvi-tvi.
/ J
PS. Det är jättekul att få så mycket respons (mest positiv) för min blogg. Uppenbarligen tycker några att det är underhållande, och kanske till och med inspirerande. Jag trivs med den, och har lyckats dra in några fler i blogg-träsket. Men allvarligt John, nu var det lite länge sedan du skrev nåt nytt... DS

Covent Garden 12:45

Imorgon bitti, klockan 07:00 lyfter jag mot London. Mitt i all pappaledighet ska jag göra det omöjliga.
Provsjungning på The Royal Opera vid klockan 13:00 (lokal tid).
Jag tänkte sjunga Barberaren (Laranlalera, ovanligt faktiskt! Inte.) och kanske lite Eri Tu (Maskeradbalen).
Måste ju överraska lite...
Så håll alla svenska tummar imorgon. För mej. För framtiden. Och för galenskapen.
Återkommer med rapport.
/ J

Sing the Blues

Ibland tappar man lusten. Ibland känns allt lite grått.
Man tänker på det som borde varit, och på tiden som bara gått.
Och man sitter lite bredvid, med sitt kaffe och ser på.
Tänk, där skulle jag ha varit. Hur hade det varit då?

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Vem ska man lita på när allt rasar?
Vems ord väger tungt, när allt annat flyger lätt?
Se mot nya horisonter, mot nya mål.
Det är bara saknaden man inte tål.

Om jorden bara hade snurrat ett annorlunda varv
så kanske livet hade velat bjuda upp till dans.
Men nu står vi där vid kanten, lite blyga
och undrar om vi nånsin har nån chans.

Den som alltid varit säker
Den som klarar allt med glans
Kan också vara liten
i livets galna dans.

Om jorden bara snurrat...

/ J

Copyright: Jesper Taube, 2006

Jag mötte Janne...

När Matilda var bara tre veckor gammal träffade hon en mycket trevlig man. Han hade just hållit ett inledningstal i Göteborgs Konserthus i samband med en konsert. Frank Martin's In Terra Pax var det visst. Han kom fram till henne bakom scenen, och sade: Gratulerar till ett mycket vackert litet barn! M har nog lite svårt att minnas det. Men idag blev han Sveriges nya utrikesminister.
Tack Janne. Grattis. Och lycka till.
/ J

Rampfeber - underhållning eller förnedring?

Är det bara jag som förundras och våndas över den mycket tydliga, och alltmer dominerande, TV-trenden med "antihjälts-program"? Vad är det som är så intressant och kul? Är vi så förtjusta i våra antihjältar, och deras misslyckanden? Idol och Let's dance var ju bara början. Och den senaste hemskheten drabbar (på sätt och vis) vårat eget skrå. Nu ska kändisar slängas ut på scenen, för att sjunga duett tillsammans med ett proffs. Lycka till! Rampfeber - jo, jag tackar. Och sen ska de sågas av den (ovanligt nog...) trehövdade juryn, där en av dem förstås är "snäll". Och sen ska alla ringa in. Och rösta, rösta för allt vad tygen håller. Gör inte folk nåt annat än sitter hemma och ringer in till TV? Tycker folk verkligen om det här? Är det känslan av att jag/vi (hemma i soffan) är mycket bättre än dom där uppe på scenen som folk njuter av. Eller tycker man att de är bra? För att vara amatörer, typ. Är detta på något sätt bra och utvecklande för branschen? Jag ställer mej något tvivlande.
Dessutom kan man mixtra lite med ljudet på ett sätt som inte riktigt går när Peppe dansar. Kom bara ihåg att jag varnat redan tidigare för Skating with Celebrities!!! Snart är den här, om inte vi säger stopp.
Jag säger stopp till Rampfeber!
Lite lustigt dock var att programmet sponsrades av en pan-pizza, ett kaffebröd och en viss värktablett (Inte den intelligenta). Det är humor! Som Operan, som sponsras av Apoteket. Lämpligt.
Själv hade jag ÄKTA rampfeber igår, när det var dags för Carmina Burana. Jag hade riktig noja innan, men jag lyckades konfrontera mina demoner och bestämde mej i sista stund för att kasta mej ut och sjunga stycket utantill. Läskigt, eftersom texten är himla knölig och svår att hålla reda på. Och låter typ likadan, nästan. Dessutom är det inte helt optimalt att kasta sej ut och in ur pappaledighet, när man ska sjunga ett så pass krävande stycke. Pust! Jag är i alla fall otroligt stolt. Det blev en riktigt bra konsert för alla inblandade. Och publiken var inte helt missnöjd. Jag fick till och med skriva autografer. En bra uppvärmning inför GSO i maj...
/ J

Blogg för barnen II

Hoppas jag inte har skrämt iväg er alla med min lilla kampanj. Det är inte tänkt att den ska vara huvudnumret, men ibland blir man bara helt vansinnig och desperat och känner att man måste göra något. Och här kan jag (ganska lätt) göra något bra, med er hjälp. När man hör allt vad som händer i världen, senast en man i England som förgrep sej på en tolvmånaders baby, så måste man göra nånting!!!
Dagens intäkt hittills är ungefär tio kronor. Fortsätt gärna!
Nåt helt annat: Idag hör man på nyheterna att män tar ut mer och mer pappadagar. Statistik från TCO. Vänta bara till fotbolls-VM och Friidrotts-EM i Göteborg i sommar...
Fast enligt min alldeles egen statistik, som är mycket färskare än TCO's, så kan jag understryka att fler och fler pappor visar sej på gatorna med vagnar. Idag räknade jag till åtminstone tio-tolv ensamma pappor. Och så jag. Det är lite intressant faktiskt. Papporna går nästan alltid ensamma, eller med sin fru/sambo/partner. Men när man möter mammagrupperna, som kommer som en hel armada med ibland fyra vagnar i bredd, gäller det att flytta på sej.
Imorgon bär det av med bebis och allt till hufvudstaden. Ett litet mingel-stopp på gamla Operan, och sedan rep inför Carmina Burana i övermorgon.
Om bara X2000 går som det ska.
/ J

Blogg för Barnen

Kära vänner/gäster:
När ni är inne och skummar på min fantastiska blogg uppmanar jag er att antingen googla något eller klicka på annonsen som finns på min sida. Detta ger nämligen helt automatiskt (!) lite intäkter till min blogg, som oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål. Närmare bestämt till Rädda Barnen. Det enda ni behöver göra är att trycka till. Eller googla lite. Var med och gör (lite) skillnad. Det kostar er alltså absolut ingenting!
Jag har snittat 45 visningar/dag senaste veckan. Inte så dåligt för en pappaledig sångare. Som inte har så där himla mycket att säga...
Om en vecka kommer jag börja redovisa hur det går, och sedan fortlöpande. Detta är ingen tidsbegränsad kampanj, utan kommar att pågå så länge jag fortsätter blogga.
Tryck till!!! Men glöm för all del inte bort att följa min blogg också. Ibland har jag lite att dela med mej av.
Till exempel har min dotter Matilda börjat gå själv precis i dagarna. Något ostadigt, men man kan riktigt se lyckan i hennes egna ögon. Och förvåning. Helt otroligt.
/ J

Dagen efter (för) Carola

Ojojoj, vilken spänning! Skulle Carolas hals hålla? Halsfluss eller trakit eller Gud vet vad det nu var. Det spelade ju inte någon roll nu, men det hördes att hon inte var helt 100 %. Nu blir det mycket intressant att se vad allas vår barndomsidol kan ställa till med nere i Aten... Vidare från kvalet?
Björn Kjellman sjöng ju tyvärr helt uppåt väggarna. Synd. Och den där hatten, jag vet inte riktigt.
Hela finalen kändes faktiskt något avslagen. Alla visste att det var Carola för hela slanten. Kikki fick två poäng. Grattis. Eller?
Tänk om vi skulle ha en tillställning av det här formatet i operavärlden. Vad bisarrt! Vem skulle i så fall vara operavärldens Carola? Eller skulle alla vara mest Kikki? Eller Roger Pontare kanske? Loa kan ju vara konferencier i all fall. Symfonin ljuder stark och fin!
Det närmaste jag har kommit den här typen av arrangemang är nog när vi gjorde det helgalna projektet "Slave to the Rhythm" på Gustav Adolfs Torg 2002 (tror jag att det var). En fantastisk sommarvecka. Bogdan Szyber och Carina Reich hade på nåt sätt lyckats föra ihop några vilsna operasångare med 16 dragspelare, Mats & Morgan och ett helt hysteriskt medley på cirka 50 minuter. Jag fick sjunga bl a Ted Gärdestads "Satellit" och Tom Jones "It's not unusual" inför 15.000 personer varje kväll. Underbart!
Apropå ingenting: Har ni tänkt på att Symfonin och Elysions Golden Star (Finns det inte ett typ kryssningsskepp som heter så?) inte bara har vissa kult-paralleller, de går faktiskt i samma tonart!!! Hmmm. Na-na-na-na-naa. Tillfällighet???
Det är kanske dags för en återgång till gamla tider, då Ingvar Wixell tävlade mot sej själv. Låten i centrum?
Farväl, Melodifestival 2006.
/ J

Tala ur skägget 2?

På min blogg skriver jag precis vad jag vill. Ibland låter jag associationerna vandra helt fritt, och jag förstår om de kan råka inkräkta på ert privata territorium. Det kan inte hjälpas. Kanske kan jag ibland inte helt fullfölja alla tankegångar och ställningstaganden. Varför? Som kulturarbetare/sångare, oavsett anställningsvillkor, känns det inte helt säkert att vädra ALLA avgaser och avfall här på bloggen. Kanske är man hindrad av diverse avtal och andra mindre moraliska förpliktelser. Men allt har sin tid... En del måste man ju spara till sina memoarer också:-)
Säkert kan mina tankar också vara något ofullständiga och ibland helt obegripliga, men vilkas tankar är inte det då och då? För mej är denna blogg först och främst en process för mej själv. Inte ett sätt att synas för andra, eller ett sätt att kommunicera med folk. Utan en slags terapi. Konstigt? Kanske. Men faktiskt inte helt vansinnigt. Jag känner att det funkar. Hjärnan och hjärtat pumpar idéer och impulser till mej. Fingrarna svarar. Bättre än mina taffliga pianolektioner i skolåldern. Tyvärr. Nu hade jag uppskattat fingersättningen mycket bättre. Men jag kunde i alla fall briljera i lumpen med ett tangent-snitt på över 400 t/min. Wow!
Idag kunde jag för första gången på en vecka sjunga ordentligt. Skönt. Nu måste jag verkligen sätta Carmina Burana i rösten igen. Det är inte helt lätt. Kräver lite jobb. De "starka" partierna är ingen match (förutom de 12 höga G'na), men jag tycker det lyriska partiet "Dies, nox et omnia" är det absolut svåraste. Man måste hitta en bra mixed voice som funkar. Alltså en blandning av falsett och helröst. Och nu, med en snorig ettåring och taskig nattsömn har min mixedvoice varit på sistaminuten-semester till Egypten. Typiskt.
Ryktet säger att konserten på torsdag är i stort sett slutsåld. Jättekul! Balkongplatser kan finnas. Om ni inte har läst eller hört det, så är de andra solisterna Kerstin Avemo och Gösta Zachrisson. Dirigent är Gunnar Julin, Dir Mus KTH.
Och platsen är alltså Nybrokajen 11.
/ J
PS. Detta skrev jag inte alls med 400 t/min. Det är ju fredag kväll. DS.
PS 2. Jag tror att Carola kommer vinna imorgon, men jag hoppas att Björn Kjellman lyckas bra. Älskar du livet, så lev det nu med mej. Skulle kunna vara nationalsången för min blogg. Yeah right. DS 2.
PS 3. Kommer inte förrän i november. Tidigast. DS3.

Tala ur skägget?

Omnia sol temperat purus et subtilis
Novo mundo reserat faciem Aprilis

Nästa vecka blir det lite "uppvärmning" inför min debut med nationalorkestern GSO i början på maj. Det har varit lite osäkert om det gick att kombinera med Onegin på Operan, men det verkar som vi ska kunna lösa det, trots Operans bristande empati. Cross your fingers...
Välkomna till Nybrokajen 11 på torsdag 23 mars. Det blir av i alla fall!

Wafna! Wafna!
Quid fecisti sors turpissima?
Nostre vite gaudia abstulisti omnia!

/J

Förskola, eller inte?

Idag är första måndagen efter Matildas ettårsdag. Idag skulle hon ha börjat på förskola. Det trodde vi inte ens själva, men vi har i alla fall begärt detta. Det handlar om köplats. Döm om vår förvåning när dagen idag kommer, och vi inte har hört ett enda ljud från vår kära stadsdel och dess underbara tjänstekvinnor. Inte ens ett litet tyvärr, ni får vänta. Inte ett ljud. När vi för några veckor sedan stötte på och undrade hur det skulle bli med den där utredningen om barnpassning på obekväm arbetstid som utlovats i januari, så fick vi snabbt svar: Den ansvarige är sjukskriven. Det blir ingen utredning förrän ni fått besked om ni får ordinarie plats. Så, nu väntar vi med spänning. Ska Matilda få någon plats? Helst innan hon flyttar hemifrån. Vore ju himla käckt med ett besked någon gång, så man kanske kan planera sitt något röriga liv.
Att försöka kombinera pappaledighet med att vara "frilansande" sångare är inget jag rekommenderar. Det är ju inte direkt bara att stämpla ut och sedan komma tillbaka några månader senare. Nu måste ju ordnas jobb för flera år framöver, och provsjungningar måste göras. Nu. Och helst ska man ju hinna förbereda sej lite. En helt ny översättning av Cosi ligger och väntar på mej. Jag har börjat, men det är ett digert arbete. När ska man hinna? Och orka?
Som den uppmärksamme har noterat har jag ändrat lite på min blogg. Kommentarfunktionen är borttagen. Inte så många som använt den. Och det passade inte riktigt mej heller. Inte det att jag inte vill ha comments, men det finns för många sätt att nå mej på ändå. Det blir helt enkelt för mycket jobb för mej att kolla hela tiden. Måste ransonera. Maila eller ring eller skriv ett vykort eller skicka flaskpost om ni vill nåt. Och på förekommen anledning (Henrik...) har jag även tagit bort funktionen maila vidare till en vän. Om ni gillar bloggen, skicka vänner en länk eller ge dem adressen direkt. Det var alltså inte ett sätt att maila till mej, som man kanske trodde. Hmmm. Det gör man lättast via min profilsida. Länk överst till höger.
Synpunkter och glada tillrop mottages tacksamt, men inte längre här.
Måste öva. Och byta blöjor. Tralala.
/ J

Grattis Matilda!

En sån här dag är det lätt att bli lite sentimental och titta tillbaks. För ett år sedan var det verkligen helt annorlunda, och man var på en helt annan plats. Och jag pratar inte om Melodifestivalen. För ett år sedan var vi med om en upplevelse som slår det mesta. Vår älskade dotter kom till världen. För exakt ett år sedan låg vi, trötta och lyckliga, och luktade på vår lilla dotter. Ett år. Gud, vad tiden har rusat iväg. Och plötsligt står dottern där, med sju tänder i munnen, och säger: Heäöeäöj! Helt obeskrivligt. Vad var det som hände? Och samma dag får man se Carola dominera totalt. Det är inte utan att man får lite gammal ståpäls. Jag menar, den som var med i svängen redan 1983 vet vad det handlar om. Carola är drottning. Punkt. Och ikväll var Björn kung. Kungligt.

Men idag handlar det förstås mest om Matilda. Tack för att du finns. Jag har lärt mej så mycket av dej. Och om mej.
Älskar du livet? I evighet? Ja!

/ J

Livet går vidare

Det känns fortfarande lite märkligt. När jag fått lite distans till det som hände igår kommer jag nog kunna skratta lite åt det. Skratta åt hur illa och taffligt det sköttes av de ansvariga. Pinsamt. Varför? Jamen, någon slags nivå kan man väl kräva? Raka rör och lite vanlig respekt kan väl inte vara för mycket begärt..? Eller? Det verkar som om opera-Sverige har lite svårt att fatta ibland att planering innebär lite mer än några veckors förberedelser. Och att både vi artister och publiken vill veta långt i förväg vad som ska hända. Ska det vara så svårt? Alla andra lyckas ju på nåt sätt. Nåväl, nu ser jag (nästan bara) framåt, och gläds åt att jag åtminstone har något att glädjas åt. En underbar familj. Roliga projekt. Sommaren. Och stödet från vänner och bekanta runt omkring mej. Tack. Det behövs och det hjälper.
/ J

Type Casting - I hate you

När ska dessa regissörer lära sej? När ska de inse att det faktiskt är människor av kött och blod de arbetar med? Att vi simpla sångare faktiskt inte bara är platta, odimensionella varelser som bara kan flyttas hit och dit på scenen. Hur svårt kan det vara att se lite djupare? Att en sångare mycket väl kan gestalta en karaktär väldigt långt ifrån den egna personen, bara han eller hon får förtroendet och chansen att pröva. Jag är just nu mycket ledsen och bitter, men inte slagen. Långt ifrån. Men förbannad och sårad. Sårad, för att jag blivit ratad på grund av en (tror jag) positiv egenskap i mitt privata liv. Inte på scenen. Men tydligen så kan man inte ändra på att man är för trevlig privat. Omöjligt att låta bli på scenen. Och det är ju (tydligen) ingen bra egenskap att ha för bra kemi med sin medspelerska... Tack och hej. Jag vet vad jag kan. Tyvärr får de (ni) inte se det som jag hoppats. Det värsta är att jag lurades tro att det var klart. Bara en formalitet. Dumt av mej att gå på, men det kändes ju så skönt. Behagligt. Men det är bara att beklaga. Lite smärtsamt, men jag lämnar det snart bakom mej. Som mycket annat. Jävla värld.
/ J

Pari(s) siamo

En måndag morgon är egentligen inte bra till speciellt mycket. Men kanske minst av allt är den utmärkt för en provsjungning. För Parisoperan. Det enda man kan hoppas på är att Herr Neef också inser att man får ha speciella måndagsöron på sej. Klockan 10 en måndag ska man inte behöva sjunga Factotum-arian. Men det gör man. För Parisoperan. Och klämmer till med en Valentins bön när man ändå är i farten. Och man hoppas. Hoppas att han ska tycka det är tillräckligt bra för att man ska få en chans på plats i Paris. Vive la France. Eller? Vi får väl se. För att vara en måndag morgon, och med tanke på de inte så optimala förutsättningarna (tack för middagen...), så får man nog vara mycket nöjd. Det slår aldrig fel. Man vet aldrig hur det ska gå, och när man minst anar det, så går det riktigt bra. Jag tror stenhårt att man ofta tänker alldeles för mycket på just hur det ska gå och allt runt omkring. Det bästa är när man hamnar i nåt slags Zone, och allting bara fungerar. Ingenting kan störa eller förstöra. Oftast är dessa moment korta, och svåra att framkalla. Men ack så njutbara.
Ödesveckan resulterade i just ingenting. Än. Men kanske, kanske kan det hända nåt den här veckan. Håll tummarna!
Dagarna i Stockholm har rusat förbi, och imorgon bär det av hemåt igen. Lite trött och mycket lycklig. Har inte riktigt hunnit träffa alla, men ganska många. Nästa gång blir redan om drygt två veckor. Boka tid, typ. Då blir det lite Carmina Burana på Nybrokajen 11. Kan bli kul.
/ J

En i laget?

I en del sammanhang kan man finna en person, som liksom inte riktigt trivs med tillvaron. Som känner att han/hon borde få lite större ansvar, lite mer respekt och kanske högre lön. Kanske rent av bara bli lyssnad på lite. En som har gjort stora insatser, både på hemmaplan och på andra planer. En som har idéer och visioner. En Pär Zetterberg. Missförstådd. Passar inte in. Spelar ibland, men oftast på fel plats. Funkar inte riktigt ihop med kaptenen. Men är hjälte i klubblag ute i världen. Där har ni mej just nu. Operans Pär Zetterberg.
/ J

Jättlagg i Göteborg

Vad hände egentligen? Blev du sjuk? Och hur gick hemresan? Och vad händer nu? Det gåtfulla uttalandet?
Alla frågor ska besvaras. Så småningom.
Nu börjar man äntligen så smått hämta sej från den värsta jetlagen, och livet börjar hitta tillbaks till det "normala". Obeskrivligt skönt att komma hem. Men det är en del pyssel och knåp innan man har fått undan all tvätt, resväskor och annat skräp. Bara att öppna post efter sex veckor tog sin lilla tid... Räkningar ska (tyvärr) betalas, telefonsvarare ska avlyssnas, släkt och vänner ska ringas och mat ska handlas. Och en dotter ska tas hand om. Nu är det ju min tur igen att ha lite mer ansvar för Matilda. Linda börjar jobba på tisdag, och måste hinna bli varm i kläderna tills dess. Och sen ska vi hinna med att göra en liten Sverigeturné också. Linköping och Stockholm. Provsjungning i Stockholm på måndag. Och försöka träffa så många som möjligt. Matilda och jag stannar nog någon dag extra.
Nå, hur gick det med min sjukdom och sista föreställinngen? Jo, det gick. Jag skaffade lämplig medicin, och genomförde föreställningen. Lite matt och trött, men det gick. Den sista Padlock var nog den bästa på många sätt. Äntligen hade vi alla släppt regissörens strama och ibland felriktade tyglar, och börjat spela och agera tillsammans. Det var kul. Sen gick jag inte med på sista kvällen-festen, vilket var mycket olikt mej. Måste varit febern eller nåt. Resan hem var lång, men inte så jobbig. Matilda sov ungefär en timme på planet, och resten av tiden (8 timmar) flirtade hon med flygvärdinnorna och de andra på planet, vi promenerade runt runt, och vi lekte med säkerhetsbältet.
Det jobbigaste med hemresan var bytet i Frankfurt. Efter en sömnlös natt är man lite mör, och orkar inte riktigt med motgångar. Först en milslång passkö, sen en mils vandring till transferdisken. Kö igen. Ytterligare en full säkerhetskontroll, precis när Matilda hade somnat i vagnen. Sen några mils vandring till. Slutligen vid gaten kommer det underbara beskedet: Planet är överbokat. Vi behöver några frivilliga som kan ta nästa flyg. Och försening förstås. In i det sista visste vi inte om vi skulle komma med, eller få vänta i Frankfurt (hurra!) i fyra timmar. Men vi kom med. Alla tre. Och vagnen. Men inte Lindas väska. Den kom med det senare planet. Alltid är det nåt. Vi blev i alla fall mötta på Landvetter av Lindas familjebekant Britt. Mycket skönt. Och väl hemma stöp vi i säng alla tre. Sov några timmar. Och plötsligt så är det onsdag.
Det är kallt i Göteborg. Och snö. Och ljust. Väldigt ljust. Och inga höga hus någonstans. Det tar ett tag att vänja sej. Men det är skönt. Skönt att vara hemma igen. Faktiskt.
/ J

OS-Guld!!!

Kan det finnas ett bättre sätt att avsluta sin vistelse i exil än att få se sitt kära Tre Kronor vinna OS-guld mot Finland? I think not. Sverige! Sverige! Sverige! Nu kommer vi hem.
/ J

Konspirationsteori

Det är något väldigt mystiskt och märkligt med den här mejlhistorien som nyss rullats upp i Sverige. En man anställd av Sossarna har skickat mail till Reinfeldt, med insinuanta frågor om svartanställning och annat snask. Makalöst nog kommer det snabbt fram att han skickat det från Sossarnas högkvarter. Hur korkad får man vara? Eller vad är detta egentligen? En fälla som hela media fallit rakt i som en stackars hungrig björn? Det är inte utan att man börjar fundera i andra banor. I alla fall jag, som nu varit ett tag i USA. Konspirationsteoriernas Mecka. Förresten sägs just Mats Mejlbombare varit mycket intresserad och inspirerad av amerikansk politik. Hmm. Just nu pågår kampanjer för lokalval här i Chicago. Och allra mest i TV. Mellan programmen får vi höra mer eller mindre snaskiga detaljer om de tävlande, och mest om deras motståndare och dess nackdelar. "If you vote for XX, you will have higher taxes and no books in school" "Last period, XX raised government funding with 450 %" Och så vidare. Helt underbart. Tänk er motsvarande i Sverige. "Göran P har höjt skatten med 375%, och är fortfarande inte nöjd" eller "Reinfeldt vill höja nivån i skolan. Under den nuvarande ledningen har den försämrats dramatiskt. Tänk på barnen. Rösta på Reinfeldt" Och i den stilen.
Åter till Sosseskandalen. Något som faktiskt börjar bli mer en regel än undantag. Varför? Och är man lite konspirationsbenägen, så kan man börja hitta en del intressanta sidospår. Tänk om det inte är en slump att det här flyter upp till ytan just nu. Tänk om det är en väl genomtänkt strategi. Kanske för att ta bort fokus från något mycket viktigare, och kanske mycket mer skadligt för partiet. Kan en skandal vara bra för ett parti? Ja, kanske. En liten skandal som snabbt försvinner, när en medarbetare i bakgrunden erkänner och slutar, är nog mycket bättre än en stor skandal som kan fälla partiet eller någon viktig del av detsamma. Och under tiden kan man låta den större skandalen lugna ner sej eller försvinna. Är det till och med så att man planerar att förlora ett val, för att kunna komma tillbaka med nya krafter i nästa? Och hur många skandaler tål ett parti då? Och vad är skandaler? Och vad är kanske något helt annat egentligen. Hur var det egentligen med Tobleronen? Och är det verkligen så att Bosse Ringholm inte vet hur man pratar i telefon? Är våra politiker så naiva? Eller är de mer moderna och USA-inspirerade än vi tror? Jag tror att man ibland måste våga titta lite snett bakom den skandal som pågår. Då kanske man får se en skymt av de riktiga bovarna som rör sej i skuggorna. Istället för att se på när Mats tas ur skolan.
/ J

Resfeber?

Vaknar plötsligt vid tretiden i natt och bara skakar. Stapplar mej upp och in i badrummet. Var är iprenen? Med mycket möda och stort besvär lyckas jag få fram den lilla tabletten och in i munnen. Skakar fortfarande som en galning. Och toksvettas. Och fryser. Flashback till 1999, då jag senast var riktigt sjuk. Ja, förutom den underbara vinterkräksjukan som drabbade oss förra året. Flunsan 1999 var ingen lek. Jag var sängliggande i en vecka. Utan nån som kunde ta hand om mej. Det går ju inte nu. Jag ska ju sjunga sista föreställningen, och åka hem till Sverige. Tänk om jag inte får åka. Har de någon termometerkontroll i säkerhetskontrollen? Bergis åker jag fast och blir kvar här i Big Mac-land. Vore just snyggt...
Tillbaka i sängen blir jag snart lite bättre av den intelligenta värktabletten. Men fryser fortfarande. Går och hämtar min tjocka tröja ur garderoben. Lite bättre. Vaknar efter en obestämd tid igen, och är då så varm att det går att steka frukostägget på mej. Lakanen har totalt snott in mej i ett slags togaparty, och jag har ont i hela kroppen. Mysigt. Eller inte. Mest inte. Det slår mej att det måste vara res-feber som drabbat mej. Hoppas jag kan sova lite mer än två och en halv timme i natt. Annars blir det inte nån rolig föreställning imorgon kväll.
Kvällens konsert med CSO var förstås alldeles fantastisk. Danny Barenboim gjorde ingen besviken, och framförde Brahms 1:a pianokonsert med mycket styrka, säkerhet och känslighet. Vilken musiker! Orkestern, under Zubin Mehta's förtroendeingivande ledning var också bra, men träblåset hade tyvärr inte en av sina bästa dagar. Men vilken upplevelse att vara där. Utsålt och stående ovationer förstås. Och så fick vi chans att träffa Camilla & Anders en sista gång innan vi försvinner hem.
Nu är den stora frågan: Hur mycket får inte plats i resväskan/-orna? Måste vi, som förra gången, gå och köpa ny väska? Vi får se imorgon. Jag tror vi klarar oss, faktiskt. Men det blir trångt.
Väl hemma så får vi ta tag i nästa stora projekt, nämligen den stora födelsedagen. Matildas första stora dag närmar sej med stormsteg, och vi har inte planerat någonting. Än.
När vi har landat hemma igen, ska jag också försöka göra en sammanfattning av den här perioden. Det är ju som vanligt en del som har hänt sedan man lyfte från Landvetter den 15 januari. Både fysiskt och psykiskt. Den här gången har jag i alla fall bloggen att gå tillbaka till om minnet sviker. Fast så gammal är man ju inte riktigt. Än.
/ J
PS. Spanarna sänds förstås i P1 och ingenting annat. Men det är det som är så bra med Podcasts. Det spelar ingen roll... DS.

4 down - 1 to go

Så börjar det verkligen närma sej slutet. Efter en ordentlig spelpaus var det idag dags för nummer fyra, och det var en av de bästa hittills. Ofta blir det lite extra laddning när det varit en (liten) paus. Speciellt i Padlock var det äntligen lite flyt och roligt, tyckte jag. Och det verkade som publiken hade lite roligt också... Annars var det en ganska seg dag. Började alldeles för tidigt, med välling och lite lek vid halv åtta. Dock blev Matilda lite trött redan vid kvart i nio (hurra!) så vi gick och lade oss en stund till. Linda sov till halv elva. Sen bar det ut på stan, och den sista (?) shoppingen för den här gången. Lite iPod-tillbehör och lite kläder.
Jag måste förresten passa på att slå ett slag för Podcasts. För er som inte vet vad de är, så är det alltså radioinslag eller program, som man laddar ned med iTunes till sin iPod. Sen kan man lyssna på ett speciellt program när man vill. Jag har t ex laddat ner en hel bunt med P3-programmet "Spanarna", som jag tycker är riktigt bra. Bara att njuta, när man vill. Ingen tid att passa. Och var man än är i världen. Underbart!
Imorgon är det dags att börja packa, och sedan väntar en fantastisk konsert med CSO, Daniel Barenboim och Brahms. Mums!
/ J
PS. Jag lovar att förtydliga mitt uttalande igår om framtiden, så fort det är möjligt. DS.

Oak Park Onsdag

En av Amerikas (och världens) mest kända och omtyckta arkitekter hette Frank Lloyd Wright, och hans familjehem och studio finns förstås här i Chicago. Eller strax utanför. Tjugo minuter med tunnelbanan ut i förorten ligger idyllen Oak Park. Ett område som inte bara har en hel del Lloyd Wright-byggnader, och flera andra inspirerade av honom. Här hittar man också Hemingways födelsehus. Ett kvarter bort. Båda husen är nu museum, och vi gick turen i Frank Lloyd Wright's fantastiska skapelse. Huset ser inte speciellt mycket ut från utsidan, men bakom de strikta formerna gömmer sej en värld av genomtänkta och funktionella lösningar i harmoni med både människan och naturen. Mycket inspirerande och lockande. Dags att bygga hus? Mer om Frank Lloyd Wright
Gårdagens utflykt gick till Shedd Aquarium, ett paradis för alla barnfamiljer och djurälskare. Massor av fiskar i alla former, och delfiner, hajar, valar, pingviner och sjöstjärnor. Matilda var mycket intresserad, och ville gärna in och simma i akvariet med alla fiskarna.
Egentligen skulle vi ju ha gått på Rosenkavaljeren igår också, men det blev inte så. Istället fick vi chansen att äta middag med Kate och hennes Alex, en gammal god bekantskap från min senaste uppsättning här i Chicago. Vi gick inte så långt, utan gled in på The Saloon, som ligger här i huset. En av Chicago's bästa köttrestauranger enligt många. Senast jag var här i stan var hela Ocean's Twelve-gänget här och åt. Inte igår. Men vi fick en alldeles lysande uppvisning i kötthantering och perfekt tillagning. Lite mätt blev man.
Som ni ser på bilden nedan, så har Matilda och Camilla blivit riktigt goda vänner.
Efter dagens utflykt fortsatte vi till Hancock Building, för en liten drink. Och på fredag har vi biljetter till Brahms/Barenboim-festen med CSO. Vilket tråkigt liv man lever...
Det har dykt upp en tredje recension av Dido/Padlock, för den som är intresserad. Pioneer Press
/ J
PS. Just nu har jag inget flyt alls. Alla mina roliga jobb framöver verkar försvinna in i dimman av olika anledningar. Eller rättare sagt samma anledning. Aldrig kan det vara precis lagom mycket jobb, som passar tillsammans i tillvaron. Bad Karma? Ödet? Jag önskar att det kunde vara annorlunda. Om jag hade lite bättre hand med chefen på Operan kanske??? Den dagen. DS.
PS 2. Fotot överst togs idag från Hancock i solnedgången. DS 2.

Sista veckan

Sedan "den frusna lördagen" har det hunnit tina upp lite. Igår (söndag) hade vi föreställning nr. 3, och den var mycket välbesökt. Publiken verkade faktiskt ha ganska kul, och min egen svenska fanclub var på plats. Matilda var omhändertagen backstage, och skötte sej (som vanligt) helt enligt planen. Alla, framför allt kvinnorna, är helt betagna av vår lilla prinsessa, och står i kö för att få hålla henne eller gulla med henne. Och hon älskar det.
Igår lyckades hon med det omöjliga. Hon tog hela glasskivan som låg ovanpå soffbordet, och drog ner den i golvet. Tusen bitar, och som tur var fick hon inget på eller i sej! Och när stackars städaren kom och skulle dammsuga, fick hon ett stort utbrott. Han fattade ingenting...
Dessutom lyckades hon på nåt sätt också igår slå näsan i blod. På matbordet. Mycket mystiskt.
Och idag tog hon hela vagnen och välte över sej. En sak är i alla fall säker, det här rummet är INTE barnsäkert. Alls.
Nåväl, nummer tre var nog bäst hittills. Jag var lite peppad av att frugan var på plats, tillsammans med den svenska delegationen. Efter föreställningen gick vi, tillsammans med Camilla Tilling och hennes Anders på en mycket trevlig fisk- & skaldjurskrog. Väldigt Göteborg! Matilda åt ostronkex och vi åt ostron och hummer och King Crab och allt möjligt. Mums!
Idag har vi promenerat lite. Först var vi en bit norrut, för att fylla på Matildaförrådet. Sen var vi lite söderut, för att inhandla biljetter till fredagens konsert med CSO och Daniel Barenboim. På vägen hem var jag tvungen att ta en tur in på Apple-butiken som vanligt, och den här gången kom jag ut med en alldeles ny och skinande vit iPod (30 gb). Jag är redan förälskad. Den nya kan man ladda in foton i också. Med mycket hög kvalitet. Så småningom kommer även videofunktionen fullt ut till Sverige. TV och filmer på iPoden. Teknikens under. Love it. Live it. Buy it.
/ J

Lazy Lördag

- 16 grader celsius i solen, och en isande vind. Idag var det inte kul att vara utomhus i Chicago. Det var mer än kallt. Eller mindre, beroende på hur man ser det. Märkligt hur det kan skifta så snabbt. Och imorgon ska det bli plusgrader igen. (Celcius alltså) Efter en ovanligt kall och vaken natt (Matilda ville inte alls sova) var vi alla ganska sega. Ja, Daniel som sov i bäddsoffan var nog piggare. Eller? Daniel har åkt tillbaka till New York nu. Roligt att han kunde komma förbi. Matilda verkade tycka att det var kul också.
Det är nåt konstigt med klimatet även inomhus. På nåt sätt blir det bara varmt i vardagsrummet, hur mycket vi än brassar på. Sovrummet har nåt slags lokalt tvärdrag, som säkert är rätt behagligt på sommaren, men nu är bara plågsamt. Jättebra för rösten också med sån extrem kyla, och inte minst snabba förändringar... Pim-pim-pim.
Imorgon (bitti) bänkar jag mej vid NBC för att följa Sverige-USA innan jag rusar till teatern. Tippar 3-1 till Sverige.
Sen har vi matiné, och hela svenskklubben är samlad. Mycket trevligt. Välkomna allihop! Bra med lite egen fanclub. Hehe.
Vi har fortfarande inte riktigt hämtat oss från den helt makalösa matupplevelsen häromkvällen. Jag har försökt återge lite av menyn och alla detaljer, men det är inte helt lätt. Måste upplevas!
Nu är det snart dags att flyga hem till Sverige igen. Jag längtar hem. Till Göteborg. Och till Stockholm. Jag kommer nog alltid vara lite kluven där. Men det är ju ändå Sverige. Hemma. Snart.
/ J

The Last Supper

Allt var helt perfekt. Allt ifrån den automatiska metalldörren, som ljudlöst gled åt sidan när vi steg in, till det underbara kaffet, som serverades i fem (!) olika varianter beroende på smak och härkomst. Däremellan skedde något magiskt. En matsymfoni i tolv satser, där smaklökarna blev översköljda med helt makalösa kombinationer av smaker. Valet var enkelt. 12 rätter eller 25 rätter. Mycket eller mer. Allt serverat av en hel kader av personal, som noggrant och tydligt beskrev vad som serverades. Middagen påAlinea kan mycket väl vara livets måltid. Åtminstone hittills. Det går nästan inte att beskriva, men rätterna var mycket välkomponerade och ytterst vackert serverade. En del rätter var bara en tugga, andra lite mer. Huvudrätterna var anka med gåslever och Kobebiff, men det var helheten och kombinationerna som var det utomjordiska. Det var inte billigt, men det var värt det. Om ni får chansen, se till att besöka Alinea, och bli frälsta ni också. Tack Alinea, och tack till min bror Daniel, som hittat hit från The Big Apple och ska gå på föreställningen ikväll också. Som kock är han just nu i chocktillstånd efter gårdagens uppvisning. Han kanske hinner hämta sej till i kväll. Just det, vi hade ju premiär i förrgår också. Det gick nog ganska bra. Det var inte helt slutsålt, men publiken var positiv i sin respons. Skönt med lite skratt och svar från salongen. Nu är det snart över. Redan?
Recensioner finns här:Sun-Times & Chicago Tribune
/ J

Ödets nycker

Visst är det lite märkligt ibland. Plötsligt stöter man bara ihop med folk på gatan, och egentligen är sannolikheten ungefär lika med noll, men det bara inträffar. Ödet? Slumpen?
Chicago är ingen liten stad, och även om vi visste att vi båda befann oss i staden, så kan man ju inte bara säga som i t ex Vadstena: Vi ses på stan! Och det stämmer.
Idag hände det otroliga. I Chicago. Mitt på dagen. Vi hade just intagit en lunch på Café Baci (mycket trevligt italienskt fik) och var på väg till The Art Institute of Chicago. Ut med barnvagn och allt på trottoaren, och vilka står plötsligt framför oss? Camilla Tilling och hennes man (ja, de gifte sej på nyårsafton!) Anders! Helt sanslöst. Och nästan skrattretande. Men trevligt.
Camilla och jag var samtidigt i Vadstena den magiska sommaren 1997. Hon var på Gamla Teatern, tillsammans med Bosse Rosenkull och Håkan Starkenberg, min sambo för sommaren. Jag sjöng samtidigt Dittersdorf på Slottet, med Fredrik Hellgren, Samuel Jarrick, Malin Byström, Catarina Lundgren, Peter Nygren och Magdalena Bränland i Torbjörn Lillieqvist's regi. Nu när jag tänker tillbaka, så slår det mej att den produktionen hade en del gemensamt med The Padlock, som vi gör nu. Ett stycke komedi, samtida med Mozart, med talad dialog. Cirkeln sluts.
Efter Vadstena lyckades Camilla och jag ganska bra i stipendieregnet. Två år i rad (1998&1999) stod hon och jag överst på Akademiens lista. Christina Nilsson-stipendiater tillsammans. Fast jag kunde aldrig åka dit. Då hade jag redan börjat mitt Sisyfosarbete på Operan, och fick inte ledigt för att äta ostkaka i Småland. Synd!
Sedan har Camillas karriär fortsatt uppåt och utåt, men hon har kvar en bas i Göteborg. Och vem flyttar nyligen till Göteborg. Jo, jag. Så hemma i Göteborg bor vi ungefär en kilometer från varann. Inte nog med det. Camillas man Anders spelar nu i Göteborgssymfonikerna, där min fru Linda spelar. Cirklarna bara sluts till höger och vänster.
Här är vi i alla fall, på andra sidan jorden. Och stöter plötsligt ihop på gatan. Slump? Ödet? Jag tror på ödet.
Nu är det bara att luta sej tillbaka och invänta alla lyckönskningar till premiären, som infaller om ungefär 21 timmar.
Håll i hatten!
/ J
PS. Vilket instrument som jag blev? Trombon. Måste göra om det. DS.

Genrep avklarat

Så har vi då haft genrep, med inbjuden publik. Dock inte tillräckligt många. Kändes tomt och tyst under Padlock. Alla var väl stumma av beundran...
Jag tror det gick ganska bra. Inga större katastrofer. Utom Leah's kjol, som inte ville vara med i andra akten. Fast hon hade ju underkjol förstås. Efteråt var alla positiva, även om många inte tyckte att Dibdin's Padlock skulle åka på världsturné bums. Inte? Vi som redan förberett oss på det stora genombrottet. CD, DVD med extramaterial, Letterman, Oprah och hela grejen.
Nu är det bara fem föreställningar, och sen bär det av hemåt.
Hem till lilla Sverige.
Lilla Sverige som tagit två guld i skidsprintstafett. Förresten, är det verkligen en riktig gren? Sen när? Känns inte så stort som när Ingemar Stenmark eller Gunde var i farten, eller när Thomas Wassberg vann över Juha Mieto på femmilen, med en hundradels sekund. Med frost i skägget. Det var stort. 1980, Lake Placid. Och jag var 8 år.
Idag är det Valentine's Day, och det firas förstås hysteriskt här i USA. Hjärtan, rosor, choklad och röda nallar var man än tittar. Jag har ju två tjejer att fira med, så det ska nog gå bra!
Mina tankar går idag också till Putte Wickman, en av de allra största legenderna inom svensk musik, som gått ur tiden.
/ J
PS. För alla som gillar tester, och som alltid undrat vilket instrument DU egentligen är, testa här. DS.

Sunday Brunch II

Mmmm. En äkta brunch, med alla dess oemotståndliga delar. Amerikanska pannkakor med lönnsirap, färska bär och glass, bagels med cream cheese och lax, knaperstekt bacon, american muffins och wine spritzers. Brian och hans fru Nell tog emot oss alla i deras penthouse lite norr om centrala Chicago. Förutom vi sex solister (några lite mer bakfulla än andra...) var förstås regissörskan där, liksom dirigenten Raymond och ljusdesignern, koreografen och några till. Dessutom var regissören Robert Carsen där, just nu aktuell med en ny uppsättning av Orfeo ed Euridice på Lyric Opera, med bl a David Daniels. Vi blev inbjudna till deras genrep i nästa vecka. Kanske kan vara kul? Men Linda & jag ska förmodligen gå på Rosenkavaljeren, så det kanske blir lite mycket opera på en gång? Kan det bli det? Tänk om vi hade haft en regissör som honom istället. Undra hur det hade blivit?
Matilda och Brians dotter Bea (2,5 år) hittade i alla fall snabbt varandra, och snart lekte de tillsammans på golvet.
Efter brunchen åkte Linda vidare till konserthuset, och en fantastisk konsert med Concertgebouw. Matilda & jag fick nöja oss med lite shopping på Magnificent Mile. Ytterst plågsamt.
Förresten, apropå mat, så åt vi nyss middag på underbara Cheesecake Factory. Magen står i fyra hörn, men gott var det.
Imorgon är det genrep, med publik och allt. Och det ska bli riktigt kul!
/ J
Ps. Sedan den 23 januari har min blogg haft 1.055 besök. Helt sanslöst. Tack alla & fortsätt gärna titta in! Ds.

Sunday Brunch

Så här mellan förberedande genrep och genrep passar operachefen själv på att bjuda in hela solistensemblen på söndagsbrunch hemma hos sej. Mycket trevligt. Så nu måste vi skynda oss. Och Linda ska iväg på konsert senare. Concertgebouw är på besök, och spelar Shostakovich 7 i eftermiddag. Så då får Matilda och jag hitta på nåt själva.
Himla tråkigt...
Operachefen Brian har fina repbilder på sin blogg, om man är nyfiken. Länken ovan går direkt dit.
/ J

Land i sikte!

Idag markerar äntligen slutet på en mycket lång och tuff repetitionsvecka. Det känns som man i stort sett bara har gått upp, ätit frukost, gått till teatern, repat, gått hem och stupat i säng. Har inte ens hunnit blogga!!! Då förstår ni.
Men, det berömda pirret börjar komma så smått. Snart är det dags för riktig publik, och det är precis vad vi behöver just nu. Jag har fått alldeles för mycket beröm, inte bara för min sång. Tydligen kan jag agera på scenen också, både som gammal gubbe i komedi och som ung älskare i Dido. Dessutom har engelsmännen varit förundrade över min brittiska accent. Flawless, minsann. Och jag som hade sån ångest innan.
Matilda har nu anpassat sej alldeles utmärkt, och vaknar nu klockan sju (prick) varje morgon. Ingen feber. Skönt.
Snart hinner man tillbringa lite mer tid med henne också...
Det ska bli intressant att höra om premiären i Malmö (idag) på Maskeradbalen. Palmeoperan - succé eller ?
/ J

Snöstorm, snuva & samsjungning

Idag var det äntligen dags för orkestern att sättas ihop med oss. Mest nyfikna var vi förstås på hur The Padlock, som orkestrerats av Raymond Leppard själv, skulle låta med full orkester. Vilket lyft det blir när musiken kommer till liv på riktigt! Stycket fortsätter att växa, och vissa delar är riktigt bra och "catchy". Raymond Leppard är i riktig högform, och i Dido spelar han själv cembalo samtidigt som han dirigerar stycket. Och nu ska vi bara försöka sätta ihop det musikaliska med det fantastiska som vi förväntas utföra på scenen. (Ni hörde väl den något ironiska undertonen i den meningen..?)
Linda & Matilda är båda förkylda, vilket inte är så kul. Dessutom har Matilda febertoppar på över 40 grader. Och så är jag borta och repar hela dagarna. Kul i Chicago, typ. Jag antar att det är detta man får vänja sej vid som småbarnsförälder. Lite RS-virus här och lite förkylningar där. Esberitox intravenöst, tack!
Sen har det börjat snöa ordentligt här. Då snackar vi snö. Flingor stora som brownies från Wayne's Coffee. Pulsa hem från Harris Theater var plötsligt inte så kul. Tur att man är van vid snö hemifrån i alla fall.
Om ni tycker att jag är gammal och mossig, så titta in på Allans Blogg .
Världens äldsta bloggare. 93 bast. Så jag har ett tag kvar...
/ J
PS. Jag vill inte klaga på min trogna och växande publik, men det är lite tunt med kommentarer på bloggen. Det är alltid roligt med lite dialog. Klicka bara på Comments under varje inlägg. Och, använd gärna Google-rutan på bloggen. Min (dolda) räknare är snart uppe i tusen visningar på min blogg sedan den 24 januari. Tack och välkomna åter om & om igen! DS.

Familjen på plats

Tårarna kunde bara inte sluta rinna. Glädjetårar. Den där minuten efter de kom ut genom glasdörrarna på O'Hare var magisk och alldeles underbar. Tiden stod nästan stilla för en stund. Matilda var förstås alldeles groggy efter resan, men som tur är hade allt gått bra och nu är de äntligen här. Hela dagen hade varit mycket nervös väntan, men det var lite skönt att besöka IKEA och känna sej lite extra svensk. Köttbullar förstås. Fast de smakar inte riktigt som hemma... I väntan på mina damer hann jag också besöka ett av USA's största köpcentrum - The Woodfield Mall. Jag promenerade runt där i två timmar, och jag var inte på samma ställe en enda gång. Sjukt stort! Det är inte ofta jag går vilse, men nu var det nära.
Nåväl, jag hittade ut och hämtade mina damer på flygplatsen. Efter lite välling somnade Matilda som en stock. Vid tretiden var det dags för lite mera välling, och sen sov Matilda för allra första gången mellan oss. En del av natten sov hon bokstavligen liggande över mej. Mysigt. Speciellt idag.
Självklart så följde tjejerna med till teatern idag, så alla fick träffa dem. Alla var helt betagna av vår lilla prinsessa, och hon lyssnade lite på repet och dansade till.
Nu sover de båda som stockar. Lite jetlaggade fortfarande. Så jag får lite blogg-tid. Alldeles själv.
Min fru tog med sej den nya översättningen (av Magnus Lindman) till Così som vi ska göra i Karlstad. Peter Konwitschny's uppsättning från Berlin, fast på svenska. Ingen dålig översättning faktiskt. Till och med riktigt bra.
Jag tycker det verkar som han har kommit ganska nära originalet, utan att bli stolpigt och svårsjunget (/svårlyssnat?). Ibland kan det ju bli mindre lyckat. Nu gäller det bara att lära sej de där delarna som man "alltid" stryker. Inga strykningar alls. Tvärtom är det vissa tillägg. Mer kan jag inte säga nu, men det har med slutet att göra.
Men först ska vi sjösätta det här gamla Padlock/Dido-skeppet.
Undertecknad fick visst lite beröm av chefen också igår.
Nu börjar alla fråga när jag ska gå över till engelska, så de här kan läsa vad jag skriver om dem.
When pigs fly...
/ J

Super Sunday!!!

Nu är det väldigt nära... De borde vara nånstans över Grönland nu. Jag är förstås helt speedad, och bara vankar omkring. Hur går det för dom? Kan hon sova på planet? Eller vill hon bara ut och gå? Hon kommer helt klart charma flygvärdinnorna i alla fall.
Igår fick jag veta att hon tagit sina första (stapplande) steg. Bara ett åt gången, men helt klart på väg. Och jag var inte ens i närheten. Matilda kommer att gå i Chicago. Otroligt. Min prinsessa.
Har precis hämtat ut hyrbilen, som ska ta mej ut till IKEA och flygplatsen. Jag kommer nog vara ensam på vägen sen i eftermiddag. För idag är det Super Sunday. Superbowl. Amerikansk fotboll. Ungefär 150 miljoner tittare. Bara.
Igår flyttade vi in på teatern med hela produktionen. Ett lyft för oss alla, men mycket kvar att lösa. Alla entréer och sortier måste tajmas och synkas, all rekvisita måste ligga på rätt plats och mycket annat. Och samtidigt börjar ljussättaren sitt jobb. Kort sagt blir det bara stå och gå-rep. Dötrist. Men det måste göras. Och snart kommer orkestern till också. På onsdag är det samsjungning. Det kommer bli ännu en tung vecka, men jag kommer sväva på små pappamoln. Snart är dom här. Snart.
/ J

Jesper på Mozartbloggen

Plötsligt så är man omnämnd i Gunilla Brodrej's Mozartblogg också. Tackar & bugar! Jag lovar att försöka reda ut alla turer kring The Padlock så småningom. Jag kan säga så mycket som att tjänaren Mungo (som spelas av den inte alls så svarta Dean Anthony, för övrigt känd under namnet "The tumbling Tenor" eftersom han har gymnastik- och akrobatbakgrund) i den här uppsättningen (den första sedan 1786!) inte alls är svart. Han har istället blivit irländare, vilket fungerar alldeles utmärkt. Så dialogen, som är något reviderad från originalet för att göras lite mer förståelig, görs i hans fall på klingande irländsk dialekt. Det är en spelroll i bästa Papageno-stil, och de verkar till och med dela en viss förkärlek för god mat och vin också. Karaktärerna alltså. Uppsättningen görs i klassisk Commedia-stil, med en del av ensemblen som publik på scenen.
Nu kanske man måste börja skärpa sej lite, om man syns på Mozartbloggen? Jag som just skrev att regissören var en idiot...
Bra jobbat, Jesper.
/ J

Tung fredag!

Idag har varit den allra tyngsta och mest krävande repdagen hittills. Dubbla genomdrag av The Padlock, och sen genomdrag av Dido, allt inför en liten publik.Vi har ju själva varit ganska skeptiska. Nu fick vi äntligen lite riktig feedback och publikreaktioner, som är så viktigt. Inte minst i komedier. Det verkade som alla älskade The Padlock. Hmm. På riktigt? Eller bara artigt snack?
Jag börjar faktiskt själv tycka om stycket på nåt konstigt vis. Vi har faktiskt ganska kul. Men regissören är fortfarande en idiot. Hon är så otrevlig ibland, att man verkligen vill strypa henne. Sen kan hon komma bara en minut senare och överösa en med positiva kommentarer. Men framför allt: Hon KAN inte sköta repetitioner. Allt den här veckan har varit totalt kaos, och blivit fel. Och hon har inte använt tiden effektivt. Häromdagen ägnade hon en halvtimme åt att gnälla på oss, för att hon hade sjabblat med schemat. Vad är det för stil?
Man måste börja tänka på att lägga upp loppet för hela föreställingen också. Man blir HELT slut av The Padlock. Det är mycket fysisk teater, och jag är på scen en halvtimme i sträck, och lite senare ytterligare en kvart.
Brian (Dickie) har lagt upp bilder från dagens rep här . Imorgon flyttar vi in på teatern. Ska bli skönt, men jag tänker mest på en viss flygtur och vissa viktiga personer som är på väg hit. Bara timmar kvar... Superbowl Sunday!
Jag & grabbarna (Dean, Matt & Teppei) gick en liten sväng på vägen hem. Lite mat och lite öl, men vi var alla helt slut. Nu blir det en mycket lugn och skön kväll på rummet.
Over and out.
/ J

Linda, min Linda!

Det är mycket som är jobbigt med att vara iväg så här, men jobbigast av allt är att inte vara nära sin hustru. Att prata på telefon och ha kontakt på alla möjliga elektroniska sätt kan aldrig ersätta en fysisk närhet, med blickar, dofter och allt annat som man lätt tar för givet. I ett främmande land, långt ifrån hemmet och vardagen, får man en hel del tid att tänka och längta och sakna.
Nu kommer du/ni snart hit, men jag vill i alla fall säga högt:
Linda, du är ljuset i mitt liv, luften i mina lungor och bränslet i min tank. Utan dej vore jag ingenting. Jag vill inget annat än att leva tillsammans med dej (och Matilda) för all framtid. Tack för att du finns där för mej, och jag älskar dej fortfarande så mycket att det gör ont.
Kom snart hit!
/ J

State of the union

President Bush har just hållit sitt "State of the union"-tal, och det sändes på ungefär arton kanaler samtidigt. Stående ovationer, ryggdunkningar och stela leenden överallt. Jag fick lite Ferdinand-vibbar i början. Först kom kongressen in, sedan presidentens staff, så småningom regeringen och sist (och stoltast) av alla, toreadoren själv. Allt under standing ovations.
Lite för mycket så här mitt i tuffa repetitioner. Nu är måttet snart rågat för oss alla angående regissören, och nu börjar det närma sej Pariserliv-nivå, om ni förstår vad jag menar? Inte? Nåväl, då (2001) fick vi faktiskt nog, och såg till att sparka regissören. Faktiskt. Helt sjukt. Den gick på TV. Direkt. Kul. Jag stod i TV, med spruckna brallor, och sjöng "Min rock har spruckit nu där bak". Minne för livet. Och nu, fem år senare, står man och gör bort sej på samma sätt. Nästan. Kul.
Mitt detektivarbete med att hitta barnmat i Chicago går vidare. Inte helt lätt. Nu har jag fått ett tips på en ny kedja, som kanske har den mat vi söker. En bit att gå, men... Inte som hemma i Göteborg. Taxi!
Imorgon blir det först lite sovmorgon, och sen bokande av hyrbil till söndag. Jag måste ju ta hand om mina tjejer när de kommer! Det blir nog en sväng förbi IKEA också på söndag. Det låter som ett skämt, men det blir lite som hemma. Och lite köttbullar med lingon smakar nog mums. Och matshopen har ju allt man behöver! Vi får nog köpa en barnstol, som vi donerar till hotellet. Hur gör man annars i TRE VECKOR?
Blöjorna finns ju på apoteket i alla fall.
/ J
PS. För alla mina Scarlett-vänner, kan jag rekommendera Scarletts hemsida och en annan sida. DS.